Vägen till Tokyo

Lusten att träna ha fullständigt försvunnit. Jag ger mig ut i spåret någon gång emellanåt men inte av lust och längtan. Naginata känns långt borta och ointressant. Konditonsträningen dog en månad innan SM när jag blev förkyld, följt av astma, följt av SM, följt av… Allt.

Jag är helt och fullt övertygad om att min dipp för tillfället är en kombination av många saker och jag har börjat vidta åtgärdar som förhoppningsvis påverkar det hela i rätt riktning.

Jag tycker inte om den här känslan av likgiltighet. Det känns inte särskilt viktigt med naginata och träning för att utveckla min naginata. Det finns annat som känns viktigare. Som företaget, att äntligen få ta tag i lägenheten, att få vara ledig utan krav och måsten.
Det suger hårt att jag har shodangradering första helgen i september vilket gör att jag måste hålla ångan uppe i sommar och inte alls kan slappa ner mig.

Men helt ärligt.
Så känns det totalt oviktigt med shodan i september just nu.

Om en och en halv timme rullar tåget mot Stockholm och SM i naginata.
Om några minuter ska jag göra iordning min fruostpackning, slå igen resväskan och vila en stund innan det är dags bege sig.

Det känns märkligt. Jag noterar vad jag är bra på och vad jag är dålig på och konstaterar att jag inte kommer fortsätta vara ordförande efter det här året. Jag är trött på att vara mamma och se till att alla andra vet vad de ska göra istället för att ta hand om mig själv. Jag kommer alltid i sista hand.

Jag kan inte vara Klubben och Reseledare. Det finns nämligen inte ork att både vara det och ta hand om mig själv och min träning. Jag har ett för dåligt lager av energi och då är det bara att välja. Jag är evinnerligt tacksam över att det är en sommar innan min shodangradering för jag vill inte vara Ordförande samtidigt som jag shodantränar. Hur mycket jag än vill göra båda sakerna så måste jag välja.

Hur det går i morgon? Inte den blekaste aning!
Men jag ska göra mitt bästa för att komma hem med dubbla medaljer runt halsen.

Nu är det bara att köra.
Imorgon är Nu!

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

Det rullar på! Det känns bra. Det är detaljer i mängder men helt och hållet hanterbart.
Jag tror det kommer bli kanon det här.

Jösses, det är energi i klubben nu…! Gårdagens pass var bra på många sätt, förutom att det blev mer uppenbart än någonsin att jag kommer må bra av min naprapattid imorgon förmiddag. Sensei och jag kommer råkka hårt. Vi har schysst energi och efter ett snabbt byte av mig från shikake till oji så faller bitar på plats i rasande tempo. Efter 30 min ren engi-träning oss emellan var jag tvungen att bryta eftersom nacken började gnälla men de 30 min gav mig en trygg grund att träna vidare ifrån. Jag var så övertygad om att det skulle vara massor med saker jag måste jobba på, och det är det, men de är små. Det är saker som bara kan tränas bort med ren och skär samträning. Det är inte min bristande teknik som är grejjen utan saknad smaträning och tävlings-inriktning på min engi som är bristen.

SM kommer att bli sjukt roligt! Jag skiter fullständigt i hur det går i engi, men jag vet att vi kan gå hela vägen till guld om vi fortsätter rulla på och behåller vår positiva energi i paret. Basta!

Plötsligt får vårkänslor en heeeeelt annan innebörd.

Först skulle vi fika för att prata om Etsuko-helgen. Sen kunde inte sötnosen.
Sen kunde hon. Så då fikade vi. Och pratade en massa annat!
Hon är rätt grym den däringa snyggingen Kendoflickan.

Det är så ovärderligt skönt att få prata utveckling, budo, tävling, filosofi, livet, världen, underverken i tillvaron i största allmänhet med någon som ligger på samma nivå som en själv. Vår utveckling går hand i hand om än inte alltid i fas med varandra. Vi delar så mycket erfarenheter och insikter och det är så skööööönt att inte alltid behöva förklara utan jag kan bara slänga ur mig saker och hon förstår, på riktigt, så förståååår hon!
Det ger så mycket att bara prata igenom saker, ventilera, hitta egna små insikter i andras upplevelser.

