Vägen till Tokyo

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

Efter en lååååång tågresa var jag framme i Luleå. I en gymnastikhall stod jag och såg 26 stycken tränande naginata-doka och tre sensei. Jag var överväldigande trött men gjorde mitt bästa tills en dryg timme hade gått och jag fick ställa mig vid sidan av. Tårarna rann och jag var helt slut. Jag hade fått nästan en timme med happô-buri och var nöjd med det. Det tog stopp.

I mitt inre darrade självkänslan. Mitt mål att vara i Tokyo 2011 kändes så långt, långt bort. Jag såg alla duktiga naginata-doka, höggraderade som redan varit med i landslaget. Så många…

Lördagens mål var att orka träna till lunch och det gjorde jag. Efter lunch tränade jag vidare och orkade hela vägen till slut kl 16. Jag fick i en övning köra direkt mot Yamauchi sensei och till min enorma förvåning fick jag direkt ut hennes feedback i kroppen. På första försöket. När hon såg det lät hon mig köra hela kombinationen och efter tre upprepningar var hon nöjd. När hon sen stötte på samma problem hos en klubbkamrat beordrade hon mig att instruera honom.

På söndagens morgon var det dags för gradering. Efter löjligt mycket bortkastad tid på strul och annat så kom vi tillslut igång 1½ timme efter utsatt tid. Då var jag så less och ville bara ha det avklarat. Min partner var klubbkamrat S och i hörnet stod Sempai K och ropade ut komandon. Det var som att stå i Domarringens gympasal dock med tre Senseis vid ett bedömningsbord. På nästan löjligt kort tid var det avklarat och hur det gått var höjt i dunkel…

Vi hälsade på och de fjärde svenska mästerskapen i naginata var inledda. Först körde engi-mästerskapet igång. Det blev round robin, dvs alla möter alla. Det tog en evinnerlig tid men var ändå intressant att se från läktaren. Jag såg utvecklingen under tävlingens gång. Jag såg också det som jag aldrig förstod. jag såg inte hur den slutgiltiga vinnaren var vinnare. Kanske något större jämnhet men verkligen inte bättre teknik än alla andra. När väl tävlingen var avslutade visade det sig att det var ytterst jämnt, en poäng mellan guld och silver, en poäng mellan silver och brons, en poäng mellan brons och fyra. Jösses! Senpai K tog hem bronspengen tillsammans med A och vi är nu rörande överens om att om hon och jag satsar så har vi väldigt stor chans att vinna. Samkönade par är visst det som krävs för att det ska bli guld i engi.

Efter engi var det uppvisning. Två par nidan naginata visade alla shikake-oji waza ett till åtta. Det finns nu på film!
och efter det visade Yamauchi sensei tillsammans med Jakob sensei kata waza ett till sex (tror jag…) vilket även det nu finns på film är guld värt. Kata börjar man träna från sandan och senpai K hoppas på att klara sandan i november. Snart kommer det nya sandanpartners som hon kan träna med!

Så var det dags för shiai.
Pool A benämndes snabbt för dödens grupp… Det var tre nidan, en shodan och jag. Sankyu. Jahapp. Men va sjutton! Skulle jag gå under i dödens grupp så skulle jag göra det snyggt och jag skulle ha roligt i fyra matcher. Så enkelt var det med det!

Min allra första och shiai-mästerskapets första match var mellan mig och Senpai K. In i shiai-jo och kör, ha roligt och gör ditt bästa. Det var det enda som snurrade i huvudet. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av matcherna så särket har jag fel på detaljer men så vitt jag minns så tog Senpai K ganska snabbt ett sune-poäng på mig och jag bara kände att jobba på. Andas, ta det lugnt, fokusera och kör på. Helt utan förvarning, på ren instinkt, tog jag ett sune-päng på henne. Och strax efter var matchen över. Plötsligt insåg jag att jag inte bara tävlat för första gången, jag hade för första gången tagit poäng på Senpai K och jag gjorde det i SM!! Den kicken slog till mig som hästspark och nu fanns inga gränser längre. Jag kände ett totalt lugn och känslan av att nu kan jag gå hur lång som helst. Det var bara att slappna av, ta en match i taget och köra järnet.

