Vägen till Tokyo

Idag var första passet naginata på två veckor och jäblans vad bra jag var. Och mina elever! Wow!
Jag var faktiskt en riktigt bra senpai, även om jag kanske slängde på dom lite för svåra övningar, och jag var riktigt bra utövare dessutom. Det var avslappnat, fokuserat men riktigt bra.
Trots att vi skulle hålla ner tempot så gled det långsamt upp utan att bli hafsigt eller stressigt. Jag fick dessutom grym feedback från H som var ärligt menad. Jätte, jätteskönt.

Det har känts lite jobbigt att graderingen närmar sig och jag kommer inte igång med träning på grund av förkylningen men nu känns det helt lugnt. Även om jag inte får med mig alla detaljer så vet jag vad det är jag ska få med mig även om inte alltid kroppen gör som jag tänker. Det känns väldigt bra.

Men framför allt, det känns otroligt roligt!

Så var det måndag och jag gaskade upp mig och försökte komma i senpai-mode. Det gick… Sådär. När jag nästan gett upp om bogu-träning och ställt in mig på engi med en halvdöd A som enda träningskamrat ramlade plötsligt Vår Japanska in! Bara att ladda om ställa in sig på bogu.
Hon är så sjukt bra. Hon har inte haft bogu på sig på 6 år. *dör i ren avundsjuka* Det jag måste komma ihåg är att hon tränade i ålder 11-21 och hon behöver inte kämpa med språket. Jag har faktiskt bara tränat i drygt tre år. Jag var 29 år när jag började. Och jag är sjuuuuukt mycket bättre på harrai än henne. *peppa peppa*

Det är jätteroligt med Vår Japanska! Supertrevlig, angelägen om att lära sig svenska och mer naginata. Hon säger att det är väldigt roligt men ovant och konstigt att träna igen. Hon tror att hon är ikkyu, men kommer inte riktigt ihåg. *ser lite konstig ut mest bara för att*

Idag var första gången på en dryg månad jag hade men på mig. Den passade inte alls ihop med min nya do… De hakade i varandra och min do knöt upp sig hela tiden. Surt. Jag hoppas att det blir bättre när min nya men kommer. Om ett par veckor eller så. *barnsligt förtjust*

I övrigt så tror jag att jag kan bli en riktigt bra senpai. För tillfället letar jag efter min egen undervisningsstil, hitta mitt sätt att lära ut. Det faller nog på plats så småningom, när jag har börjat lita på min egen kunskap och förmåga fullt ut. För tillfället tror jag mer på min förmåga att växa än min kunskap om naginata. Ett eller två pass till så har det fallit på plats.

Och när jag blir stor ska jag bli lika duktig som Vår Japanska!

Sisådärja. Nu sparkar vi igång höstterminen och från och med nu är jag ansvarig för måndagsträningarna, rustningsträning. Beroende på vilka som kommer så blir det antingen basic-rustningskunskap (vi har två noobs när det kommer till rustning) eller så blir det uchikaeshi gånger många med olika inriktningar.

Det finns viss risk att jag blir helt själv och då vet jag vad jag ska göra; förflyttningar, förflyttningar, förflyttningar och så lite happô-buri.

*putsar senpai-skylten och hänger upp ovanför dörren*

Naginata-EM i Holland. Wow!

Ikväll tränad jag engi, riktig engi-träning med senpai E, för första gången på 6 veckor. Det var kanske inte den mest tradtitionella engiträning vi haft men det gick bra. En dryg timmes tänkande och detaljfokuserande. Rysligt bra!
Imorgon blir det den knapp timmes egenträning innan det är dags för isshu-jiai med T.

Nu börjar den fokuserade träningen inför EM. Jag har en plan för hösten och det känns väldigt bra. En morgon i veckan blir det konditionsträning i spåret, varannan måndag är jag senpai för de avancerade som tränar shiai och varannan vecka är jag vanlig tränande, ungefär varannan fredag blir det extra träning med förhoppningsvis gott om isshu-jiai och söndagar blir det engi-engi-engi. Kanske blir det varannan onsdag eller åtminstone de veckor jag inte tränar fredag.

En plan. För höstens träning.
För jag ska åka på EM.

*stirrar storögt i hörnet och ser rätt borta ut*

Igår spenderade jag några timmar i dojon. En utav dom väntandes…
En god vän tillika TigerSyster ville prova på naginata och det säger man ju inte nej till. Sen gick hon vilse och blev en halvtimme sen men det gör ju inget. Inte med tanke på hur hon såg ut i ögonen när vi började närma oss en timme med naginata.

