Vägen till Tokyo

Egentligen borde jag vara på saynaraparty just nu men istället sitter jag hemma i soffan.
SM är över och Tanaka-sensei leder seminarium imorgon. Jag vet inte om jag är där eller inte…

Det är ofattbart men jag är numera en Svensk Mästare i engi naginata!
Tillsammans med Sensei K blev det SM-guld och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det står en vacker glasskulptur och det finns en guldmedalj som bekräftar det men jag har inte förstått.

En stor anledning till att det är så märkligt att efter engi på förmiddagen blev det shiai på eftermiddagen och omladdningen var tuff. Det gick ganska bra för mig fram till match nr 4, då gick det inte längre. Mitt i full fight fick jag bryta på grund av astman. Knäna vek sig och det började dansa svarta prickar framför ögonen. Jag sjönk ihop och ville bara slita av mig hela rustningen för att få luft. Eftersom jag själv är så ovan vid hela konceptet astma och bara haft diagnos i en vecka så tog det långt tid innan jag fick bricanyl, tack vara tävlingsläkaren!
Jag är otroligt besviken men inte missnöjd om ni förstår vad jag menar. Jag körde så hårt och så länge som jag orkade och sen tog det tvärstopp. Helt enkelt.
Självklart har jag ältat miljoner gånger i bilen hem huruvida jag hade kunnat gå upp och fortsätta turneringen om än inte just den matchen. Hur långt hade jag kunnat pusha mig? Å ena sidan ville jag prova för att se hur jag fungerar å andra sidan är jag jätterädd och vet inte vad det skulle innebära. Paniken att plötsligt inte få luft och dessutom vara instängd i en bur, på riktigt (!), var otroligt skrämmande.

Att se höra sitt namn bli uppropat, att se en ensam motståndare gå fram och få två gratispoäng var otroligt jobbigt. Det kommer aldrig någonsin hända igen!

Jag tror verkligen att det var rätt beslut att både avbryta hela turneringen och att åka hem. Underbara Fröken Fotograf kom som åskådare och tack vare henne fick jag mat och skjuts hem. När jag ätit bort en del av utmattningen men fortfarnade nästan inte orkade resa mig från stolen var beslutet inte svårt att ta.
Min rustning är kvar tillsammans med min naginata, om jag orkar och vill åker jag tillbaka för träningsläger imorgon.

SM fick ett mycket märkligt slut för mig och det har definitivt gjort att SM-guldet inte alls har sjunkit in än. Det kommer när det kommer. Insikten om att vi faktiskt tagit SM-guld!

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och lägga mig igen…

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

Det verkar som att tisdag är en bra dag för morgonträning. Söndag förmiddag, tisdag morgon, onsdag kväll och sen flexibelt vilken dag det sista konditionspasset planeras in. Det blir en rätt bra balans känns det som.

Idag fick jag plötsligt besök av ett välbekant ansikte, NorrlandsJ kom nysimmad och nöjd och ställde sig bredvid cykeln och pratade en stund. Jag visste inte att han tränade på Fyrishov så nu känner jag faktiskt någon som går dit!

Dagens pass gick bra. Eftersom det bara blev ett pass med 40 min förra veckan så har jag bestämt mig för att köra 40 min även den här veckan. Jag var lite seg i morse och jag inser verkligen att ska jag köra längre pass så måste jag vara på plats mycket tidigare än jag är. Jag skulle behöva vara på plats på cykeln 6.45 för att kunna få en schysst nedvarvning, strech och dusch utan att stressa. Visst, jag är egen och ingen gnäller om jag kommer sent men jag har ju fortfarande jobb som måste levereras. Att både få en skön morgon med träning och en full arbetsdag är viktigt för mig. Så då får man pallra sig upp ur sängen och inte bara snooza…!
Motståndet på cykeln har definitivt ökat, för nu börjar det kännas i benen efter ca 20 min. Jag är fascinerad över hur pulsen markant sjunker efter ca 10-15 min så att motståndet ökar ett par snäpp för att hålla pulsen uppe. Det började för ca två veckor sedan och jag misstänker att det kommer fortsätta vara så här nu. Intressent och fascinerande.

