Vägen till Tokyo

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

För tillfället sitter jag i 1:a klass på väg mot en helg i Malmö så nog rullar det alltid.
Förutom det så rullar det på bra med naginataträningen! Som tur är är både jag och Sensei bortresta samma helg så trots att jag varken kommer träna ikväll eller på söndag kommer vi inte tappa någon gemensam träning. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt bra med vår engi, min shiai har jag inte så mycket koll på eftersom den blivit ganska eftersatt. Sjukdom, barnvaktande, nackvärk och nu resa…! I påsk blir det både shiai- och konditionsträning å det bestämdaste! Hai! *rei*

Jag känner ingen som helst stress eller press, mina mål är mina mål, men fanijäsiken vad roligt jag ska ha på vägen. Det är också så otroligt roligt att ha någon som tassar bredvid när det kommer till mentalträning och mentalutveckling. Kendoflickan gör en snarlik resa som jag håller på med och det är väldigt utvecklande att få följa både sin egen och någon annans resa samtidigt. Det gör att man hela tiden hittar nya vinklar på sina egna idéer och samtidigt får rätt schysst perspektiv på vad jag själv sysslar med. När jag är hemma igen så tror jag att jag ska försöka få Kendoflickan att läsa min Stefan Holms bok om mental träning, om den inte ger så mycket nytt så tror jag att den ger den bekräftelse på att vi är på rätt väg. Efter att boken var utläst så var det just den insikten jag tyckte var riktigt härlig, det jag gör är rätt och om det funkade för Stefan Holm var det välan sjutton om det inte ska funka för en amatör som jag!

Jag inser att min träning nu är så målfokuserad att det egentligen inte finns så värst mycket nytt att skriva regelbundet om här på naginatabloggen. Det är naginata tre gånger i veckan och det ska bli konditonsträning minst en gång i veckan igen. Allt liksom bara rullar på vilket är precis så som det ska vara. Det är inte så mycket stora uppenbarelser mer än i detaljnivå på naginata det är så förbaskat svårt att förklara här i vilket fall. För helt ärligt, att inse att jag inte behöver flytta handen när jag ska göra kaeshi-men i yonhonme eftersom naginata redan är perfekt balanserad så länge jag inte försöker smacka på någon som är över 180 cm är en schysst insikt för mig men inte särskilt upphetsande för någon annan. Jag gör tekniken så otroligt enkelt och bra i yonhonme eftersom jag är rätt. Helt enkelt! *ego-nöjd* Oftast får jag kämpa som en liten gnu med mina korta små taxben för att ligga rätt i avstånd men för en gång skull är jag rätt! Så. Nu slutar jag tjata om det.

Utanför fönstret passerar det platt åkerlandskap och i öronen sjunger Jem med sin mjuka, sköna stämma. Det är fredag och jag är på väg mot några dagar med musik, muséeum, umgänge och tid för eftertanke i solen. Det kommer garanterat bli naginatatänk och blir det något smart så hamnar det här. Annars blir det nog kvar i lilla luddiga huvudknoppen.

Nu. Bok + musik.
*sjunker djupt ner i 1:a klass fåtöljen…*

Först skulle vi fika för att prata om Etsuko-helgen. Sen kunde inte sötnosen.
Sen kunde hon. Så då fikade vi. Och pratade en massa annat!
Hon är rätt grym den däringa snyggingen Kendoflickan.

Det är så ovärderligt skönt att få prata utveckling, budo, tävling, filosofi, livet, världen, underverken i tillvaron i största allmänhet med någon som ligger på samma nivå som en själv. Vår utveckling går hand i hand om än inte alltid i fas med varandra. Vi delar så mycket erfarenheter och insikter och det är så skööööönt att inte alltid behöva förklara utan jag kan bara slänga ur mig saker och hon förstår, på riktigt, så förståååår hon!
Det ger så mycket att bara prata igenom saker, ventilera, hitta egna små insikter i andras upplevelser.

