Vägen till Tokyo

För tillfället sitter jag i 1:a klass på väg mot en helg i Malmö så nog rullar det alltid.
Förutom det så rullar det på bra med naginataträningen! Som tur är är både jag och Sensei bortresta samma helg så trots att jag varken kommer träna ikväll eller på söndag kommer vi inte tappa någon gemensam träning. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt bra med vår engi, min shiai har jag inte så mycket koll på eftersom den blivit ganska eftersatt. Sjukdom, barnvaktande, nackvärk och nu resa…! I påsk blir det både shiai- och konditionsträning å det bestämdaste! Hai! *rei*

Jag känner ingen som helst stress eller press, mina mål är mina mål, men fanijäsiken vad roligt jag ska ha på vägen. Det är också så otroligt roligt att ha någon som tassar bredvid när det kommer till mentalträning och mentalutveckling. Kendoflickan gör en snarlik resa som jag håller på med och det är väldigt utvecklande att få följa både sin egen och någon annans resa samtidigt. Det gör att man hela tiden hittar nya vinklar på sina egna idéer och samtidigt får rätt schysst perspektiv på vad jag själv sysslar med. När jag är hemma igen så tror jag att jag ska försöka få Kendoflickan att läsa min Stefan Holms bok om mental träning, om den inte ger så mycket nytt så tror jag att den ger den bekräftelse på att vi är på rätt väg. Efter att boken var utläst så var det just den insikten jag tyckte var riktigt härlig, det jag gör är rätt och om det funkade för Stefan Holm var det välan sjutton om det inte ska funka för en amatör som jag!

Jag inser att min träning nu är så målfokuserad att det egentligen inte finns så värst mycket nytt att skriva regelbundet om här på naginatabloggen. Det är naginata tre gånger i veckan och det ska bli konditonsträning minst en gång i veckan igen. Allt liksom bara rullar på vilket är precis så som det ska vara. Det är inte så mycket stora uppenbarelser mer än i detaljnivå på naginata det är så förbaskat svårt att förklara här i vilket fall. För helt ärligt, att inse att jag inte behöver flytta handen när jag ska göra kaeshi-men i yonhonme eftersom naginata redan är perfekt balanserad så länge jag inte försöker smacka på någon som är över 180 cm är en schysst insikt för mig men inte särskilt upphetsande för någon annan. Jag gör tekniken så otroligt enkelt och bra i yonhonme eftersom jag är rätt. Helt enkelt! *ego-nöjd* Oftast får jag kämpa som en liten gnu med mina korta små taxben för att ligga rätt i avstånd men för en gång skull är jag rätt! Så. Nu slutar jag tjata om det.

Utanför fönstret passerar det platt åkerlandskap och i öronen sjunger Jem med sin mjuka, sköna stämma. Det är fredag och jag är på väg mot några dagar med musik, muséeum, umgänge och tid för eftertanke i solen. Det kommer garanterat bli naginatatänk och blir det något smart så hamnar det här. Annars blir det nog kvar i lilla luddiga huvudknoppen.

Nu. Bok + musik.
*sjunker djupt ner i 1:a klass fåtöljen…*

Jösses, det är energi i klubben nu…! Gårdagens pass var bra på många sätt, förutom att det blev mer uppenbart än någonsin att jag kommer må bra av min naprapattid imorgon förmiddag. Sensei och jag kommer råkka hårt. Vi har schysst energi och efter ett snabbt byte av mig från shikake till oji så faller bitar på plats i rasande tempo. Efter 30 min ren engi-träning oss emellan var jag tvungen att bryta eftersom nacken började gnälla men de 30 min gav mig en trygg grund att träna vidare ifrån. Jag var så övertygad om att det skulle vara massor med saker jag måste jobba på, och det är det, men de är små. Det är saker som bara kan tränas bort med ren och skär samträning. Det är inte min bristande teknik som är grejjen utan saknad smaträning och tävlings-inriktning på min engi som är bristen.

SM kommer att bli sjukt roligt! Jag skiter fullständigt i hur det går i engi, men jag vet att vi kan gå hela vägen till guld om vi fortsätter rulla på och behåller vår positiva energi i paret. Basta!

Plötsligt får vårkänslor en heeeeelt annan innebörd.

Jag fortsätter läsa Stefan Holms bok “Höjdhoppare” skriven tillsammans med Christian Augustsson och jag fortsätter att förundras. Stefan Holm har alltid var en person som har intresserat mig, ju mer jag lär mig om honom desto intressantare blir han. Han är en ytterst skum, komplex och grundligt skruvad människa och jag vet inte riktigt vad det säger om mig när jag så uppenbart känner igen mig och gillar honom. Han verkar även vara väldigt trevlig och rolig men det är inte riktigt det boken handlar om.

Det mest intressanta är egentligen inte höjdhoppningen i sig, det är heller inte det som är det egentliga fokuset i boken. Fokus är mental träning. Hur han har arbetat målmedvetet med mental träning tillsammans med Christian Augustsson, idrottsforskare vid Karlstad Universitet och mental coach.
De har gemensamt tagit fram en träningsstrategi anpassat efter Stefan som person och vad som är målet med träningen. Det är otroligt inspirerande att läsa om hur de integrerar den mentala biten i hela livet, inte bara träningslivet.
En sak som jag hela tiden hittar och återkommer till när det gäller mig själv är att Våga Välja att Vinna. Jag hör mig själv tänka det i olika sammanhang och nu väljer jag att även skriva det.