Match nr 2 var mot Senpai E. Shit. Ytterligare en hemmakompis. Vi hade konstaterat att vi nog aldrig möts vilket gav det hela en rätt skön tvist. Senpai E körde tufft men inte så värst hårt eller oschysst. Han tog ganska snabbt två poäng och det som hände var att jag vaknade till ordentligt. Jag insåg att jag varit för mjäkig. Jag måste jobba bättre när jag parerade. Att vara defensiv var inget problem utan att jag inte fullföljde när jag hade chansen.

I väntan på match nummer 3 tittade jag på en match mellan 2 x FSKA. Jag lärde mig väldigt mycket och såg hur jag troligen skulle hantera de två. Den ena var ganska pushig och gick på men egentligen var det inte så jättebra tekniker. De två borde känna varandra bra men de utnyttjade inte varandras svagheter. Det var många öppningar som ingen av dom tog. Visst är det svårt att se öppningar när man är mitt i det men det finns gränser. Och de är faktiskt nidan…!

Så var det dags för match nr 3 mot FSKA Y. Jag kommer inte ihåg jättemycket av den mer än att hon var ganska avvaktande. Jag provade att vara lite mer aktiv men lyckade sinte så jättebra. Det blev lite fumligt samtidigt som jag jobbade på väldigt bra defensivt. Jag identifierade snabbt hennes teknik att trycka undan min naginata så det gick inte. Så plötsligt tog jag poäng på henne. Jag är osäker på om hon tog poäng på mig, jag tror det, men i slutändan var jag det jag som vann med två poäng.

När jag sen gick upp mot FSKA L kände jag mig förberedd på henne. Jag visste att hon skulle öppna aggressivt och de gjorde hon. Hon matade attacker och jag både parerade och försökte följa upp. Det gick bra med det defensiva men inte fullt lika bra med uppföljandet. och så plötsligt satt det där igen! SUNE!!! jag har fortfarnde en overklig känsla över alla min poäng. Jag vet inte vad som triggade, vad jag såg, men när striking opportunity kom så reagerade instinkten och jag tog poäng. Ett snabbt sune och poängen var min.
Även i denna match är jag osäker på om jag fick någon poäng i emot mig men tillslut stod jag som vinnare med två poäng. Det enda jag inte är nöjd med är en sune över hennes ena knä som jag direkt bad om ursäkt för. Dock tror jag inte att det satt särskilt hårt, hoppas jag.

Totalt överväldigt gick jag av mattan och insåg att jag hade vunnit två matcher på två poäng, gått oavgjort en och förlorat en. Hur långt det skulle räcka hade jag inte koll på men ganska snart fick jag klart för mig att jag hade goda chanser att gå vidare.

Pool B körde igång och där gick min sötnos A vidare obesegrad genom poolen. Obesegrad! Han vann alla matcher och jag tror att han bara hade en poäng emot sig. Killen är 18 år, tävlar för första gången och uppbär sankyu. Impnerade! Som tvåa i pool B gick M från Lule vidare.
Sen väntade vi på resultatet från pool A. Dödens grupp… Efter väldigt mycket räknande visade det sig att det var Senpai E och JAG som gick vidare som etta och tvåa!
Det innebar att Senpai E mötte M i semi nr 1 och jag mötte A i semi nr 2.

Fyra stycken nagianta-doka stod vända mot varandra, sträckte in våra kote i mitten, tryckte knogarna mot varandra. “Nu kör vi!!” “HAI!!”. Sen var vi redo för semifinaler och finaler. Mot varandra.

A och jag lutade gallren mot varandra och sa att nu jävlar är vi snygg! Teknik, tanke, zanshin. Inget bullshit, inget brötande. Nu ska vi visa var skåpet ska stå.

Och jäklar vad vi gjorde det!

Jag kommer inte ihåg så mycket av min semi men jag vet att A’s första poäng gav jag bort, den skulle han inte ha haft. Sune nr två tog han välförtjänt. Summa, A tog två poäng, vann matchen och gick vidare mot guldfinal där han skulle möta Senpai E. Jag tog en del stryk men inget allvarligt.

Själv fick jag stanna kvar vid shiai-jo för att direkt efter avslutad semi gå bronsfinal mot M som förlorat mot E i semi nr 1.

