Vägen till Tokyo

Efter 10 min väntetid klättrade jag upp på motionscykeln och trampade mina 40 min. Lite schysst medhavd andra-frukost i relaxen och fnissigt struntprat med medtränande i omklädningsrummet så begav jag mig hemåt igen. På vägen passerade jag Konditori Trianon och tanken på deras härliga danska grovlimpa gjorde att jag svängde in. Plötsligt nådde mig bekanta röster…
Runt hörnet satt en skock med nytränade kendoka och asa-fikande! Bäst av allt var att Kendoflickan var med så det blev allt lite kärlek på lördagmorgonen också.

Det är såna här dagar som jag mer än någonsin inser hur väldigt bra jag trivs i min lilla hemmastad. Det finns människor jag älskar runt hörnet, chansen att bara råka springa ihop med någon jag tycker om är stor och det är så enkelt att förgylla livet när man så önskar. Det är de oväntade mötena som är de bästa och mest efterlängtade.

Dagens träning? Jahaja, jasså. Träning.
Konditionspasset gick grymt! Jag höll ett, för mig, ovanligt högt tempo och jag jobbade stenhårt med att hålla pulsen nere med hjälp av djupandning och det funkar kanonbra. Tiden gick fort och även om jag fick träsmak i lilla rumpan så kändes det riktigt bra.
Imorgon blir det 2 timmar naginata.

Nu är träningen i full gång igen.
Nu gäller det att bara glida vidare utan allt för mycket motstånd.

Först skulle vi fika för att prata om Etsuko-helgen. Sen kunde inte sötnosen.
Sen kunde hon. Så då fikade vi. Och pratade en massa annat!
Hon är rätt grym den däringa snyggingen Kendoflickan.

Det är så ovärderligt skönt att få prata utveckling, budo, tävling, filosofi, livet, världen, underverken i tillvaron i största allmänhet med någon som ligger på samma nivå som en själv. Vår utveckling går hand i hand om än inte alltid i fas med varandra. Vi delar så mycket erfarenheter och insikter och det är så skööööönt att inte alltid behöva förklara utan jag kan bara slänga ur mig saker och hon förstår, på riktigt, så förståååår hon!
Det ger så mycket att bara prata igenom saker, ventilera, hitta egna små insikter i andras upplevelser.

Jag har mer än någonsin greppat insikten om att jag inte får låta prestige eller krav komma i vägen för SM. Jag får inte låta andras förväntningar knäcka mig, bara ignorera och ha så där grymt askul som jag hade på SM 2008! Det är den glädjen och lusten som kan bära mig hur långt som helst, allt annat är rent skitsnack som ska behandlas som det skitsnack det är. Jag ska ägna mina tre månader till SM åt att hoppa mellan ångestpölarna och bara landa på stora härliga torra glädjefläckar. Någon gång emellanåt ska jag dra på mig regnställ och gummistövlar fetplaska i ångestpölarna så att det stänker åt alla håll!

Det är vad jag ska göra till i maj.

Jamenar.
Oavsett vad det blir för resultat så kommer jag ju som vanligt var dunderkool och helt klart snyggast.

Nu har jag arbetat som funktionär under SM i kendo. Det gick bra tror jag, endast ett fel i ett protokoll och några småmissar med tidtagning men inget som var något avgörande.
Massor med erfarenhet har jag samlat på mig och många små noteringar har jag tagit med mig kring var som är viktigt att tänka på både praktiskt kring arrangerande av mästerskap men även kring hur man tar hand om funktionärer.

Jag har haft väldigt roligt. Faktiskt! Jag är inte det minsta missnöjd med mitt val att ställa upp som funktionär. Jag har lärt känna lite fler kendoka, jag har fått fnissa och skratta en massa, jag har fått känna mig nyttig och uppskattad och jag har definitivt vuxit och fått mer kunskap som kommer göra mig än tryggare i min roll kring tävlande.

Och jag har konstaterat att mina kendoka är russinen i kakan! De är dom jag väljer att umgås med för att jag tycker de är så goda. Jag väljer att ge till dom jag tycker om för jag väljer att tycka om dom.
Naginata är La Familia, dom som finns där för att de delar min kärlek till naginata. De är familjen som man firar jul med, går på begravning med, skrattar med och ibland bara vill slå och då inte på ett särskilt snällt sätt. Naginata är familjen som man tar både på gott och på ont med en allra största kärlek.
Kendon är mina små söta russin! *nom nom nom nom*

Nu. Pannkakor.

