Vägen till Tokyo

35 minuter på cykel följt av 1½ timme naginata, det funkade! Det kommer bli tufft när det blir längre konditionspass men det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Dock krävs det rätt mycket energi. *glufshungrig* Dessutom fick jag gå upp kl 0700. En söndagmorgon. Känns välan sådär halvbra kanske… Det kommer inte bli så varje söndag men det kommer nog kanske bli varannan.

Efter lite diskuterande med Sensei så har jag nu fått lite bättre koll på INF-lägret i Prag och det ligger i början av september. Det ger mig bra med tid för att spara ihop pengar och det är då det blir försök till shodan. Det är skönt att kunna sätta upp rimliga och verklighetsförankrade mål istället för att bara tro och undra en massa.

Körkort och INF-läger med shodan. Det borde gå!

Men nu. LUNCH! *monsterkurr från magen*

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med min summering av helgen. Lägret var bra, riktigt bra! Det var väldigt roligt att bedriva Hotell Sensei eftersom jag fick en chans att lära känna Sensei G lite bättre men kanske framför allt människan G. Det mesta flöt på bra med det praktiska kring lägret och folk verkade ha väldigt trevligt.

Sen var det dags för gradering på söndage. Det var ytterst märkligt. Jag var inte där. Inte alls.
Jag har i efterhand kunnat konstatera att jag var för trött, helt enkelt. Jag fick ägna så mycket energi åt att hantera information att jag helt ärligt inte kommer ihåg så värst mycket av min egen gradering. Det var liksom tunnelseende och ett konstant pågående snack inne i mitt huvud där jag febrilt försökte få mig själv att komma ikapp, vara där, slappna av och ha roligt. Jag hade inte roligt. Inte det minsta… Jag ville inte vara där längre. Jag ville egentligen bara toffla runt hemma och vara nöjd med att jag arrangerat läger och tränat enormt bra under lördagen. Inte lyfta mig och prestera. Igen.
Den feedback jag fick efter graderingen var helt och fullt befogad men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Det jag var då var vad jag var, det hade inte räckt med någon micropaus för jag var inte där. Helt enkelt.

Jag tog min grad men det känns inte något särskilt. Jag är varken särskilt stolt eller nöjd för jag har ingen susning om vad jag gjorde, det enda jag kommer ihåg är nära jag är att börja gråta bakom gallret på min men för jag tappar hela tiden fotfästet eftersom jag inte orkar med att hålla kroppen. Jag försöker ge mig själv en mental örfil för att komma ur det lätt panikslagna tankesättet som snurrar i huvudet men det hjälper inte. Så är det över och jag skäms över mitt uppförande.

För den som tror att jag sitter och använder det här som någon form av självplågeri så gör jag inte det. Jag vet varför det blev som det blev och _den_ insikten är jag enormt stolt över! Istället för att försöka bortförklara och ursäkta så tar jag det som hände och gör upplevelsen till något positivt. Jag vet vad jag gjorde fel och i och med det så kan jag se till att inte hamna där igen. Jag vet också att om jag skulle bli utsatt för en surpise-gradering imorgon så skulle jag hantera det galant. Det var inte nervositet, det var inte prestationsångest, det var ren och skär mental utmattning. Det är bättre att fixa problemet istället för att behandla symtomen.

Så nu är jag ikkyu naginata.
Nu satsar jag på shodan och om jag inte måste vara på Fyrishov på fredag inför kendo-SM så ska jag till dojon och svinga naginata. Jag måste få ha genuint roligt med min lilla pinne igen! Bara roligt!

Idag är det söndag och söndagar betyder engi. Sedan vi flyttade passet från kvällen till förmiddagen och därigenom kan träna i danssalen har söndagaspasset blivit väldigt bra. Vår engi utvecklas.
Och idag…

Wow!

Efter gemensam uppvärming tog Sensei K hand om mig och H. Vi gick igenom ipponme till gohonme och vi gjorde det på detaljnivå. När vi var tränade och klara ägnade jag, Sensei och Senpai en dryg timme åt att bara snacka om allt möjligt.