Så jag stod vid kanten av shiai-jo. Och andades. Jag gick igenom det jag visste om M. Jag visste att hans sune alltid kommer i par; sune/e-bu sune. Han är tuff men inte våldsam. Han mesar inte men är snabb mellan teknikerna vilket brukar kunna innebära blottor. Låt honom komma och vänta ut honom. Förr eller senare blottar han sig. Du är bara sankyu, låt honom jobba som den nidan han är.

Rei.

Fram till mitten.

Chudan no-kamae.

Hadjeme!

Jag vet inte hur det hela gick mer än att M kom som en furie. Det gick undan! Jag andades och parerade. Försökte med lite olika saker. Misslyckades. Fokuserade. Jobbade på. Så plötsligt kom tsuki som nästan slängde mig ut ur shiai-jo. Jag studsade! Jag trodde det var poäng men någonting var det som inte gav honom poäng. Kanske jag faktiskt hann parera trots allt, vet inte. Det enda jag tänkte var “Slappna av!”. Hade jag jobbat emot hade jag nog gått sönder.
Jag vet inte om jag hade tagit ett sune-poäng på honom innan tsuki eller om det var direkt efter. Oavsett så var även den poäng helt på instinkt och det var ett ordentligt tempobyte när det skedde. Efter min första poäng hörde jag från M “Snyggt jobbat!”, jag tror att jag sa tack men jag vet inte. Inte så långt efter det tog jag en snabb sune igen.
Efter chudan och domslut slpg det mig.

Jag hade gått bronsmatch.
Och jag hade vunnit.

Jag FICK inte brons. JAG TOG BRONS!!!
Jag slog en nidan i bronsmatch och jag gjorde det bra.

Guldmatchen slutade med yonkyu A som guldmedaljör och Senpai E som silvermedaljör.
Helt otroligt! Uppsala tog hem ALLA medlajer i shiai och en medlaj i engi.

I väntan på prisutdelning och avslutningscermoni så fick jag höra många positiva saker från alla möjliga. Jag fick höra om min fina teknik, Senpai K berättade att jag jobbat med acceleration och tempoväxling. Det var stora fina och snabba tekniker. Inget snack. Snyggt och fint.

Vid prisutdelningen kom nästa överväldigande upplevelse.
Inte nog med att jag fick höra mitt namn ropas upp och jag fick stå på ett svensk mästerskap i sällskap med sverigeeliten och klubbkamrater och få en medalj, jag fick ta emot en bronsmedlaj av Yamauchi sensei som sen greppade mig och axlarna, gav mig två kindpussar och sa bara till mig “I’m so happy for you! Congratulations!”. Det gjorde hon inte med någon annan. Jösses. Hur. Vad. Äsch. *blir alldeles konstig i huvudet igen*

Efter att prisutdelning och avtackning var klar så var det lite allmän förvirring, fotografering med alla i klubb, vår klubb med Yamauchi sensei och bild på Uppsalas medaljörer.
Sen ropades det plötsligt att resultatet från graderingarna skulle lämnas.

jösses. Det hade jag nästan glömt!
Vi stod i ring runt Jakob-sensei som gav feedback utifrån Yamauchi senseis noteringar. Det var saker här och där.
Så kom han till mig. “Ja, just det. Kommentar: Very, very good. Pass.” Han tittade på mig och LOG och sa utmärkt.

Nikyu naginata. Med beröm från Yamauchi sensei. Den enda som fick en sån uttalad kommentar. Några fick pointers några fick good. Jag fick very very good.

När jag sen satt och packade ihop bogu så ramlade tankarna runt. jag var alldeles överväldigad. Omtumlad. Skakad.

Fyra dagar tidigare hade jag tvivlat på om jag över huvudtaget skulle klara av att åka.
Nu satt jag efter avslutat svenskt mäster som bronsmedaljör i shiai och med beröm graderad nikyu.

Precis som det nu avslutade förhållandet med Blåmärket så satsade jag. Jag höll koll på mig själv, lyssnade hela vägen in och satsade hela tiden på det som kändes rätt. Jag pressade inte för pressandets skull. Jag höll huvudet högt och kallt och bara körde på att ha galet roligt. Inga krav, inga prestationer. Ha KUL!