Det gick askalas kass igår. Men vad gör det! Nästa gång går det säkert bättre. Det är faktiskt väldigt nyttigt och bra att det går kass emellanåt, annars kanske man faktiskt tror att man är något och då kan det bara gå utför.

Fast den största humorn är nog att jag har lätt träningsvärk i större delen av kroppen. Efter att softtränat naginata två dagar i rad. Vadå att man tappar fort när man inte gör ett jota i tre veckor? Patetiskt, sa Bill. Patetiskt är ordet, sa Bull.

Nu är det dags att ge sig ut i regnet för att uträtta en hög med ärenden och sen fika med fantastiska Kendoflickan som försökte locka med dojodejt under eftermiddagen. Jag tackade nej. Jag har ju för bövelen träningsvärk! Tant ska hålla i tre månader och några dagar, sen får hon dö oepiskt om hon vill.

Jag har ägnat kvällen åt att fokuserat stirra på kendoka som gick shiai. Jag var till och med shimpan… Det var otroligt lärorikt! Så mycket är lika med naginata shiai och vissa saker är olika. Kommandon och namn på domslut är desamma
 om än upplägget är lite olika. Det var tråkigt att det var så få av kendoka som var där men det gick ju rätt bra ändå. Sista omgången med 4-pool blev det lite att jobba med även för sekretariatet.
Det är intressant att vistas med kendoka, diskutera träning och shiai, lära sig genom likheter och olikheter. Bygga broar. Det var lugnt och sansat och det blev både shiaiträning, domarträning och sekretariatsträning. Tre önskningar på en gång!

Jag ser fram emot hösten och kendo-sm! Det ska bli roligt att vara sekretariats-slav åt arrangörer. Det ska bli roligt att lära sig än mer om tävlingsarrangerande utan att ha en massa ansvar. Det kommer samlas erfarenheter som definitivt kommer vara vår klubb och kommande tävlingsarrangemang till gagn.

Men nu.
Soooooova!
Imorgon ska jag strosa runt i Stockholm med Fröken Fotograf hela dagen.

Ikväll blir det kanske lite happô-buri men troligen inte ens det.
Jag ska stå i danssalen och öva på att vara funktionär inför kendo-sm.
Så jag misstänker att jag kommer hålla koll på tid och protokollföra poäng.
Medans galna kendoker vrålar och försöker spöa varandra.

Jag lär ju inte somna iallafall!

Kendoflickan/AnnaL vill veta hur vi egentligen tränar när vi tränar naginata. Så nu tänkte jag berätta det.

I Uppsala så tränar vi från och med den här terminen tre gånger i veckan. Måndagar Shiai, onsdagar grundteknik engi/shiai och söndagar engi. Det är olika ansvariga instruktörer för de tre olika passen.

Vi börjar med måndagar, 19.30-21.30 (flyttat från onsdagar), Danssalen vid Budohuset
Måndagarna är vårt nya pass. Vi provar att utöka vår träning med ett rent shiai-pass (kamp). Senpai J är ansvarig och eftersom han här regerande svensk mästare i shiai två år i rad så är det inte så konstigt att han håller i det. Vi brukar börja med uppvärmning; springa på rad, sjunga röstuppvärmning, värma upp nacke, vader, etc. När vi är varma och lite lagom svettiga så är det dags för seiza med naginata. Efter seiza börjar teknikpasset med vad nu Senpai vill att vi ska träna på. Ofta inleder vi med happô-buri och uchikaeshi, sen blir det teknik. Det kan vara huggkombinationer, det kan vara ett hugg hela passet, lite vad som helt enkelt. Oftast blir det en sväng av shiai, dvs sparring, eller geiko i någon form. Fokus är ofta att försöka tillämpa just de saker vi övat på i teknikform. Få upp farten eller få en riktigt snygg teknik även när det blir kamp av det. Våga slappna av och ha roligt!
Sedan hösten så avslutar vi ofta med ett rejält fyspass; armhävningar, sit-ups, tåhävningar, märkliga och utmattande hopp etc. Senpai vill att vi ska komma i form…
När vi sen är riktigt, riktigt trötta är det dags för seiza och sen får vi duscha!
Målet med måndagsträningen är i dagsläget att de som har tränat en del i rustning ska få ett rejält teknik- och shiaipass. Det är inte fokus på nybörjaren utan på den avancerande. När träningen var på onsdagar och var ett av två pass i veckan var det mer blandad träning men nu renodlar vi och hoppas att det ska ge våra avancerade riktigt utmanande träning.

