Vågskålen
Efter en vecka i totalt känslomässigt kaos har jag nu hittat upp vägen igen. En riktigt bra träning i måndags, ytterligare en bra träning ikväll och med siktet inställt på fredag…
Dagens träning, grundteknik med inriktning på engi, gav mig kvitto på att jag kan. Jag kan mina shikake-oji som jag ska kunna. Jag har en grej som vägrar funka i fint flyt och det är makiotoshin i trean. Men å andra sidan, är det bara det jag har problem med så må det vara hänt!
Åsså finns det risk för direktutslag i shiai… Faaan va tråkigt! Har man otur så innebär det att min shiai-premiär riskerar att sluta efter första matchen. Poolspel, poolspel, poolspel!! Då får man gå minst tre matcher iallafall. Det är ju inte bara tävling det är TRÄNING också. Vi har ju för sjutton bara en tävlingsmöjlighet per år. Även om vi har funderingar på klubbmästerskap.
Sen väger jag. Jag väger gradering. Å ena sidan är det så klart alltid nyttigt att gradera på annan ort och inför andra än klubbkamrater, å andra sidan finns det några människor som betyder väldigt mycket för mig som aldrig sett mig utföra naginata, som aldrig sett mig gradera och som kanske aldrig kommer kunna göra det om jag inte väljer att göra det hemma i dojon. Gradera är något jag gör för min egen skulle, det är ett av målen med min träning, men jag vill ju faktiskt att de som är viktiga för mig får möjligheten att se vad det är jag ägnar så mycket tid och engagemang åt.
Det bästa av allt är att jag faktiskt inte behöver bestämma mig förren jag är på plats. För det kan faktiskt vara så enkelt att min stackars lilla påfrestade hjärna inte klarar av att gradera över huvud taget. Men jag bollar lite för och nackdelar och olika önskningar så får vi se.
Jag är uppe på vägen igen. Det går långsamt men framåt.
Och innan jag vet ordet av är jag i Tokyo och pratar om VM och nidan-gradering…! o.O
