Målet, meningen, mental träning
Ja, vad är det jag gör. Jag gör en massa saker!
Jag låter kroppen röra på sig i ett raskt, lätt pulshöjande men lågintensivt tempo vilket är suverän förbränning för lilla mig. Förutom det så brukar jag lyssna på musik. Och tänka.
Ikväll när jag var till och från dojon i raskt tempo och sen tog mig till postutlämning så tänkte jag väldigt mycket. Jag får oftare och oftare frågan om varför VM, varför landslaget. Många tror att det handlar om att det är så koolt att vara med i landslaget och det är det så klart! Det kan nästna inte bli koolare än så men det är inte det som är motivationen. Vinna VM, vara bäst, visa mig tuff är inte hellre motivationen.
Nej, motivationen handlar om personlig utveckling. Att se om jag kan sätta upp ett, för mig, inte helt typiskt mål och faktiskt klara det. Kan jag utmana mig att göra saker jag för ett år sedan inte ens hade med i tankevärlden och faktiskt genomföra det? Kan jag tända en tävlingslusta som jag tidigare aldrig någonsin hittat? Vad kan den användas till på andra plan än bara naginata?
Hela satsningen på landslaget i naginata och målet i form av VM 2011 handlar uteslutande om min personliga utmaning och utveckling.
Jag är helt och hållet övertygad om att min mening och motivation kommer att förändras under resan, när delmål klaras av kommer nya att komma och kanske väcker jag sidor hos och insikter om mig själv som jag idag inte kan tro finns där. Vägen är helt klart en väldigt stor del av hela resan, målet är egentligen en stor bonus.
Förutom att jag klurade på det här så började jag även tänka på mental träning.
Jag har fått mig en rejäl dos av ovan nämnda i samband med mina två år på naprapatutbildningen och jag tror att det kan vara något som fungerar på mig. Jag ägnar mig åt något som vissa skulle kalla för dagdrömmeri men jag kallar det för mental träning. Jag visualiserar olika former av utmaningar och ser mig själv ta mig igenom dom. Det är VM-final och jag möter Senpai K. Det är SM och bronsmatch mot Senpai E. Det är träning och jag går shiai mot Senpai J. Det är fredag och jag möter A-Sensei i ji-geiko i danssalen. Jag graderar till sandan och blir en av Uppsalas sensei i naginata. Jag spelar upp senarion som jag så klart klarar av men aldrig utan motstånd aldrig utan att få klura ut kombinationer, kontringar och lösningar. Jag ser mig själv lösa saker som jag idag inte är klar med att klara av men den energi och det jag klurar ut tar jag med mig och försöker att tillämpa på nästa träning. Mental träning, faktiskt!
Ja. Typ. Eller… Jo!
Det är sånt jag gör när jag är ute på mina raska fokuserade strövtåg i Uppsala-trakten.
Dessutom mår jag bra av att röra på mig!
