Vägen till Tokyo

Lusten att träna ha fullständigt försvunnit. Jag ger mig ut i spåret någon gång emellanåt men inte av lust och längtan. Naginata känns långt borta och ointressant. Konditonsträningen dog en månad innan SM när jag blev förkyld, följt av astma, följt av SM, följt av… Allt.

Jag är helt och fullt övertygad om att min dipp för tillfället är en kombination av många saker och jag har börjat vidta åtgärdar som förhoppningsvis påverkar det hela i rätt riktning.

Jag tycker inte om den här känslan av likgiltighet. Det känns inte särskilt viktigt med naginata och träning för att utveckla min naginata. Det finns annat som känns viktigare. Som företaget, att äntligen få ta tag i lägenheten, att få vara ledig utan krav och måsten.
Det suger hårt att jag har shodangradering första helgen i september vilket gör att jag måste hålla ångan uppe i sommar och inte alls kan slappa ner mig.

Men helt ärligt.
Så känns det totalt oviktigt med shodan i september just nu.

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

Kvällens extraträning var riktigt, riktigt bra för mig. Självförtroendet stärktes, kroppen vaknade till liv och våra kohai är grymma! Det kommer bli riktigt hård konkurrens i engi på SM.

Förutom att min nacke är helt totalt körd, ryggen mår kass och vänster skinka har värsta domningarna så mår jag grymt bra! Det var precis det här jag behövde för att hitta rakt in i naginatahjärtat igen, grymt skönt. Att få pilla på sin egen teknik utan att känna sig totalt manglad i hjärnan, att få slappna av men ändå vara totalt fokuserad. Skönt, helt enkelt.

Nu ska jag bara få en tid hos min naprapat och knaka loss hela ryggraden så ska det här nog bli riktigt bra!

Idag var det dags för kondition igen, 45 min närmare bestämt. Det är rätt lång tid och man blir rätt less den sista kvarten men Madonna är särdeles upplyftande sällskap att ha i öronen när man ska ta sig igenom denna eon av tid. Dessutom blev jag knackad på axeln av norrlänningen J och hälsad med ett på ytan glatt god morgon. När vi, efter mitt avslutade tramppass, sammanstrålade i strechrummet så var det inte så värst glad J som satt där och stönade… Gamle mannen! Men trevligt var det med sällskap av mer välkänd sort. Någon att småprata med unde strech, dessutom är han drypande rolig vilket sällan är dåligt efter avslutat långpass en tisdagsmorgon.

Passet gick bra och ganska lätt. Dock betedde sig pulsen rätt konstigt, den hoppade och for omkring på ett sätt som den aldrig gjort förut. Antingen är det bara utvecklingsfas eller så är det en sådan dag helt enkelt. Jag tror det börjar bli läge att blanda upp cyklingen nu, det känns lite som att det stangerar i utvecklingen men det är ju å andra sidan så med all utveckling. Jag måste köra någon helg där jag inte har någon tid att passa och se till att ta mig en halvtimme på crosstrainer bara för att få in rörelsen. Det ska bara gå helt enkelt!

På torsdag blir det nästa långpass på cykeln, ytterligare 45 min ska klaras av. Och på söndag blir det naginata!

Igår var jag och konditionstränade vilket var ett test med tanke på att jag tränade naginata onsdag kväll. Det funkade förvånansvärt bra förutom att första tio minuterna var jag otroligt seg, sen släppte det och jag trampade på med välkänd lust och frenesi. 40 min trampade jag på och det kändes riktigt bra.

Nu blir det uppehåll till tisdag nästa vecka; ingen naginata på söndag eftersom jag är på bröllop i helgen. Tisdag är det tillbaka på gymmet och den här gången ska det bli crosstrainer blandat med cykling. Jag har nämligen spanat på hur andra ställer in den däringa lustifika makapären så nu ska jag göra en egen variant så får vi se om det funkar bättre.

Nu. Packa väska och sen sova. Lördag är det bröllop som gäller!

Efter 10 min väntetid klättrade jag upp på motionscykeln och trampade mina 40 min. Lite schysst medhavd andra-frukost i relaxen och fnissigt struntprat med medtränande i omklädningsrummet så begav jag mig hemåt igen. På vägen passerade jag Konditori Trianon och tanken på deras härliga danska grovlimpa gjorde att jag svängde in. Plötsligt nådde mig bekanta röster…
Runt hörnet satt en skock med nytränade kendoka och asa-fikande! Bäst av allt var att Kendoflickan var med så det blev allt lite kärlek på lördagmorgonen också.