Under uppvisningen på UppCon09 i söndags avslutade vi med shiai. Förutom att det alltid är lite segt att andas när man fått på sig hjälmen så hade något dumpucko beställt rökmaskin så det var verkligen ärtsoppa att dra ner i lungorna. Teknikmässigt var vi väl inte så imponerande men trots att jag hade svårt att få andningen att funka riktigt bra så var jag inte trött när jag gick av, flåsig ja - trött nej. Det var ett riktigt skönt kvitto! När jag kommit ytterligare en bit på väg med konditionen så måste det till keiko för att pusha naginata-konditionen. Man blir bra på det man tränar och även om cykelträning är bra för hjärtmuskelträningen så behöver jag också träna på keiko för att bli bra på shiai.

Efter uppvisningen gick jag och Fröken Fotograf på kafé och då ställde jag den fråga som jag har fått och fnulat på ett tag; hur bra kan jag bli? Hur bra kan jag bli om jag kör med min egen interna tävlingsträning, med mina mål och egenträning? Saker blir klarare för mig för varje träningspass som bockas av och jag tror att jag kan bli riktigt riktigt bra. Om bara träningen får ta den tid den tar, utan stress och press, så har jag potential som inte ska underskattas. Jag vet vad jag gjorde inför SM 2008 så varför ska jag inte kunna göra det igen och göra det än bättre?
Om jag tror på mig är jag ostoppbar.

Jag måste bara vågra tro på mig!

Nu har jag arbetat som funktionär under SM i kendo. Det gick bra tror jag, endast ett fel i ett protokoll och några småmissar med tidtagning men inget som var något avgörande.
Massor med erfarenhet har jag samlat på mig och många små noteringar har jag tagit med mig kring var som är viktigt att tänka på både praktiskt kring arrangerande av mästerskap men även kring hur man tar hand om funktionärer.

Jag har haft väldigt roligt. Faktiskt! Jag är inte det minsta missnöjd med mitt val att ställa upp som funktionär. Jag har lärt känna lite fler kendoka, jag har fått fnissa och skratta en massa, jag har fått känna mig nyttig och uppskattad och jag har definitivt vuxit och fått mer kunskap som kommer göra mig än tryggare i min roll kring tävlande.

Och jag har konstaterat att mina kendoka är russinen i kakan! De är dom jag väljer att umgås med för att jag tycker de är så goda. Jag väljer att ge till dom jag tycker om för jag väljer att tycka om dom.
Naginata är La Familia, dom som finns där för att de delar min kärlek till naginata. De är familjen som man firar jul med, går på begravning med, skrattar med och ibland bara vill slå och då inte på ett särskilt snällt sätt. Naginata är familjen som man tar både på gott och på ont med en allra största kärlek.
Kendon är mina små söta russin! *nom nom nom nom*

Nu. Pannkakor.

Nu har jag haft mitt sista måndagspass och det är en stor, stor lättnad. Man ska inte bli stressad av sina hobbys, man borde inte bli stressad någonting men framför allt inte det som är intresse på fritiden.
Just igår var jag väl inte särskilt glimrande direkt. Jag är för trött för att kunna vara den senpai de tränande förtjänar och jag blir förvirrad och har väldigt svårt att koncentrera mig. Jag tror att den bästa beskrivningen på mig när jag är på den nivån jag ligger nu är fokuseringssvårigheter. Koncentrationen går rätt bra, jag klarar ju av att jobba utan problem, men den fokusering och totala närvaro som krävs för att det ska bli ett bra pass är bara att glömma. Det märktes också en väldigt skillnad på kvaliteten på min naginata jämfört med när jag är 100% närvarande. Det går inte att vara 100% när det inte ens finns 100% från början, liksom…

Jag gjorde ett seriöst försök, jag provade mina galna idéer och jag gjorde det bitvis väldigt bra och bitvis lite mer halvdant. Jag är fortfarande nikyu naginata med ytterst lite shiai-erfarenhet, så om jag bara tänker efter så var jag inte förberedd eller erfaren nog att ta hand om shiai. Så enkelt är det! Jag kanske kommer tillbaka om ett år med nya krafter och stor lust att sätta fart som shiai-senpai igen men det är då. Nu är nu!
Och nu känns det otroligt skönt att slippa vara senpai på måndagar…
Det räcker alldeles utmärkt med att vara ordförande, arrangera läger och försöka hinna med att träna någon gång ibland.

Nu kommer det bli i stort sett naginata-uppehåll fram till lägret den 6:e december. Om ork och tid finns så blir det träning onsdag nästa vecka, men nu är det jobb-jobb-jobb som är grejjen och det känns också helt okej. Jag är inte stressad av arbetet nu när jag vet att jag kan fokusera på det.

Så… No more monday-senpai!