Jag är otroligt stolt över min prestation. Vägen till Tokyo känns inte alls oändlig längre. Mitt självförtroende är stärkt ända in i själen. Om jag vill och lägger mig på en nivå som passar mig, mina behov och mitt liv så kan jag gå hur långt som helst. Precis hur långt som helst.
Det här innebär inte att jag är oövervinnerlig. Det här innebär inte att jag är färdig. Det här innebär att jag vet att det jag gör är bra. Att jag kan lyfta mig själv när det verkligen behövs. Det innebär att nästa SM ska jag bara ha precis lika askul så får vi se hur långt det räcker!

Nästa match är ett oskrivet kort. Vem som helst som kliver in i shiai-jo mot mig kan vinna. Det var nidan och shodan som blev slagna av en sankyu på SM. En, då förhoppningsvis ikkyu, kan bli slagen av en yonkyu på sin första shiai. Inget är självklart. Men allt är möjligt! och den enda som kan stoppa mig är jag själv.

Ikväll ska jag gå till dojon och uppdatera vår klubbtavla. Nya grader har hämtats till klubben och dessutom har jag lovat Senpai J att vi faktiskt ska träna. Tänker han köra hårt med mig kommer jag skratta honom rätt upp i ansiktet! Jag är seg i kroppen, har ont i ryggen och vaderna av träningsvärk och är rätt rädd om mitt vänstra knä som har en fet BULA av ett blåmärke. Men jag ska dit och motionera min naginata, min hakama, min gi och min själ.

Dessutom bara MÅSTE jag ju flasha medaljen för mina älskade adoptivkendoka!
Kendo-mamma har gjort något bra som hon måste visa för sina små kycklingar.
Kendo-mamma nikyu naginata med siktet inställt på ikkyu naginata i samband med EM i Nederländerna.
Och kanske blir det shodan i Stockholm i samband med SM 2009.

De fjärde svenska mästerskapen i naginata är avslutade.
Och satsar framåt!

HAI!

Jag har graderat till Nikyu naginata med bravur och beröm

Jag har i min första shiai-tävling någonsin slutat som bronsmedaljör.

Javisst ja. Tävlingen var SM.

*döööööööööööööör*

PS. Imorgon kommer mer. Jag måste smälta. Och sova. Eller ja. Alltså. Jösses. Jag är ju bra juh!

Om söndagens engiträning var riktigt bra var kvällens shiai dess motsats.
Det började bra och dog sen totalt med en liten skakande, gråtande, totalt slutkört jag i hörnet. Hjärnan tog totalt slut på fem minuter och hur mycket jag än försökte fokusera och lyfta mig så gick det bara inte.
Så enkelt var det med det.

Självförtroendet när det kommer till shiai är nedstampat i ett par genuint vältränade och genomsvettiga kote och det luktar jävligt illa där det ligger.

Jag hade behövt ha med mig något stärkande positivt, nu får jag försöka fokusera framåt mot läger och träning som förhoppningsvis kommer att ge mig det då istället.

Sista söndagsträningen med engi är avklarad och jag har nu fått rejäl träning på de shikake-oji jag ska kunna till gradering. det känns faktiskt helt lugnt. Tryggt. Så det kommer nog bli en väldigt bra gradering på söndag.
Tänk. Om en vecka är jag hemma igen efter läger, tävlingar och graderingar.

En vecka bort.

Så kort.

Och ett gigantiskt steg framåt på vägen mot Tokyo.

Hai!

Om en vecka är jag i Luleå och har tränat mitt första pass för en Yamauchi-sensei.
Jösses.
Det här är ett av mina stora delmål på väg mot Tokyo och nu är det här. På riktigt. Mitt första deltagande i riktigt tävling. Shiai. På riktigt!

Min sista fredagsträning är avklarad och det känns rätt bra. Shikake-oji 1-5 utan några stora problem. Småsaker och flinslip var allt jag fick från Senpai K. stabilt. Tryggt. Och jag har bestämt mig att om inte hjärnan är rökt så graderar jag i Luleå. Det kan till och med vara så att vi kommer hem med en nybliven nidan i form av Senpai E om allt går vägen…! Vi får välan se hur det blir med allt.
Fredagen innehöll också lite lätt och lättsam isshu-jiai med Freckles! Det var meningen att jag skulle jaga sankyu kendo A men han dök inte upp. Men vem är jag att säga nej till vackra Freckles som ler brett och säger att hon gärna leker lite. det var faktiskt första gången vi möttes hon och jag och det var riktigt roligt! Jag fick testa lite tricks och kunde konstatera att de funkar med modifikation. Med ökat tempo, mer hjärna och mer bestämdhet så har jag dom snart som i en liten bogu-bag. Min snuttis kendoker!