Det är såna här dagar som jag mer än någonsin inser hur väldigt bra jag trivs i min lilla hemmastad. Det finns människor jag älskar runt hörnet, chansen att bara råka springa ihop med någon jag tycker om är stor och det är så enkelt att förgylla livet när man så önskar. Det är de oväntade mötena som är de bästa och mest efterlängtade.

Dagens träning? Jahaja, jasså. Träning.
Konditionspasset gick grymt! Jag höll ett, för mig, ovanligt högt tempo och jag jobbade stenhårt med att hålla pulsen nere med hjälp av djupandning och det funkar kanonbra. Tiden gick fort och även om jag fick träsmak i lilla rumpan så kändes det riktigt bra.
Imorgon blir det 2 timmar naginata.

Nu är träningen i full gång igen.
Nu gäller det att bara glida vidare utan allt för mycket motstånd.

Efter att med kortvarsel blivit med möte igår kväll så blev det istället för onsdags-naginata torsdags-kondition. 35 min cykel trampades fort förbi och om jag inte försover mig så blir det lördags-kondition också.

Det har varit en lite svajjig vecka när det kommer till träning men nu är det som det ska igen. Det känns rätt bra. Det rullar på liksom. Skönt är det.

Nu ska jag diska! *skruvar upp musiken*

Måndag morgon är _inte_ en bra träningsmorgon.
Måndag morgon ska _endast_ ägnas åt att ta sig till jobbet.
Måndag morgon kommer _aldrig_ mer vara en morgon när jag försöker gå och träna.

*stirrar tomt på skärmen*

Jag står i omklädningsrummet på Fyrishov och trycker in sån däringa efter-träning-energi i käften, känner mig allmänt nöjd efter ett träningspass som gick alldeles fantastiskt bra.

- Godmorgon!
En pigg pensionär hälsar glatt och med munnen full gurglar jag fram ett svar.
Efter lite artighetsfraser så börjar vi prata lite mer kring träning och det visar sig att den pigga damen heter Svea.
- Det är så skönt att gå här på Fyrishov. Jag har gått så länge, måndag-onsdag-fredag, att jag känner många. Men idag ska jag till kiropraktorn, jag har fått ont i armarna. Jag orkar inte lyfta dom över huvudet vilket är så konstigt. I 17 år har jag simmat och de senaste 10 åren har jag simmat 5000 m ryggsim tre gånger i veckan och nu kan jag inte lyfta armarna.

Någonstans här stannade jag upp och stod bara och stirrade på henne. 5000 m ryggsim tre gånger i veckan. Är inte det skitmycket? 10 år. Hur gammal är den här damen? Egentligen?

- Ja, jag håller ju bara på med simning för att hålla igång, hålla sig lite pigg. Men det är väl så, är man 82 år så kommer ju krämporna förr eller senare.

Den vattenklunken hamnade fel. *host gurgel*
- 82 år!? Det hade jag _aldrig_ gissat på! Pensionär ja, max 70 hade jag sagt.
- Nejmen, vad gulligt av dig! Då kanske den här gamla damen inte är så illa ändå.
- Den här gamla damen imponerar på mig. Är jag hälften så pigg som du vid 82 kan jag skatta mig lycklig.

Svea skrattar högt och glittrar glatt med ögonen. Sen tassar hon iväg till kiropraktorn och jag släpar med mig min till golvet trillade haka ut i duschen.

82 bast.

Svea, du är min nya idol! *ödmjuk*

Så har jag klarat av första passet på 40 min. Det var första gången som det var lite segt, de hade P1 på. P1! Skitkul att lyssna på mummel i bakgrunden eftersom man inte hörde vad de sa med alla maskiner som jobbade. Nu _måste_ jag fixa min iPod och ta med egen musik om de fortsätter med P1.

Idag noterade jag en tydlig förändring i hur cykeln ställer in nivåerna efter min puls. Det var högre motstånd än tidigare under i stort sett hela passet, dvs för att hålla pulsen på 155 slag/min måste jag ha högre motstånd när jag ligger på 75-80 rpm. Med andra ord så har hjärtat blivit starkare på den här knappa månaden som jag trmpat! Yey!!

Just det här är anledningen till att jag verkligen gillar att köra kondition under “övervakade” former på gym, jag ser det som jag inte känner vilket gör mig än mer motiverad att verkligen köra på och se hur bra jag faktiskt kan bli.
Om två veckor går jag ner på 30 min igen och då sa vi se om jag klarar av att bemästra crosstrainer, då blir det en ny utmaning för kroppen. Känns allt bra kommer det bli ett pass per maskin och vecka fortsättningsvis.

*utför segerdans*
Det funkar! Jag ser det! Jag känner det förhoppningsvis snart!

Nu. Diska…