Idag var första passet naginata på två veckor och jäblans vad bra jag var. Och mina elever! Wow!
Jag var faktiskt en riktigt bra senpai, även om jag kanske slängde på dom lite för svåra övningar, och jag var riktigt bra utövare dessutom. Det var avslappnat, fokuserat men riktigt bra.
Trots att vi skulle hålla ner tempot så gled det långsamt upp utan att bli hafsigt eller stressigt. Jag fick dessutom grym feedback från H som var ärligt menad. Jätte, jätteskönt.

Det har känts lite jobbigt att graderingen närmar sig och jag kommer inte igång med träning på grund av förkylningen men nu känns det helt lugnt. Även om jag inte får med mig alla detaljer så vet jag vad det är jag ska få med mig även om inte alltid kroppen gör som jag tänker. Det känns väldigt bra.

Men framför allt, det känns otroligt roligt!

Sisådärja. Nu sparkar vi igång höstterminen och från och med nu är jag ansvarig för måndagsträningarna, rustningsträning. Beroende på vilka som kommer så blir det antingen basic-rustningskunskap (vi har två noobs när det kommer till rustning) eller så blir det uchikaeshi gånger många med olika inriktningar.

Det finns viss risk att jag blir helt själv och då vet jag vad jag ska göra; förflyttningar, förflyttningar, förflyttningar och så lite happô-buri.

*putsar senpai-skylten och hänger upp ovanför dörren*

Naginata-EM i Holland. Wow!

Ikväll tränad jag engi, riktig engi-träning med senpai E, för första gången på 6 veckor. Det var kanske inte den mest tradtitionella engiträning vi haft men det gick bra. En dryg timmes tänkande och detaljfokuserande. Rysligt bra!
Imorgon blir det den knapp timmes egenträning innan det är dags för isshu-jiai med T.

Nu börjar den fokuserade träningen inför EM. Jag har en plan för hösten och det känns väldigt bra. En morgon i veckan blir det konditionsträning i spåret, varannan måndag är jag senpai för de avancerade som tränar shiai och varannan vecka är jag vanlig tränande, ungefär varannan fredag blir det extra träning med förhoppningsvis gott om isshu-jiai och söndagar blir det engi-engi-engi. Kanske blir det varannan onsdag eller åtminstone de veckor jag inte tränar fredag.

En plan. För höstens träning.
För jag ska åka på EM.

*stirrar storögt i hörnet och ser rätt borta ut*

Igår spenderade jag några timmar i dojon. En utav dom väntandes…
En god vän tillika TigerSyster ville prova på naginata och det säger man ju inte nej till. Sen gick hon vilse och blev en halvtimme sen men det gör ju inget. Inte med tanke på hur hon såg ut i ögonen när vi började närma oss en timme med naginata.

Att hon hade alla förutsättningar för att fastna visste jag redan från början. För det första har ägnat sig åt att slåss med yxa för ett par år sedan, för det andra hade hon tänkt på det ett tag och tog sedan upp det självmant med mig. När man gått och fundilerat på något en rejäl stund och sedan smyger upp för att försiktigt fråga har man kommit långt på frälsartrappan alldeles själv. Hon var också tydlig med att hon tyckte det var väldigt läskigt att göra något sånt här för första gången med massor av okända människor. Hon har aldrig hållt på med budo eller någon form av kampsport med japanskt ursprung så den miljön i sig är okänd och kanske lite skrämmande. I tvåsamhet gick vi igenom en löjligt kort och grundläggande kurs i budo, budoetikett och hur vi beter oss när vi tränar naginata. Sen greppade vi naginata…

Jösses vad det började lysa i blicken!
Kort, blond och lycklig. Jag tror det är det man kan sammanfatta henne med!
Vi är ju ganska lika, jag och min lilla TigerSyster, så jag kände så väl igen mig. Jag såg hur hon klurade och tänkte men nästan omgående lyckades hitta grunderna rätt i det kaos som naginata är i början. Händerna låg ungefär som de skulle, fötterna strävade åt att komma rätt, rörelserna var på väg åt rätt håll. Inte nog med att hon aldrig varit i en dojo och tränat förut och skulle för första gången få kroppen på rätt plats OCH hantera 2.15 m lång naginata. Hon gjorde ett lysande första försök! *stolt och glad*
Och utan att hon riktigt var förberedd så hade hon plötsligt gjort första serien, ipponme.