På söndag sista passet engi, på måndag är det sista träningen och det blir shiai. Om jag bara kommer in i dojon är jag sugen på att gå dit på onsdag förmiddag, valborg och allt. Jag har inget planerat för Valborg över huvud taget och vet inte om jag kommer göra något heller. Och sen åker vi på torsdag kväll… Jösses!

Om en vecka är det SM-seminarium och jag bor i skolsal.
Guh så ungdomsaktigt och obekvämt det låter…! *skrattar högt*

Efter en vecka i totalt känslomässigt kaos har jag nu hittat upp vägen igen. En riktigt bra träning i måndags, ytterligare en bra träning ikväll och med siktet inställt på fredag…

Dagens träning, grundteknik med inriktning på engi, gav mig kvitto på att jag kan. Jag kan mina shikake-oji som jag ska kunna. Jag har en grej som vägrar funka i fint flyt och det är makiotoshin i trean. Men å andra sidan, är det bara det jag har problem med så må det vara hänt!

Åsså finns det risk för direktutslag i shiai… Faaan va tråkigt! Har man otur så innebär det att min shiai-premiär riskerar att sluta efter första matchen. Poolspel, poolspel, poolspel!! Då får man gå minst tre matcher iallafall. Det är ju inte bara tävling det är TRÄNING också. Vi har ju för sjutton bara en tävlingsmöjlighet per år. Även om vi har funderingar på klubbmästerskap.

Sen väger jag. Jag väger gradering. Å ena sidan är det så klart alltid nyttigt att gradera på annan ort och inför andra än klubbkamrater, å andra sidan finns det några människor som betyder väldigt mycket för mig som aldrig sett mig utföra naginata, som aldrig sett mig gradera och som kanske aldrig kommer kunna göra det om jag inte väljer att göra det hemma i dojon. Gradera är något jag gör för min egen skulle, det är ett av målen med min träning, men jag vill ju faktiskt att de som är viktiga för mig får möjligheten att se vad det är jag ägnar så mycket tid och engagemang åt.
Det bästa av allt är att jag faktiskt inte behöver bestämma mig förren jag är på plats. För det kan faktiskt vara så enkelt att min stackars lilla påfrestade hjärna inte klarar av att gradera över huvud taget. Men jag bollar lite för och nackdelar och olika önskningar så får vi se.

Jag är uppe på vägen igen. Det går långsamt men framåt.
Och innan jag vet ordet av är jag i Tokyo och pratar om VM och nidan-gradering…! o.O

Dagarna fram till SM börjar bli oroväckande få. Jag tror att den största anledningen till att jag känner lite oro är egentligen inte att det är lite tid kvar utan mer det faktum att jag faktiskt inte har en aning om o jag ligger bra till kunskapsmässigt.
Vilket jag förhoppningsvis kommer veta efter morgondagens träning!

Igår var det måndag och jag och Senpai J dejtade i danssalen. Temat för kvällen var avväpning, distraktion, offensivitet, ta kommando. Helt enkelt få undan motståndarens naginata så mycket som möjligt med så lite egen kraft som möjligt. Tips och tricks och galet roligt.
Det gick fortare att få ut rörelsen och tekniken i kroppen än jag trodde. Jag kände mig trygg och som alltid är det så enormt positivt att träna med Senpai J! Jag har så svårt att förstå att han bara är nyligen fyllda 20 år och så duktig på att få ut det han vill. Naturpedagog eller nåt. Vi körde väldigt intensivt i en dryg timme och vi tog aldrig ens på oss men, spela roll när man har så kul och lär sig så mycket utan. Jag är väldigt sugen på att försöka omsätta det vi gick igenom i shiai. att verkligen våga ta till de här tricksen, ta kommandot och bestämma när det är dags att det ska hända något, inte bara stå och vänta. Ta chansen att agera! Det spelar ju ingen roll om jag förlorar när det handlar om att lära sig.
Jag är också väldigt sugen på att se om de här teknikerna går att tillämpa i isshu-jiai (blandslagsmål med kendo). Om Stilig Shodan Kendo kan luras att träna på fredag eller nästa fredag så ska jag nog försöka plocka min favvis-kendoka för lite slagsmål. Än en gång, spela roll och han toksmiskar mig så länge jag sätter tekniken i tillämpning och verkligen vågar köra fullt ut. Mosa alla spärrar och ta chansen!