Mitt mål med nästa SM är att jag ska Våga Välja att Vinna. Dessa tre V ska vara mina vänner hela tiden, hela vägen. Jag ska våga säga att jag vill vinna, jag ska våga vara en av dom som tror på sig själv så pass mycket att jag vågar att säga det högt. För det handlar inte om att jag Måste Vinna, jag ska Våga Välja att Vinna. Det spelar ingen roll hur det i slutändan går så länge jag gör mitt bästa och känner mig som en vinnare! Jag Vågar Välja att Vinna.

Till er som läser här regelbundet kan jag nu bara förvarna om att nu kommer det handla mycket om mental träning och vad jag behöver för att peppa mig själv att vinna SM. För så är det.
Jag tänker göra mitt absolut bästa för att ta SM-guld i shiai. Om andra är bättre så blir det inget guld men jag ska göra Mitt Bästa för att Våga Välja att Vinna.

Inför SM 2008 så såg jag mig själv ta brons säkert 200 ggr hemma i sängen. Nästan varje kväll såg jag mig själv gå match på match och slutändan ta emot en bronsmedalj, det var så långt jag vågade tro att jag kanske skulle kunna gå. Inför EM vågade jag inte tänka alls och när sedan beslutet om att inte åka kom så blev det nästan en lättnad samtidigt som jag var otroligt besviken och hösten blev riktigt tung träningsmässigt. Jag vågade inte tro på mig själv, självförtroende var verkligen i botten.
Nu finns en helt annan känsla i både kropp och hjärna. Jag känner mig mentalt starkare än jag någonsin gjort, jag lyfter mig själv utan hjälp utifrån. Även om jag önskar att jag hade en coach som kunde hjälpa mig att lägga upp träningspass och långsiktig planering så klarar jag mig bra med förutsättningar jag har. Vid vissa enstaka svindlande ögonblick så slår det mig hur bra jag skulle kunna bli om jag hade en bra coach…!

Det viktigaste för mig är att inte lägga prestationskrav på mig själv, jag är precis lika bra oavsett hur långt jag når så länge jag gör mitt bästa för att nå så långt jag kan. Jag ser hela tiden till att hålla mig på rätt sidan om prestationspiskan för att bibehålla glädjen, lusten och självförtroendet. Jag vet hur jag laddade upp på tävlningsdagen och nu har jag ytterligare ett år av erfarenheter med mig i bagaget till nästa SM. Förutsättningarna finns där, jag ska bara utnyttja dom på bästa sätt!

Jag tar med mig ett citat från Stefan Holms bok som verkligen klickade till i mig:
“Den som vill lysa måste tåla att brinna” - Anton Wildgan

Jag lyser, jag vill lysa starkare och jag är tuff nog att även överleva en rejäl brasa.

Efter 2½ v utan någon som helst träning så drog jag igång igen i onsdags. Det var ringrostigt men lossade efter en stund. På tisdag blir det konditionsträning vilket även det är 2 v sedan sist… Oj, vad jag har saknat träningen!
Jag har konstaterat att jag är väldigt sugen på att tävla i engi på SM och jag skulle vilja göra det med Sensei eftersom jag tror stenhårt på oss som par, Sensei verkar dock mycket mer tveksam. Jag hoppas att hon bestämmer sig snart så vi får lite vettig uppladdningstid om hon bestämmer sig för att satsa på oss. Jag avskyr sista minuten träning när vi nu har två månader på oss att få till någonting riktigt bra om vi fokuserar på det positiva och kör regelbundet. Om Sensei inte vill så är jag inne på att fråga L, 5:e kyu! Ja, va sjutton! Jag har aldrig tävlat i engi, L har aldrig tävlat i engi, hon är supergo och rolig och hon är rolig att köra med. Spela roll om vi inte har en chans till högra placering så länge man har roligt.
Att jag ska tävla i shiai tror jag väl att ingen som läser här tvivlar på…

Jag läser bok kring mentalträning och det är mycket matnyttigt i den. Jag inser också att mycket av det som den tar upp är sådant som jag gör och gjorde inför SM 2008. Det finns många viktiga punkter som handlar om vad man lägger sin energi på, saker som jag har med mig i hela livet och helt naturligt implementerar i min träning. Jag ägnar mig sedan dryga året åt att spela upp filmer i mitt huvud där jag vinner matcher, känslan av att våga vinna och våga tro på att jag kan. Jag kör stenhårt med att det viktiga är inte att vinna utan att vågra på att jag KAN vinna. För egentligen spelar slutresultatet inte någon roll för mig utan att jag lär mig att tro på mig själv och att jag med stolthet kan säga att jag gjorde mitt bästa, hur långt det räcker visar sig när SM är slut.

Jag tror på mig.
Jag tror att jag kan vinna.
DET är mitt fokus för de närmaste två månaderna.