Jag har mer än någonsin greppat insikten om att jag inte får låta prestige eller krav komma i vägen för SM. Jag får inte låta andras förväntningar knäcka mig, bara ignorera och ha så där grymt askul som jag hade på SM 2008! Det är den glädjen och lusten som kan bära mig hur långt som helst, allt annat är rent skitsnack som ska behandlas som det skitsnack det är. Jag ska ägna mina tre månader till SM åt att hoppa mellan ångestpölarna och bara landa på stora härliga torra glädjefläckar. Någon gång emellanåt ska jag dra på mig regnställ och gummistövlar fetplaska i ångestpölarna så att det stänker åt alla håll!

Det är vad jag ska göra till i maj.

Jamenar.
Oavsett vad det blir för resultat så kommer jag ju som vanligt var dunderkool och helt klart snyggast.

Idag inleddes min konditionsträning med 10 min på crosstrainer. Det var meningen att det skulle bli 20 min men jag fick inte riktigt till det. Jag hanterade det men det gick inte att följa programmet som det var tänkt, så jag avbröt efter 10 min och tog de sista 35 min på cykel istället. Det märktes när jag trampade att kroppen inte var sig lik efter 10 min på crosstrainer, vilket gör mig än mer motiverad att blanda upp cykel med annat.

Det blev en skön förmiddag med en rejäl relax efter passet, ett konditonspass som faktiskt avslutades med lite överkroppsstyrka innan stretch.

På tisdag blir det sista vändan med 45 min sedan är det dags att trappa ner til 35 min och börja om.
På fredag är jag sugen att börja köra lite tuff egenträning med naginata. Jag tror att jag ska börja känna mig för och se vad det är jag ska fokusera på när det är extra träning. Mental träning kommer definitivt vara en del av det hela!

Det känns att jag är på väg nu, på många olika sätt.
På väg mot SM och shodan naginata.

Det verkar som att tisdag är en bra dag för morgonträning. Söndag förmiddag, tisdag morgon, onsdag kväll och sen flexibelt vilken dag det sista konditionspasset planeras in. Det blir en rätt bra balans känns det som.

Idag fick jag plötsligt besök av ett välbekant ansikte, NorrlandsJ kom nysimmad och nöjd och ställde sig bredvid cykeln och pratade en stund. Jag visste inte att han tränade på Fyrishov så nu känner jag faktiskt någon som går dit!

Dagens pass gick bra. Eftersom det bara blev ett pass med 40 min förra veckan så har jag bestämt mig för att köra 40 min även den här veckan. Jag var lite seg i morse och jag inser verkligen att ska jag köra längre pass så måste jag vara på plats mycket tidigare än jag är. Jag skulle behöva vara på plats på cykeln 6.45 för att kunna få en schysst nedvarvning, strech och dusch utan att stressa. Visst, jag är egen och ingen gnäller om jag kommer sent men jag har ju fortfarande jobb som måste levereras. Att både få en skön morgon med träning och en full arbetsdag är viktigt för mig. Så då får man pallra sig upp ur sängen och inte bara snooza…!
Motståndet på cykeln har definitivt ökat, för nu börjar det kännas i benen efter ca 20 min. Jag är fascinerad över hur pulsen markant sjunker efter ca 10-15 min så att motståndet ökar ett par snäpp för att hålla pulsen uppe. Det började för ca två veckor sedan och jag misstänker att det kommer fortsätta vara så här nu. Intressent och fascinerande.

Under uppvisningen på UppCon09 i söndags avslutade vi med shiai. Förutom att det alltid är lite segt att andas när man fått på sig hjälmen så hade något dumpucko beställt rökmaskin så det var verkligen ärtsoppa att dra ner i lungorna. Teknikmässigt var vi väl inte så imponerande men trots att jag hade svårt att få andningen att funka riktigt bra så var jag inte trött när jag gick av, flåsig ja - trött nej. Det var ett riktigt skönt kvitto! När jag kommit ytterligare en bit på väg med konditionen så måste det till keiko för att pusha naginata-konditionen. Man blir bra på det man tränar och även om cykelträning är bra för hjärtmuskelträningen så behöver jag också träna på keiko för att bli bra på shiai.