No Guts, No Glory!

Banzai!!!

Söndag, engi! Det var på tiden det med. Det blev ett riktigt skönt pass med tempoväxlingar, shikake-oji waza 1-5 och blandad träning. Det som kändes väldigt positivt för mig var att trots att jag inte varit på söndagsträning med engi på ca 6 veckor så hade jag inte alls tappat så mycket som jag trodde att jag skulle ha gjort. Det faktum att jag tränat så mycket engi innan jag började med shiai har gjort att jag utför min shiai med engiteknik i botten, vilket resulterar i att jag faktiskt behåller mycket engi när jag kör shiai, och därför inte tappar så mycket engi när jag tränar shiai. Eller…. Blev det där rätt?? *läser igen* Jo, jag tror faktiskt det. Om det blev begripligt vet jag inte men va sjutton. Min blogg, mitt svammel.

Nu på kvällen efter träningen har jag pratat träning, shiai och tävlingsinstinkt med Stilig Shodan Kendo som jag envisas att umgås med. Vi är olika (himskans tur!) och kendo och naginata är olika. Jag är inte helt säker på att jag får fram vad jag fundilerar på men jag tror jag ska svamla ner det här för min egen skull.

Jag har sedan så länge jag kan minnas aldrig haft någon större tävlingsinstinkt. Jag har ingen vinnarskalle varken i spel eller idrott. Jag har aldrig hållit på någon idrott där tävlingsmoment har varit en del av träningen förren nu. Det faller sig inte det minsta naturligt för mig. Om du har ett så stort behov av att vinna så har jag inga problem att låta dig vinna, det får inte kosta mig skador och elände för att vinna då lägger jag mig hellre. För mig finns helt enkelt inget egenvärde i Att Vinna Över Dig. Det här ställer naturligtvis till det för mig nu när jag faktiskt håller på med en sport där tävling är en del av det jag utövar.
Jag tycker att shiai är vansinnigt roligt, det ger en dimension till naginata som engi inte kan ge. Det sätter in teknikerna i en lämplingsform som är ögonöppnande och ger allt en touch av realism. Om engi är finslipning är shiai tillämpning.
Vad är det då jag tycker är roligt i shiai, vad är det som får mig att bli helt galet glad och lycklig efter shiai-träning?
Det spelar ingen roll om jag inte har tagit en enda poäng så länge jag gjort mitt bästa och blivit bättre än förra gången. De gånger jag tagit poäng så är det kul men det får mig inte alls lika lycklig som när jag tar mig över en tröskel och plötsligt hittar hem med någon jag slitit och haft problem med. När tekniken blir perfekt men blockeras av motståndaren är en större glädje än när tekniken är halvdan men ger poäng.
Jag tränar det här uteslutande för att jag har så roligt, för att det utvecklar mig och för mig framåt som människa. Jag har definitivt en nyfikenhet kring om jag kan väcka tävlingsinstinkten i mig men det finns, i mina ögon, inget egenvärde i det. Visst, jag säger att jag ska vara med i landslaget och representera Sverige i VM i naginata i Tokyo 2011 och för att det ska vara rimligt måste jag ha kommit så långt att jag faktiskt vill vinna matcher men där jag befinner mig nu i min utveckling är det inte en ingrediens som är huvudkrydda. Det är något som ligger och mognar och som jag försöker pusha inom mig men när det inte finns kraft och energi att göra allt så prioriterar jag det som jag tycker känns viktigast här och nu. Som att ha riktigt jävla roligt!