Så blev det onsdag, 18.30-20.00 i Domarringens gymnastiksal
Hur onsdagarna ska se ut vet jag faktiskt inte eftersom det här passet är nytt för oss alla. Senpai E håller i passet och det handlar om grundtekniker. Hugg, pareringar och förflyttningar. Det kan antingen vara med inriktning mot engi eller mot shiai, det beror på vad Senpai känner för. Fokus ligger på att ha tid att ägna sig åt teknik och det viktiga kanske inte alla gånger är att tillämpa utan att jobba med den i detalj i dess grundform. Det blir spännande att se vad Senpai gör av det!
Målet med onsdagsträningen är att framför allt nybörjarna ska känna att det finns tid för grunderna utan att stressa eller försöka klämma in något för alla. Även de avancerade borde gå på passen eftersom grundteknik aldrig är fel att träna på men en anledning till att vi lagt till det här passet är att det kommit önskemål från nybörjare och lägre graderade att få ett pass där man känner att man får tid för det grundläggande.

Söndag, engi, 18.00-19.30, Stora dojon i Budohuset
Senpai K är boss på söndagar och då är det engi som gäller.
Oftast är det fri uppvärmning i ca 10 minuter som följs av seiza. Teknikpasset brukar inledas av att vi antingen gör tekniker mot spegeln eller så ställer vi oss i solfjädersform mot Senpai för att hon ska se hur vi utför teknikerna. Det kan vara happô-buri, tekniker i grundform, tekniker i huggkombinationer, förflyttningar etc. Därefter blir det oftast någon eller flera engi-former som vi över på. Engi består av åtta stycken olika serier som utförs i par och Senapi har utsett en eller två lämpliga som vi ska ägna oss åt mer eller mindre i detalj. hur vi tränar på dom kan variera lite men eftersom vi idagsläget är så många så får vi ofta dela upp oss med två par som kör och sen rotation så nästa två par får träna samtidigt som Senpai K eller E ger feedback. Senapi E är ju trots allt regerande svensk mästare i engi.
När klockan som vanligt sprungit förbi alldeles för fort så är det dags att tacka av i seiza.
Söndagsträningen är lugn, osvettig, teknikbaserad och engifokuserad. Det handlar om att hitta känsla i engi och få jobba med tillämpning av teknikerna i engi. Hitta tajming med fötter och naginata, hitta avslappning men energi.

Vi har på alla pass en öppen träning så tillvida att vi alla från första terminen ger varandra feedback. Ingen är för lågt graderad för att inte kunna kommentera saker som man tycker verkar konstigt eller ställa dumma frågor. Naginata är underbart på det sättet att det handlar om att anpassa teknikerna efter ens egna förutsättningar; jag är kort du är lång etc. Det finns inga krav på att du måste ligga på en specifik fysisk nivå för att träna utan du tränar helt och hållet utifrån dina egna förutsättningar.

Naturligtvis händer det att vi har en Senpai som får hjärnsläpp och får oss att svettas som bara den på söndagar för nu ska vi ha riktigt tempo i varje teknik! Eller så står vi pular med finlir ett helt shiaipass. Det varierar och det gör träningen till en ständig utmaning.

utöver det här så är vi några stycken som väljer att träna extra på onsdagsmorgnar eller fredagkvällar. Det är världsklass på onsdagsmorgnarna med Senpai K (världsfyra i shiai) och Senpai J (svensk mästare i shiai) som pushar och utmanar varandra…! Där kan vi snacka om egen fokuserad träning.

Själv kör jag lite nu och då på fredagar eftersom det är en väldigt skön kväll i veckan att träna på. Dessutom brukar jag allt som oftast kontaminera kendo-träningen med mina långa pinne och rycka i lämpliga gos-kendoka i ärmen för lite isshu-jiai. Utmanande, superklurigt och väldigt lärorikt! Jag vet att det gör mig till en bättre shiai-naginatadoka att möta kendoka i isshu-jiai, inte teknikmässigt men tävlingsmässigt.

Så där ja. Har du lite bättre koll på hur vi tränar naginata nu? Inte? Jamen, så kom och titta någon gång då. Stanna gärna en söndag och titta på vår engi, det är nog den som skiljer sig allra mest från gängse kendo-träning. Tror jag. Eller… Förresten!

Hur tränar ni kendo egentligen?