Jag har mer än någonsin greppat insikten om att jag inte får låta prestige eller krav komma i vägen för SM. Jag får inte låta andras förväntningar knäcka mig, bara ignorera och ha så där grymt askul som jag hade på SM 2008! Det är den glädjen och lusten som kan bära mig hur långt som helst, allt annat är rent skitsnack som ska behandlas som det skitsnack det är. Jag ska ägna mina tre månader till SM åt att hoppa mellan ångestpölarna och bara landa på stora härliga torra glädjefläckar. Någon gång emellanåt ska jag dra på mig regnställ och gummistövlar fetplaska i ångestpölarna så att det stänker åt alla håll!

Det är vad jag ska göra till i maj.

Jamenar.
Oavsett vad det blir för resultat så kommer jag ju som vanligt var dunderkool och helt klart snyggast.

I morse var det meningen att det skulle bli ett långpass kondition men se jag glömde ställa väckarklockan och sussade väldigt sött fram till klockan var över nio. Jag försöker vara besviken men det går inte… Jag sov så gott! Juh.

När jag kom hem från jobbet i torsdags tog jag en lång dusch och när det sen var dags att klä på sig för att rulla mot storhandling med Lilla Storasyster så insåg jag att det jag gått och väntat på nu har börjat hända. Min kropp håller på och förändras av cyklingen. Konditionen blir bara bättre och bättre och mina lår har nu börjat växa. Det kanske inte låter så värst hemskt men fanijäsiken vad svårt jag hade att dra på mig mina favvisjeans i torsdags! De var nytvättade och jag var nyduschade men så svårt brukar det inte vara…

Idag efter duschen ställde jag mig och stirrade på mig själv i spegeln, alldeles naken var jag, och det jag såg är verkligen inte dåligt. Benen har definitivt börjat få andra former, magen har slankat till sig och mina små muffins kanter vid höfterna har krympt. Jag har inte minskat i vikt men jag har definitivt lagt på mig muskler!

Jahaja. Då är det bara att försöka lära sig nya storlekar igen dårå… Det är roligt att ganska snabbt kunna få kroppsliga resultat på fysisk aktivitet men det är rätt knäckande att byta garderob varje gång jag förändrar min träning det minsta lilla, nu ska det förhoppningsvis räcka med lite nya byxor den här gången…

Damkläder är inte gjorde för vältränad tjejer med starka axlar och överarmar och cyklingssnygga lår kan jag bara informera om. Framför allt inte när man som jag _inte_ vill gå omkring i sportkläder hela dagarna utan faktiskt gillar att ha ett par snygga byxor eller en figursydd skjorta emellanåt.

Jag kan ju härmed också konstatera att vill jag behålla min kroppsform så ska jag ligga alldeles stilla med min träning och inte förändra någonting, då ser jag ut som jag gör. Som om _det_ verkligen kommer hända! Jag som ständigt letar nya små utmaningar och vill utvecklas framåt och uppåt hela tiden.

*inser*
Om tre veckor börjar jag med yoga….!
Jag undrar vad sjutton DET kommer göra med mig och min lilla kropp…… o.O

Jag har just fått bekräftat att jag ska gå en 10 v kurs i yoga från och med 23:e februari. Gratis är den också!
Helt ärligt så har jag velat i tre dagar men tillslut landat i att min kropp kommer tacka mig, det kanske får vara värt slutet på lediga måndagar och eventuellt får ett konditionspass stryka på foten.
Det värsta som händer är att jag inser att det faktiskt inte är något för mig och då får jag väl helt enkelt prata med ledaren om att lämna min plats till någon annan. Typ.

Nu ska jag bli stark, smidig, smart, snygg och allmänt framgångsrik.
Det ryktas att yoga är svaret på allt.

Den 18:e december ska jag få instruktion på gymmet, sen är det bara att köra hårt. Hai!
Det känns väldigt skönt och inspirerande att få sätta den här bollen i rullning nu. Julledigheten kommer ägnas en del åt att konditionsträna och relaxa på Fyrishov för i mitt nyinköpta morgonkort så ingår både relax och simhall. Schyssta grejer!
Vi får se om jag orkar hålla koll, gissningsvis kommer jag kort efter påbörjat projekt att glömma bort det, men jag ska försöka notera min träning utifrån mängd och innehåll. Jag tror det är intressant och utvecklande att få konkret se vad man gör med sin träning.

Det är lite lagom knäppt men jag ser fram emot lite tidiga jullovsmorgnar med ett rejält konditionspass följt av bastu, bubbelbad, långduschning och kanske en rejäl frukost på Doppingen.
Jag tror jag kommer gilla det här!