Vägen till Tokyo

Lusten att träna ha fullständigt försvunnit. Jag ger mig ut i spåret någon gång emellanåt men inte av lust och längtan. Naginata känns långt borta och ointressant. Konditonsträningen dog en månad innan SM när jag blev förkyld, följt av astma, följt av SM, följt av… Allt.

Jag är helt och fullt övertygad om att min dipp för tillfället är en kombination av många saker och jag har börjat vidta åtgärdar som förhoppningsvis påverkar det hela i rätt riktning.

Jag tycker inte om den här känslan av likgiltighet. Det känns inte särskilt viktigt med naginata och träning för att utveckla min naginata. Det finns annat som känns viktigare. Som företaget, att äntligen få ta tag i lägenheten, att få vara ledig utan krav och måsten.
Det suger hårt att jag har shodangradering första helgen i september vilket gör att jag måste hålla ångan uppe i sommar och inte alls kan slappa ner mig.

Men helt ärligt.
Så känns det totalt oviktigt med shodan i september just nu.

Egentligen borde jag vara på saynaraparty just nu men istället sitter jag hemma i soffan.
SM är över och Tanaka-sensei leder seminarium imorgon. Jag vet inte om jag är där eller inte…

Det är ofattbart men jag är numera en Svensk Mästare i engi naginata!
Tillsammans med Sensei K blev det SM-guld och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det står en vacker glasskulptur och det finns en guldmedalj som bekräftar det men jag har inte förstått.

En stor anledning till att det är så märkligt att efter engi på förmiddagen blev det shiai på eftermiddagen och omladdningen var tuff. Det gick ganska bra för mig fram till match nr 4, då gick det inte längre. Mitt i full fight fick jag bryta på grund av astman. Knäna vek sig och det började dansa svarta prickar framför ögonen. Jag sjönk ihop och ville bara slita av mig hela rustningen för att få luft. Eftersom jag själv är så ovan vid hela konceptet astma och bara haft diagnos i en vecka så tog det långt tid innan jag fick bricanyl, tack vara tävlingsläkaren!
Jag är otroligt besviken men inte missnöjd om ni förstår vad jag menar. Jag körde så hårt och så länge som jag orkade och sen tog det tvärstopp. Helt enkelt.
Självklart har jag ältat miljoner gånger i bilen hem huruvida jag hade kunnat gå upp och fortsätta turneringen om än inte just den matchen. Hur långt hade jag kunnat pusha mig? Å ena sidan ville jag prova för att se hur jag fungerar å andra sidan är jag jätterädd och vet inte vad det skulle innebära. Paniken att plötsligt inte få luft och dessutom vara instängd i en bur, på riktigt (!), var otroligt skrämmande.

Att se höra sitt namn bli uppropat, att se en ensam motståndare gå fram och få två gratispoäng var otroligt jobbigt. Det kommer aldrig någonsin hända igen!

Jag tror verkligen att det var rätt beslut att både avbryta hela turneringen och att åka hem. Underbara Fröken Fotograf kom som åskådare och tack vare henne fick jag mat och skjuts hem. När jag ätit bort en del av utmattningen men fortfarnade nästan inte orkade resa mig från stolen var beslutet inte svårt att ta.
Min rustning är kvar tillsammans med min naginata, om jag orkar och vill åker jag tillbaka för träningsläger imorgon.

SM fick ett mycket märkligt slut för mig och det har definitivt gjort att SM-guldet inte alls har sjunkit in än. Det kommer när det kommer. Insikten om att vi faktiskt tagit SM-guld!

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och lägga mig igen…

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

Kvällens extraträning var riktigt, riktigt bra för mig. Självförtroendet stärktes, kroppen vaknade till liv och våra kohai är grymma! Det kommer bli riktigt hård konkurrens i engi på SM.

Förutom att min nacke är helt totalt körd, ryggen mår kass och vänster skinka har värsta domningarna så mår jag grymt bra! Det var precis det här jag behövde för att hitta rakt in i naginatahjärtat igen, grymt skönt. Att få pilla på sin egen teknik utan att känna sig totalt manglad i hjärnan, att få slappna av men ändå vara totalt fokuserad. Skönt, helt enkelt.

Nu ska jag bara få en tid hos min naprapat och knaka loss hela ryggraden så ska det här nog bli riktigt bra!