Jag har flera gånger fått frågan om det faktum att jag varje gång jag tränar möter världsfyran bland damerna eller svenska mästaren i shiai är hämmande, att jag från början redan känner mig slagen.
Och helt ärligt så är det inte deras meriter som är det tyngsta motståndet utan det faktum att de så väldigt lätt klår mig om de vill. Jag är inte tillräkligt snabb än. Jag har en massa trösklar och motstånd i kroppen som jag måste lära mig förbi och då spelar det ingen roll vem jag möter. Egentligen. Om jag kunde möta någon som var på min nivå eller lägre så skulle jag säkert få mer bekräftelse på att min teknik går framåt men nu har det alltid varit Senpai J eller Senpai K som är mitt motstånd så jag kan bara mäta mig mot mig själv vilket gör det svårt att se framstegen.

Jag känner mig inte på förhand slagen av dem, jag känner mig på förhand slagen av mig själv. Självklart är det här något som jag måste jobba med och det är därför jag väljer att fokusera på gradering och shiai till SM. Att utmana mig själv, att se mina egna framsteg, att arbeta indviduellt och få ut min tanke i kropp och naginata.

Det finns två väldigt viktiga saker som jag lärt mig om mig själv sedan tre år. Efter en andra omgång med totalt sönderstressad och panikångest i hallen. Efter en andra gång sjukskrivning och total omläggning av livet så har jag upptäckt begränsningar.
Jag har en mycket längre inlärningssträcka innan smäll nr 2. Jag som alltid haft väldigt lätt för att lära mig nya fysiska saker (fd dansare i unga år, fd nästan-friskis&svettis-instruktör, fd ju-jutsuka) måste nu upprepa, upprepa, upprepa, upprepa och upprepa. Ibland tar det månader innan kroppen lärt sig saker. sånt som tidigare räckte med ett träningspass kan nu ta en hel termin. Det naginata hjälpt mig att landa i är att det inte gör något, det spelar ingen roll. Det blir inte bättre av att jag gråter i frustration och försöker pressa fram något för det blir inte annorlunda. Alltså kan jag bara konstatera att jag fungerar så är nu och så får det ta den tid det tar.
Jag har också lärt mig att jag inte kan pressa fram något mentalt. För jag tränar mentalt. Ibland på kvällarna ligger jag i sängen och hugger mig igenom happô-buri gång på gång på gång. Varje omgång är lika perfekt och jag vet att det ger mig trygghet när jag väl står i dojon och genomför det. Det jag också vet är att om jag inte kan visualisera det så är jag inte där. När jag inte kan forma det i huvudet så kan jag inte forma det i huvudet, helt enkelt. Ingen idé att försöka träna något jag inte förstår. Det tar den tid det tar.
Alltså har jag slutat pressa och forcera fram utveckling. Jag lutar mig tillbaka och njuter av resan istället. Att plötsligt ta ett kliv på utvecklingstrappa kommer oftast som en enorm lyckorusig överraskning för mig precis som för min omgivning. Inför julens gradering hittade jag en lugn och trygg inlärningsform som slutade med att jag fick ordning på mina, av ju-jutsun totalt förstörda, förflyttningar och i slutändan fick minimalt med negativ kritik. Och sättet jag använde var lååååångsiktig träning där jag bestämde tempo och nötte och nötte och nötte. Jag skapar trygghet och avslappning utifrån mina förutsättningar och först då har jag en chans att få tanke, själ och kropp i harmoni så att tekniken blir så bra den bara kan bli.

Jag tänker göra allt jag kan för att kunna träna naginata resten av mitt liv. Jag ska njuta av rörelserna, formen, glädjen och låta den gör mig glad och nöjd. Jag ska bli en gammal gråhårig tant som glider (läs: stapplar) in på nybörjarträningen, blir tilltalad “Sensei!” med stor respekt och sen har askul när jag möter en noob i shikake-oji waza 1. Jag ska le lika glittrande spvjueraktigt som min underbara lilla morfar när han lärde grannbondens femåring tälja och sen ska jag berömma brallorna av noobsen så att de snart sitter lika fast i naginata som jag.

Sett med lite perspektiv på vad jag vill med min fritidssysselsättning, min hobby, så är min eventuella långsamma utveckling nu väldigt oviktigt. Allt har sin tid. Saker mognar och faller på plats när det är dags.

På vägen ska jag ha roligt!