Släng in en pinne och jag går igång
Jag äger ett vikingasvärd, mycket vackert smitt. Jag äger en riktigt kool testikeldolk, nästintill kortsvärd eftersom bladet är längre än min underarm. Båda två ligger nedpackade i min träkista på vinden, vackra men ointressanta.
När jag fyllde 30 år fick jag en otroligt vacker tvåhands dan-yxa som nästan är lika lång som jag själv är. Vackra, vackra, mörka, lockande Nemain. ett svett ekskaft och en vackert linoljebränt yxhuvud. Åsså har jag en ätyxa, en kort slåssas-yxa och en liten vedhuggaryxa. Jag har min naginata, lång smäcker ekstav med ha-bu i bambu, mer än dödlig rätt hanterad. Jag läääängtar mig sjuk efter en skarpslipad smidd naginata och på vägen dit kommer jag att plocka upp en naginata-ki, naginata helt i ek med tsuba, det är jag fullständigt övertygade om.
Idag har jag ängat en dryg timme åt att förundras över muso shinden ryu iaido. De vackra, samurajiga och urjapanaska rörelserna som förstärks av de svischande blanka bladen på iaito eller katana (det är skillnad men jag vet inte vad det var de hade idag…!) och de fladdrande vidderna i giernas ärmar och hakamas vecka. Jag fascineras över de komplicerade rörelsemönstren och uppskattade de tydliga nivåskillnaderna mellan högre och lägre grader. Detaljerna, mjukheten i vissa rörelser och den distinkta skarpheten i andra. Vacker budo i en fantastisk form!
Så kommer dom.
Med sina jo.
Som en liten snorunge med sitt livs högsta veckopeng i en stans billigaste godisaffär får jag lust att studsa upp och ner och klappa händerna. Bara för att det plötsligt är en ekstav inblandad!
Direkt så pinglar det till i lilla hjärtat. Rörelser som är helt nya och väldigt bekanta. Den dubbelsida rörelsen som gör vapnet så oväntat användbart och rörligt. Fascinationen i att det är en pinne. Som är synnerligen dödlig. Vacker! Och så makalöst enkel.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad över upplevelsen. När jag började med naginata så var det liksom så självklart att det var där jag skulle vara. Svärd har aldrig lockat mig, egentligen. Svärd är vackra men ointressanta, för mig. Ge mig något med ett rejält träskaft och jag känner mig hemma.
Var det kommer ifrån har jag ingen aning men det verkar som att jag har drabbats av en äkta patetisk pinn-fetisch…
Och det verkar även gälla korta pinnar! Så länge de är av ek.