Efter 2½ v utan någon som helst träning så drog jag igång igen i onsdags. Det var ringrostigt men lossade efter en stund. På tisdag blir det konditionsträning vilket även det är 2 v sedan sist… Oj, vad jag har saknat träningen!
Jag har konstaterat att jag är väldigt sugen på att tävla i engi på SM och jag skulle vilja göra det med Sensei eftersom jag tror stenhårt på oss som par, Sensei verkar dock mycket mer tveksam. Jag hoppas att hon bestämmer sig snart så vi får lite vettig uppladdningstid om hon bestämmer sig för att satsa på oss. Jag avskyr sista minuten träning när vi nu har två månader på oss att få till någonting riktigt bra om vi fokuserar på det positiva och kör regelbundet. Om Sensei inte vill så är jag inne på att fråga L, 5:e kyu! Ja, va sjutton! Jag har aldrig tävlat i engi, L har aldrig tävlat i engi, hon är supergo och rolig och hon är rolig att köra med. Spela roll om vi inte har en chans till högra placering så länge man har roligt.
Att jag ska tävla i shiai tror jag väl att ingen som läser här tvivlar på…

Jag läser bok kring mentalträning och det är mycket matnyttigt i den. Jag inser också att mycket av det som den tar upp är sådant som jag gör och gjorde inför SM 2008. Det finns många viktiga punkter som handlar om vad man lägger sin energi på, saker som jag har med mig i hela livet och helt naturligt implementerar i min träning. Jag ägnar mig sedan dryga året åt att spela upp filmer i mitt huvud där jag vinner matcher, känslan av att våga vinna och våga tro på att jag kan. Jag kör stenhårt med att det viktiga är inte att vinna utan att vågra på att jag KAN vinna. För egentligen spelar slutresultatet inte någon roll för mig utan att jag lär mig att tro på mig själv och att jag med stolthet kan säga att jag gjorde mitt bästa, hur långt det räcker visar sig när SM är slut.

Jag tror på mig.
Jag tror att jag kan vinna.
DET är mitt fokus för de närmaste två månaderna.

I morse var det meningen att det skulle bli ett långpass kondition men se jag glömde ställa väckarklockan och sussade väldigt sött fram till klockan var över nio. Jag försöker vara besviken men det går inte… Jag sov så gott! Juh.

När jag kom hem från jobbet i torsdags tog jag en lång dusch och när det sen var dags att klä på sig för att rulla mot storhandling med Lilla Storasyster så insåg jag att det jag gått och väntat på nu har börjat hända. Min kropp håller på och förändras av cyklingen. Konditionen blir bara bättre och bättre och mina lår har nu börjat växa. Det kanske inte låter så värst hemskt men fanijäsiken vad svårt jag hade att dra på mig mina favvisjeans i torsdags! De var nytvättade och jag var nyduschade men så svårt brukar det inte vara…

Idag efter duschen ställde jag mig och stirrade på mig själv i spegeln, alldeles naken var jag, och det jag såg är verkligen inte dåligt. Benen har definitivt börjat få andra former, magen har slankat till sig och mina små muffins kanter vid höfterna har krympt. Jag har inte minskat i vikt men jag har definitivt lagt på mig muskler!

Jahaja. Då är det bara att försöka lära sig nya storlekar igen dårå… Det är roligt att ganska snabbt kunna få kroppsliga resultat på fysisk aktivitet men det är rätt knäckande att byta garderob varje gång jag förändrar min träning det minsta lilla, nu ska det förhoppningsvis räcka med lite nya byxor den här gången…

Damkläder är inte gjorde för vältränad tjejer med starka axlar och överarmar och cyklingssnygga lår kan jag bara informera om. Framför allt inte när man som jag _inte_ vill gå omkring i sportkläder hela dagarna utan faktiskt gillar att ha ett par snygga byxor eller en figursydd skjorta emellanåt.

Jag kan ju härmed också konstatera att vill jag behålla min kroppsform så ska jag ligga alldeles stilla med min träning och inte förändra någonting, då ser jag ut som jag gör. Som om _det_ verkligen kommer hända! Jag som ständigt letar nya små utmaningar och vill utvecklas framåt och uppåt hela tiden.

*inser*
Om tre veckor börjar jag med yoga….!
Jag undrar vad sjutton DET kommer göra med mig och min lilla kropp…… o.O

Jag står i omklädningsrummet på Fyrishov och trycker in sån däringa efter-träning-energi i käften, känner mig allmänt nöjd efter ett träningspass som gick alldeles fantastiskt bra.

- Godmorgon!
En pigg pensionär hälsar glatt och med munnen full gurglar jag fram ett svar.
Efter lite artighetsfraser så börjar vi prata lite mer kring träning och det visar sig att den pigga damen heter Svea.
- Det är så skönt att gå här på Fyrishov. Jag har gått så länge, måndag-onsdag-fredag, att jag känner många. Men idag ska jag till kiropraktorn, jag har fått ont i armarna. Jag orkar inte lyfta dom över huvudet vilket är så konstigt. I 17 år har jag simmat och de senaste 10 åren har jag simmat 5000 m ryggsim tre gånger i veckan och nu kan jag inte lyfta armarna.