Väl hemma igen så landade jag. Jag insåg plötsligt vad Sensei sa när vi inledde vår knappa timme med detalj-engi: “Vill du att vi tar detaljer? Du ligger på en sån nivå att du med lätthet klarar din gradering men det finns alltid saker att titta på.” Med lätthet… Wow. Egentligen är jag inte förvånad för jag vet att jag ligger på en hög nivå men att höra Sensei säga det med tre veckor kvar till ikkyu-gradering var så otroligt skönt, det skapade trygghet i träningen.
Nästa insikt som nästan skapade hallelulja-kör i hjärteroten var det enkla faktum att fast jag inte klarade av att använda kiai idag (min röst sprack ganska direkt) så kände jag alla saker som Sensei påpekade även om jag inte alltid visste vad som var fel så kände jag _att_ det var fel. När hon påpekade så fick jag oftast ut det omgående.
Den sista stora insikten kom i samtalet efter. Kommentarer om andra som levlar och gör stora framsteg gör att jag ibland undrar om det bara är andra som gör det, har jag slutat att levla? När man aldrig får höra det kan det ibland vara svårt att hitta det själv. När jag i samtalet landar att det handlar inte bara om teknik utan förståelse så känner jag att jag har klivit stora steg uppåt på utvecklingsstegen utan att det kanske nödvändigtvis är så stora steg på den tekniska utvecklingen. Även om jag har kännt mig tvingad och obekväm som Senpai på måndagar så har jag utvecklats. En större trygghet har infunnit sig, även om jag har en lång väg kvar att gå. Att vara Senpai är inte bara att lära ut teknik. Det är att kunna förklara på ett pedagogiskt sätt, det är att kunna sätta sig in i mottagaren av instruktionen, ha förståelse för olika människors förutsättningar och att sprida glädje. Att skapa förutsättningar för sig själv att kunna göra just den här sakerna kan ibland nästan vara viktigare än att ha gjort ett träningspass i förväg. Jag kanske inte får hör att jag levlar, då får jag försöka se till att ge mig själv tid att försöka komma till insikt om det själv.

Som idag.

Att veta att jag redan med råge ligger på en teknisk och mental nivå som mer än väl räcker till ikkyu.
Och vara otroligt stolt och glad över den egna prestationen!

*blir alldeles glad i hela kroppen*

Senpai K har nu blivit Sensei. Så. I fortsättningen kommer hon omnämnas Sensei K i min lilla fåniga träningsblogg.

Så…
Sensei-ni rei!
*rei*

Idag var första passet naginata på två veckor och jäblans vad bra jag var. Och mina elever! Wow!
Jag var faktiskt en riktigt bra senpai, även om jag kanske slängde på dom lite för svåra övningar, och jag var riktigt bra utövare dessutom. Det var avslappnat, fokuserat men riktigt bra.
Trots att vi skulle hålla ner tempot så gled det långsamt upp utan att bli hafsigt eller stressigt. Jag fick dessutom grym feedback från H som var ärligt menad. Jätte, jätteskönt.

Det har känts lite jobbigt att graderingen närmar sig och jag kommer inte igång med träning på grund av förkylningen men nu känns det helt lugnt. Även om jag inte får med mig alla detaljer så vet jag vad det är jag ska få med mig även om inte alltid kroppen gör som jag tänker. Det känns väldigt bra.

Men framför allt, det känns otroligt roligt!

Vad väntar vid horisonten?
Vad är nästa delmål?

Idag fanns möjlighet till shiai-träning som vanligt men jag tog den inte. Jag valde att stanna hemme och fokusera på träning på onsdag istället. Jag höll i passet igår, tränar på onsdag, ska agera funktionär åt kendon på fredag och träna söndag. Måndagen fick stå tillbaka idag. för jag vill inte köra mig mätt, överdoserad, på bogu. Balansen är det absolut viktigaste för mig just nu. Bibehållen balans och blandad träning.

För nu väntar nya mål.

EM november 2008. Gradering till ikkyu!

Den graderingen ska innehålla första prövningen i rustning och det oroar mig inte det minsta. Den graderingen ska jag hålla samma höga standard som jag gjort min två föregående graderingar. Jag ska ha min blandade träning, min fokuserade träning, min roliga träning och göra mitt absolut bästa utan att köra slut på mig själv eller min lust.
Det är märkligt att känna sådan trygghet när man ser framåt och ser en internationell gradering i samband med ett europeiskt mästerskap. Det finns inga tvivel om att jag redan idag skulle kunna gradera ikkyu utan några som helst problem. Och nu kan jag bara bli bättre.

På väg mot nästa mål ska jag ha riktigt, riktigt roligt.
Hai!