Jag kan inte sia om den långsiktiga framtiden för henne men jag ser den enorma potential hon besitter. Jag riktigt ser hur det lyser innifrån av längtan efter träning, utveckling och att få slåss med vapen. Hon har en mordisk själ, det lilla trollet, men jösses när den har blivit tämjd på rätt sätt…! Det finns igen gräns för hur långt hon kan gå om hon vill.
Det enda jag vet om framtiden är att hon kommer att göra fler försök och jag tror att hon kommer att börja träna till hösten. Har hon väl tagit sig igenom första terminen och köpt kläder (vilket hon redan pratat om…!) så kommer hon fortsätta. Det vet jag med övertygelse. Jag ser mina egna känslor för tre år sedan speglas i hennes ansikte. Hur känslan av att kanske ha hittat hem dansa runt i magen och vara lite lagom fjärilsfladdrig. Att veta att oavsett hur det blir sen så är nu rätt.
Jag har tänkt på henne tidigare i år och funderat på om jag inte skulle försöka få ner till dojon. Jag har kännt henne så pass länge att tanken på att sätta en naginata i händerna på henne defintivt inte har kännts främmande. När hon sedan själv kom med tanken för en månad sedan så var det dags helt enkelt. Att locka till sig istället för att tjata är nog det som funkar allra bäst…! Jag väntade ut henne i trygg vetskap att hon förr eller senare skulle hitta hem. *fnissar*

Sen insåg jag en sak om mig själv.
Jag är ruggigt bra som nybörjar-senpai! Om vi någon gång drar igång en ren nybörjar grupp så är det där jag kommer stå och spruta entusiasm och beröm. Jag har så lätt att sätta mig in i första-gångs-viftarens förvirrade lilla hjärna och inte bara skratta bort det utan faktiskt utnyttja det. Lyfta det som är riktigt bra och dessutom pusha och utmana. Visa vad man är bra på när man är alldeles ny och dessutom tydligt visa åt vilket håll man kommer att gå.
Nästa insikt som landade så där hela vägen in var hur ruggigt jävla bra jag blivit!
Med yttersta förvåning såg och kände jag mig själv utföra hugg på hugg med utmärkt precision fast jag stod och pratade och tittade på TigerSyster. Att jag sedan snubblade på hakama i slutet av passet bjuder jag gladeligen på! Man behöver få se sin Senpai göra fel för att veta att det inte är ouppnåligt att komma dit. Jag räddade stackars TigerSyster genom att skicka naginata åt ett håll och mig själv åt ett annat, lite fallteknik finns det allt kvar även om det inte blev ett framåtfall.

Jag hör Senpai J och hans lågmälda tjatande. Jag _har_ talang för naginata! Jag _kommer_ att bli en uttalad senpai (och så småning om sensei)! Och långt in viskar hans röst om det han sa efter vår sista gemensamma träning… “En dag kommer du vara huvudtränare. Du har det som behövs för att få folk att lära sig utan att riktigt förstå varför.”
Nu har jag slutat leka bingo i hörnet av rädsla för att ta på mig för mycket. Nu kan jag luta mig tillbaka och för första gången känna mig riktigt jäblans bra på något som är av fysisk sort. För jag kommer ju faktiskt vara senpai i höst! Senpai för shiai varannan måndag. Shiai-senpai!

För jag är riktigt duktig på naginata.
Jag kommer bli en utmärkt senpai.

Ikväll blev det träning. Det blev ensamträning och därefter ca 10 min isshu-jiai.
Jag var helt inställd på att det skulle gå rätt kasst, det var säket 2 månader sedan jag hade bogu på mig och jag kommer inte ens ihåg när jag gick mot kendoka senast.

Men se där fick jag fel.
Jösses. Det gick jättebra. Lugnt, kallt, fokuserat, intensivt och jätte-jätteroligt! Det kändes inte alls som att det gått så långt tid sedan sist jag körde i rustning. Det kändes som hemma. Så otroligt skön känsla! Jag har nog aldrig kännt mig så hemma i bogu som jag gjorde ikväll. Så enkelt. Nu vill jag än mer ha en alldeles egen, för mig tillverkad, bogu. Då kommer det nog kännas så hemma att jag inte ens märka att jag har den på mig.

Ibland får jag frågan om jag är träningsnarkoman.
Nej, egentligen inte. Klart jag mår bra av träning men inte känns det så här när jag varit ute och gått eller motionerat på annat sätt. Nu vet jag mer än någonsin vad jag är.
Naginatanarkoman!!