Någonstans här stannade jag upp och stod bara och stirrade på henne. 5000 m ryggsim tre gånger i veckan. Är inte det skitmycket? 10 år. Hur gammal är den här damen? Egentligen?

- Ja, jag håller ju bara på med simning för att hålla igång, hålla sig lite pigg. Men det är väl så, är man 82 år så kommer ju krämporna förr eller senare.

Den vattenklunken hamnade fel. *host gurgel*
- 82 år!? Det hade jag _aldrig_ gissat på! Pensionär ja, max 70 hade jag sagt.
- Nejmen, vad gulligt av dig! Då kanske den här gamla damen inte är så illa ändå.
- Den här gamla damen imponerar på mig. Är jag hälften så pigg som du vid 82 kan jag skatta mig lycklig.

Svea skrattar högt och glittrar glatt med ögonen. Sen tassar hon iväg till kiropraktorn och jag släpar med mig min till golvet trillade haka ut i duschen.

82 bast.

Svea, du är min nya idol! *ödmjuk*

Jag har just fått bekräftat att jag ska gå en 10 v kurs i yoga från och med 23:e februari. Gratis är den också!
Helt ärligt så har jag velat i tre dagar men tillslut landat i att min kropp kommer tacka mig, det kanske får vara värt slutet på lediga måndagar och eventuellt får ett konditionspass stryka på foten.
Det värsta som händer är att jag inser att det faktiskt inte är något för mig och då får jag väl helt enkelt prata med ledaren om att lämna min plats till någon annan. Typ.

Nu ska jag bli stark, smidig, smart, snygg och allmänt framgångsrik.
Det ryktas att yoga är svaret på allt.

Så har jag klarat av första passet på 40 min. Det var första gången som det var lite segt, de hade P1 på. P1! Skitkul att lyssna på mummel i bakgrunden eftersom man inte hörde vad de sa med alla maskiner som jobbade. Nu _måste_ jag fixa min iPod och ta med egen musik om de fortsätter med P1.

Idag noterade jag en tydlig förändring i hur cykeln ställer in nivåerna efter min puls. Det var högre motstånd än tidigare under i stort sett hela passet, dvs för att hålla pulsen på 155 slag/min måste jag ha högre motstånd när jag ligger på 75-80 rpm. Med andra ord så har hjärtat blivit starkare på den här knappa månaden som jag trmpat! Yey!!

Just det här är anledningen till att jag verkligen gillar att köra kondition under “övervakade” former på gym, jag ser det som jag inte känner vilket gör mig än mer motiverad att verkligen köra på och se hur bra jag faktiskt kan bli.
Om två veckor går jag ner på 30 min igen och då sa vi se om jag klarar av att bemästra crosstrainer, då blir det en ny utmaning för kroppen. Känns allt bra kommer det bli ett pass per maskin och vecka fortsättningsvis.

*utför segerdans*
Det funkar! Jag ser det! Jag känner det förhoppningsvis snart!

Nu. Diska…

Om mitt sista träningspass slutade något abrupt och oväntat; jag slängde mig av cykeln efter en dryg kvarts träning för att assisterad avsvimmad äldre man i strechrummet, så hoppas jag att mitt första för året blir desto bättre. Det fanns en tanke om träning i morse men så blev det inte, det blir dubbelpass på söndag istället med inledande kondition som sedan följs av engi.

Det är lite roligt vilka reaktioner jag får när jag säger att jag även tränar på gym nu, förutom naginata. Alltifrån totalt ointresse till återkommande förfrågningar om hur det går. Jag har ju lite svårt att uttala mig om hur det går eftersom jag bara lyckats vara frisk nog för tre pass sedan jag köpte kortet men jag sitter där på cykeln och trampar och svettas! Jag stirrar ilsket på crosstrainer som jag inte lyckades bemästra och jobbar för att våga kliva upp på den igen. Med tanke på alla andra som gör det utan problem så var det väl sjutton om inte jag skulle klara det. Juh!

Nästa pass är sista som är 30 min, därefter ökar jag till 35! Och så vill jag köpa pulsband, helst utan klocka, så att jag slipper låna på gymmet.

Det som påbörjades före jul rullar utan problem eller mentalt motstånd på på nya året. Jag har väldigt roligt med mitt lilla konditionsprojekt och jag måste säga att tillgång till bubbelpool och tre olika sorters bastu efter passet definitivt gör det mycket lättare att komma iväg än det hade varit utan!

Så till den lilla skara som envisas med att läsa en förhållandvis tråkig träningsblogg:
Ett riktigt gott nytt år och god forsättning!!
Nu väntar ett helt år med massor av schyssta möjligheter till träning, utveckling, glädje och motgångar!

Då kör vi.