Efter en lååååång tågresa var jag framme i Luleå. I en gymnastikhall stod jag och såg 26 stycken tränande naginata-doka och tre sensei. Jag var överväldigande trött men gjorde mitt bästa tills en dryg timme hade gått och jag fick ställa mig vid sidan av. Tårarna rann och jag var helt slut. Jag hade fått nästan en timme med happô-buri och var nöjd med det. Det tog stopp.

I mitt inre darrade självkänslan. Mitt mål att vara i Tokyo 2011 kändes så långt, långt bort. Jag såg alla duktiga naginata-doka, höggraderade som redan varit med i landslaget. Så många…

Lördagens mål var att orka träna till lunch och det gjorde jag. Efter lunch tränade jag vidare och orkade hela vägen till slut kl 16. Jag fick i en övning köra direkt mot Yamauchi sensei och till min enorma förvåning fick jag direkt ut hennes feedback i kroppen. På första försöket. När hon såg det lät hon mig köra hela kombinationen och efter tre upprepningar var hon nöjd. När hon sen stötte på samma problem hos en klubbkamrat beordrade hon mig att instruera honom.

På söndagens morgon var det dags för gradering. Efter löjligt mycket bortkastad tid på strul och annat så kom vi tillslut igång 1½ timme efter utsatt tid. Då var jag så less och ville bara ha det avklarat. Min partner var klubbkamrat S och i hörnet stod Sempai K och ropade ut komandon. Det var som att stå i Domarringens gympasal dock med tre Senseis vid ett bedömningsbord. På nästan löjligt kort tid var det avklarat och hur det gått var höjt i dunkel…

Vi hälsade på och de fjärde svenska mästerskapen i naginata var inledda. Först körde engi-mästerskapet igång. Det blev round robin, dvs alla möter alla. Det tog en evinnerlig tid men var ändå intressant att se från läktaren. Jag såg utvecklingen under tävlingens gång. Jag såg också det som jag aldrig förstod. jag såg inte hur den slutgiltiga vinnaren var vinnare. Kanske något större jämnhet men verkligen inte bättre teknik än alla andra. När väl tävlingen var avslutade visade det sig att det var ytterst jämnt, en poäng mellan guld och silver, en poäng mellan silver och brons, en poäng mellan brons och fyra. Jösses! Senpai K tog hem bronspengen tillsammans med A och vi är nu rörande överens om att om hon och jag satsar så har vi väldigt stor chans att vinna. Samkönade par är visst det som krävs för att det ska bli guld i engi.

Efter engi var det uppvisning. Två par nidan naginata visade alla shikake-oji waza ett till åtta. Det finns nu på film!
och efter det visade Yamauchi sensei tillsammans med Jakob sensei kata waza ett till sex (tror jag…) vilket även det nu finns på film är guld värt. Kata börjar man träna från sandan och senpai K hoppas på att klara sandan i november. Snart kommer det nya sandanpartners som hon kan träna med!

Så var det dags för shiai.
Pool A benämndes snabbt för dödens grupp… Det var tre nidan, en shodan och jag. Sankyu. Jahapp. Men va sjutton! Skulle jag gå under i dödens grupp så skulle jag göra det snyggt och jag skulle ha roligt i fyra matcher. Så enkelt var det med det!

Min allra första och shiai-mästerskapets första match var mellan mig och Senpai K. In i shiai-jo och kör, ha roligt och gör ditt bästa. Det var det enda som snurrade i huvudet. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av matcherna så särket har jag fel på detaljer men så vitt jag minns så tog Senpai K ganska snabbt ett sune-poäng på mig och jag bara kände att jobba på. Andas, ta det lugnt, fokusera och kör på. Helt utan förvarning, på ren instinkt, tog jag ett sune-päng på henne. Och strax efter var matchen över. Plötsligt insåg jag att jag inte bara tävlat för första gången, jag hade för första gången tagit poäng på Senpai K och jag gjorde det i SM!! Den kicken slog till mig som hästspark och nu fanns inga gränser längre. Jag kände ett totalt lugn och känslan av att nu kan jag gå hur lång som helst. Det var bara att slappna av, ta en match i taget och köra järnet.