Att hon hade alla förutsättningar för att fastna visste jag redan från början. För det första har ägnat sig åt att slåss med yxa för ett par år sedan, för det andra hade hon tänkt på det ett tag och tog sedan upp det självmant med mig. När man gått och fundilerat på något en rejäl stund och sedan smyger upp för att försiktigt fråga har man kommit långt på frälsartrappan alldeles själv. Hon var också tydlig med att hon tyckte det var väldigt läskigt att göra något sånt här för första gången med massor av okända människor. Hon har aldrig hållt på med budo eller någon form av kampsport med japanskt ursprung så den miljön i sig är okänd och kanske lite skrämmande. I tvåsamhet gick vi igenom en löjligt kort och grundläggande kurs i budo, budoetikett och hur vi beter oss när vi tränar naginata. Sen greppade vi naginata…

Jösses vad det började lysa i blicken!
Kort, blond och lycklig. Jag tror det är det man kan sammanfatta henne med!
Vi är ju ganska lika, jag och min lilla TigerSyster, så jag kände så väl igen mig. Jag såg hur hon klurade och tänkte men nästan omgående lyckades hitta grunderna rätt i det kaos som naginata är i början. Händerna låg ungefär som de skulle, fötterna strävade åt att komma rätt, rörelserna var på väg åt rätt håll. Inte nog med att hon aldrig varit i en dojo och tränat förut och skulle för första gången få kroppen på rätt plats OCH hantera 2.15 m lång naginata. Hon gjorde ett lysande första försök! *stolt och glad*
Och utan att hon riktigt var förberedd så hade hon plötsligt gjort första serien, ipponme.

Jag kan inte sia om den långsiktiga framtiden för henne men jag ser den enorma potential hon besitter. Jag riktigt ser hur det lyser innifrån av längtan efter träning, utveckling och att få slåss med vapen. Hon har en mordisk själ, det lilla trollet, men jösses när den har blivit tämjd på rätt sätt…! Det finns igen gräns för hur långt hon kan gå om hon vill.
Det enda jag vet om framtiden är att hon kommer att göra fler försök och jag tror att hon kommer att börja träna till hösten. Har hon väl tagit sig igenom första terminen och köpt kläder (vilket hon redan pratat om…!) så kommer hon fortsätta. Det vet jag med övertygelse. Jag ser mina egna känslor för tre år sedan speglas i hennes ansikte. Hur känslan av att kanske ha hittat hem dansa runt i magen och vara lite lagom fjärilsfladdrig. Att veta att oavsett hur det blir sen så är nu rätt.
Jag har tänkt på henne tidigare i år och funderat på om jag inte skulle försöka få ner till dojon. Jag har kännt henne så pass länge att tanken på att sätta en naginata i händerna på henne defintivt inte har kännts främmande. När hon sedan själv kom med tanken för en månad sedan så var det dags helt enkelt. Att locka till sig istället för att tjata är nog det som funkar allra bäst…! Jag väntade ut henne i trygg vetskap att hon förr eller senare skulle hitta hem. *fnissar*

Sen insåg jag en sak om mig själv.
Jag är ruggigt bra som nybörjar-senpai! Om vi någon gång drar igång en ren nybörjar grupp så är det där jag kommer stå och spruta entusiasm och beröm. Jag har så lätt att sätta mig in i första-gångs-viftarens förvirrade lilla hjärna och inte bara skratta bort det utan faktiskt utnyttja det. Lyfta det som är riktigt bra och dessutom pusha och utmana. Visa vad man är bra på när man är alldeles ny och dessutom tydligt visa åt vilket håll man kommer att gå.
Nästa insikt som landade så där hela vägen in var hur ruggigt jävla bra jag blivit!
Med yttersta förvåning såg och kände jag mig själv utföra hugg på hugg med utmärkt precision fast jag stod och pratade och tittade på TigerSyster. Att jag sedan snubblade på hakama i slutet av passet bjuder jag gladeligen på! Man behöver få se sin Senpai göra fel för att veta att det inte är ouppnåligt att komma dit. Jag räddade stackars TigerSyster genom att skicka naginata åt ett håll och mig själv åt ett annat, lite fallteknik finns det allt kvar även om det inte blev ett framåtfall.

Jag hör Senpai J och hans lågmälda tjatande. Jag _har_ talang för naginata! Jag _kommer_ att bli en uttalad senpai (och så småning om sensei)! Och långt in viskar hans röst om det han sa efter vår sista gemensamma träning… “En dag kommer du vara huvudtränare. Du har det som behövs för att få folk att lära sig utan att riktigt förstå varför.”
Nu har jag slutat leka bingo i hörnet av rädsla för att ta på mig för mycket. Nu kan jag luta mig tillbaka och för första gången känna mig riktigt jäblans bra på något som är av fysisk sort. För jag kommer ju faktiskt vara senpai i höst! Senpai för shiai varannan måndag. Shiai-senpai!

För jag är riktigt duktig på naginata.
Jag kommer bli en utmärkt senpai.