Match nr 2 var mot Senpai E. Shit. Ytterligare en hemmakompis. Vi hade konstaterat att vi nog aldrig möts vilket gav det hela en rätt skön tvist. Senpai E körde tufft men inte så värst hårt eller oschysst. Han tog ganska snabbt två poäng och det som hände var att jag vaknade till ordentligt. Jag insåg att jag varit för mjäkig. Jag måste jobba bättre när jag parerade. Att vara defensiv var inget problem utan att jag inte fullföljde när jag hade chansen.

I väntan på match nummer 3 tittade jag på en match mellan 2 x FSKA. Jag lärde mig väldigt mycket och såg hur jag troligen skulle hantera de två. Den ena var ganska pushig och gick på men egentligen var det inte så jättebra tekniker. De två borde känna varandra bra men de utnyttjade inte varandras svagheter. Det var många öppningar som ingen av dom tog. Visst är det svårt att se öppningar när man är mitt i det men det finns gränser. Och de är faktiskt nidan…!

Så var det dags för match nr 3 mot FSKA Y. Jag kommer inte ihåg jättemycket av den mer än att hon var ganska avvaktande. Jag provade att vara lite mer aktiv men lyckade sinte så jättebra. Det blev lite fumligt samtidigt som jag jobbade på väldigt bra defensivt. Jag identifierade snabbt hennes teknik att trycka undan min naginata så det gick inte. Så plötsligt tog jag poäng på henne. Jag är osäker på om hon tog poäng på mig, jag tror det, men i slutändan var jag det jag som vann med två poäng.

När jag sen gick upp mot FSKA L kände jag mig förberedd på henne. Jag visste att hon skulle öppna aggressivt och de gjorde hon. Hon matade attacker och jag både parerade och försökte följa upp. Det gick bra med det defensiva men inte fullt lika bra med uppföljandet. och så plötsligt satt det där igen! SUNE!!! jag har fortfarnde en overklig känsla över alla min poäng. Jag vet inte vad som triggade, vad jag såg, men när striking opportunity kom så reagerade instinkten och jag tog poäng. Ett snabbt sune och poängen var min.
Även i denna match är jag osäker på om jag fick någon poäng i emot mig men tillslut stod jag som vinnare med två poäng. Det enda jag inte är nöjd med är en sune över hennes ena knä som jag direkt bad om ursäkt för. Dock tror jag inte att det satt särskilt hårt, hoppas jag.

Totalt överväldigt gick jag av mattan och insåg att jag hade vunnit två matcher på två poäng, gått oavgjort en och förlorat en. Hur långt det skulle räcka hade jag inte koll på men ganska snart fick jag klart för mig att jag hade goda chanser att gå vidare.

Pool B körde igång och där gick min sötnos A vidare obesegrad genom poolen. Obesegrad! Han vann alla matcher och jag tror att han bara hade en poäng emot sig. Killen är 18 år, tävlar för första gången och uppbär sankyu. Impnerade! Som tvåa i pool B gick M från Lule vidare.
Sen väntade vi på resultatet från pool A. Dödens grupp… Efter väldigt mycket räknande visade det sig att det var Senpai E och JAG som gick vidare som etta och tvåa!
Det innebar att Senpai E mötte M i semi nr 1 och jag mötte A i semi nr 2.

Fyra stycken nagianta-doka stod vända mot varandra, sträckte in våra kote i mitten, tryckte knogarna mot varandra. “Nu kör vi!!” “HAI!!”. Sen var vi redo för semifinaler och finaler. Mot varandra.

A och jag lutade gallren mot varandra och sa att nu jävlar är vi snygg! Teknik, tanke, zanshin. Inget bullshit, inget brötande. Nu ska vi visa var skåpet ska stå.

Och jäklar vad vi gjorde det!

Jag kommer inte ihåg så mycket av min semi men jag vet att A’s första poäng gav jag bort, den skulle han inte ha haft. Sune nr två tog han välförtjänt. Summa, A tog två poäng, vann matchen och gick vidare mot guldfinal där han skulle möta Senpai E. Jag tog en del stryk men inget allvarligt.

Själv fick jag stanna kvar vid shiai-jo för att direkt efter avslutad semi gå bronsfinal mot M som förlorat mot E i semi nr 1.

Så jag stod vid kanten av shiai-jo. Och andades. Jag gick igenom det jag visste om M. Jag visste att hans sune alltid kommer i par; sune/e-bu sune. Han är tuff men inte våldsam. Han mesar inte men är snabb mellan teknikerna vilket brukar kunna innebära blottor. Låt honom komma och vänta ut honom. Förr eller senare blottar han sig. Du är bara sankyu, låt honom jobba som den nidan han är.

Rei.

Fram till mitten.

Chudan no-kamae.

Hadjeme!

Jag vet inte hur det hela gick mer än att M kom som en furie. Det gick undan! Jag andades och parerade. Försökte med lite olika saker. Misslyckades. Fokuserade. Jobbade på. Så plötsligt kom tsuki som nästan slängde mig ut ur shiai-jo. Jag studsade! Jag trodde det var poäng men någonting var det som inte gav honom poäng. Kanske jag faktiskt hann parera trots allt, vet inte. Det enda jag tänkte var “Slappna av!”. Hade jag jobbat emot hade jag nog gått sönder.
Jag vet inte om jag hade tagit ett sune-poäng på honom innan tsuki eller om det var direkt efter. Oavsett så var även den poäng helt på instinkt och det var ett ordentligt tempobyte när det skedde. Efter min första poäng hörde jag från M “Snyggt jobbat!”, jag tror att jag sa tack men jag vet inte. Inte så långt efter det tog jag en snabb sune igen.
Efter chudan och domslut slpg det mig.

Jag hade gått bronsmatch.
Och jag hade vunnit.

Jag FICK inte brons. JAG TOG BRONS!!!
Jag slog en nidan i bronsmatch och jag gjorde det bra.

Guldmatchen slutade med yonkyu A som guldmedaljör och Senpai E som silvermedaljör.
Helt otroligt! Uppsala tog hem ALLA medlajer i shiai och en medlaj i engi.

I väntan på prisutdelning och avslutningscermoni så fick jag höra många positiva saker från alla möjliga. Jag fick höra om min fina teknik, Senpai K berättade att jag jobbat med acceleration och tempoväxling. Det var stora fina och snabba tekniker. Inget snack. Snyggt och fint.

Vid prisutdelningen kom nästa överväldigande upplevelse.
Inte nog med att jag fick höra mitt namn ropas upp och jag fick stå på ett svensk mästerskap i sällskap med sverigeeliten och klubbkamrater och få en medalj, jag fick ta emot en bronsmedlaj av Yamauchi sensei som sen greppade mig och axlarna, gav mig två kindpussar och sa bara till mig “I’m so happy for you! Congratulations!”. Det gjorde hon inte med någon annan. Jösses. Hur. Vad. Äsch. *blir alldeles konstig i huvudet igen*

Efter att prisutdelning och avtackning var klar så var det lite allmän förvirring, fotografering med alla i klubb, vår klubb med Yamauchi sensei och bild på Uppsalas medaljörer.
Sen ropades det plötsligt att resultatet från graderingarna skulle lämnas.

jösses. Det hade jag nästan glömt!
Vi stod i ring runt Jakob-sensei som gav feedback utifrån Yamauchi senseis noteringar. Det var saker här och där.
Så kom han till mig. “Ja, just det. Kommentar: Very, very good. Pass.” Han tittade på mig och LOG och sa utmärkt.

Nikyu naginata. Med beröm från Yamauchi sensei. Den enda som fick en sån uttalad kommentar. Några fick pointers några fick good. Jag fick very very good.

När jag sen satt och packade ihop bogu så ramlade tankarna runt. jag var alldeles överväldigad. Omtumlad. Skakad.

Fyra dagar tidigare hade jag tvivlat på om jag över huvudtaget skulle klara av att åka.
Nu satt jag efter avslutat svenskt mäster som bronsmedaljör i shiai och med beröm graderad nikyu.

Precis som det nu avslutade förhållandet med Blåmärket så satsade jag. Jag höll koll på mig själv, lyssnade hela vägen in och satsade hela tiden på det som kändes rätt. Jag pressade inte för pressandets skull. Jag höll huvudet högt och kallt och bara körde på att ha galet roligt. Inga krav, inga prestationer. Ha KUL!

Jag är otroligt stolt över min prestation. Vägen till Tokyo känns inte alls oändlig längre. Mitt självförtroende är stärkt ända in i själen. Om jag vill och lägger mig på en nivå som passar mig, mina behov och mitt liv så kan jag gå hur långt som helst. Precis hur långt som helst.
Det här innebär inte att jag är oövervinnerlig. Det här innebär inte att jag är färdig. Det här innebär att jag vet att det jag gör är bra. Att jag kan lyfta mig själv när det verkligen behövs. Det innebär att nästa SM ska jag bara ha precis lika askul så får vi se hur långt det räcker!

Nästa match är ett oskrivet kort. Vem som helst som kliver in i shiai-jo mot mig kan vinna. Det var nidan och shodan som blev slagna av en sankyu på SM. En, då förhoppningsvis ikkyu, kan bli slagen av en yonkyu på sin första shiai. Inget är självklart. Men allt är möjligt! och den enda som kan stoppa mig är jag själv.

Ikväll ska jag gå till dojon och uppdatera vår klubbtavla. Nya grader har hämtats till klubben och dessutom har jag lovat Senpai J att vi faktiskt ska träna. Tänker han köra hårt med mig kommer jag skratta honom rätt upp i ansiktet! Jag är seg i kroppen, har ont i ryggen och vaderna av träningsvärk och är rätt rädd om mitt vänstra knä som har en fet BULA av ett blåmärke. Men jag ska dit och motionera min naginata, min hakama, min gi och min själ.

Dessutom bara MÅSTE jag ju flasha medaljen för mina älskade adoptivkendoka!
Kendo-mamma har gjort något bra som hon måste visa för sina små kycklingar.
Kendo-mamma nikyu naginata med siktet inställt på ikkyu naginata i samband med EM i Nederländerna.
Och kanske blir det shodan i Stockholm i samband med SM 2009.

De fjärde svenska mästerskapen i naginata är avslutade.
Och satsar framåt!

HAI!

Jag har graderat till Nikyu naginata med bravur och beröm

Jag har i min första shiai-tävling någonsin slutat som bronsmedaljör.

Javisst ja. Tävlingen var SM.

*döööööööööööööör*

PS. Imorgon kommer mer. Jag måste smälta. Och sova. Eller ja. Alltså. Jösses. Jag är ju bra juh!

Sista söndagsträningen med engi är avklarad och jag har nu fått rejäl träning på de shikake-oji jag ska kunna till gradering. det känns faktiskt helt lugnt. Tryggt. Så det kommer nog bli en väldigt bra gradering på söndag.
Tänk. Om en vecka är jag hemma igen efter läger, tävlingar och graderingar.

En vecka bort.

Så kort.

Och ett gigantiskt steg framåt på vägen mot Tokyo.

Hai!

Efter en vecka i totalt känslomässigt kaos har jag nu hittat upp vägen igen. En riktigt bra träning i måndags, ytterligare en bra träning ikväll och med siktet inställt på fredag…

Dagens träning, grundteknik med inriktning på engi, gav mig kvitto på att jag kan. Jag kan mina shikake-oji som jag ska kunna. Jag har en grej som vägrar funka i fint flyt och det är makiotoshin i trean. Men å andra sidan, är det bara det jag har problem med så må det vara hänt!

Åsså finns det risk för direktutslag i shiai… Faaan va tråkigt! Har man otur så innebär det att min shiai-premiär riskerar att sluta efter första matchen. Poolspel, poolspel, poolspel!! Då får man gå minst tre matcher iallafall. Det är ju inte bara tävling det är TRÄNING också. Vi har ju för sjutton bara en tävlingsmöjlighet per år. Även om vi har funderingar på klubbmästerskap.

Sen väger jag. Jag väger gradering. Å ena sidan är det så klart alltid nyttigt att gradera på annan ort och inför andra än klubbkamrater, å andra sidan finns det några människor som betyder väldigt mycket för mig som aldrig sett mig utföra naginata, som aldrig sett mig gradera och som kanske aldrig kommer kunna göra det om jag inte väljer att göra det hemma i dojon. Gradera är något jag gör för min egen skulle, det är ett av målen med min träning, men jag vill ju faktiskt att de som är viktiga för mig får möjligheten att se vad det är jag ägnar så mycket tid och engagemang åt.
Det bästa av allt är att jag faktiskt inte behöver bestämma mig förren jag är på plats. För det kan faktiskt vara så enkelt att min stackars lilla påfrestade hjärna inte klarar av att gradera över huvud taget. Men jag bollar lite för och nackdelar och olika önskningar så får vi se.

Jag är uppe på vägen igen. Det går långsamt men framåt.
Och innan jag vet ordet av är jag i Tokyo och pratar om VM och nidan-gradering…! o.O