Efter uppvisningen gick jag och Fröken Fotograf på kafé och då ställde jag den fråga som jag har fått och fnulat på ett tag; hur bra kan jag bli? Hur bra kan jag bli om jag kör med min egen interna tävlingsträning, med mina mål och egenträning? Saker blir klarare för mig för varje träningspass som bockas av och jag tror att jag kan bli riktigt riktigt bra. Om bara träningen får ta den tid den tar, utan stress och press, så har jag potential som inte ska underskattas. Jag vet vad jag gjorde inför SM 2008 så varför ska jag inte kunna göra det igen och göra det än bättre?
Om jag tror på mig är jag ostoppbar.

Jag måste bara vågra tro på mig!

I torsdags blev det 35 minuter på cykeln och imorgon blir det samma lika. Nu börjar det kännas när jag sitter på cykeln, det är lite tuffare att hålla ut men fortfarande ingen som helst tveksamhet.
I torsdags var det första vardagsmorgonen som jag körde kondition och det fungerade bra. Det tog lite längre tid med stretch och dusch än jag räknat med men det är nu en liten fördel med att vara egen företagare visar säg, det blir inget gnäll när man kommer 20 min senare än vanligt. Oavsett hur lång tid jag ska trampa så ska jag inte komma till jobbet senare än 8.30 och så enkelt är det. Det kommer att bli ett problem när jag ska trampa 60 min vilket innebär att jag på helt och hållet eget bevåg har bestämt att om det inte går att göra på något annat sätt så kommer jag hålla mig på 40 min som max, jag kan ju alltid välja att köra ett manuellt program och köra högre motstånd men kortare tid än enligt schemat. Allt för att få ut så mycket som möjligt utan att för den delen försaka sömn eller arbete.

Om det i torsdags var första vardagsmorgonen så ska jag imorgon prova att köra dubbelpass med kondition och naginata. Jag byter om till hakama och gi på Fyrishov och ser till att ha med mig rejält med drickbar energi så ska det nog gå bra. Funkar det inte när konditionspassen blir längre så får konditionen flytta till lördag förmiddag. Det räcker med att jag passerar före kl 9, sen kan jag vara där så länge som behövs.

Det väntar dubbla helger med uppvisningar vilket känns lite tufft. I höstas var det Öppet Hus följt av Kulturnatten vilket var rätt knäckande, nu är det uppvisning å UppCon fölt av Öppet Hus. Skillnaden den här terminen är att jag inte är det minsta ansvarig för någonting med öppet hus och tänker inte ens gå dit och städa, det måste finnas några andra som kan göra det den här gången.

Jag känner en väldigt längtan efter att bara få ägna mig åt att träna och vara ordförande, inte en massa annat tjafs med naginata. Inga läger, inga graderingar, inga stora mastodontprojekt. Jag har redan insett att jag måste börja prioritera än hårdare vad det gäller min privata ekonomi, vilket direkt påverkar hur jag kan satsa på naginata, så istället för att drömma om mängder med internationella läger och tävlingar har jag redan börjat lägga fokus på det lilla och hemmabaserade. Att till max utnyttja de möjligheter jag har här hemma och därigenom utveckla min själv och min naginata utan att lägga stora pengar på det.
Det finns en enda sak som får kosta stora pengar i år när det kommer till naginata och det är INF-läger i Prag för det är då jag kan ta shodan naginata.

Det verkar som att det här året kommer handla om val och prioriteringar.

Idag är det söndag och söndagar betyder engi. Sedan vi flyttade passet från kvällen till förmiddagen och därigenom kan träna i danssalen har söndagaspasset blivit väldigt bra. Vår engi utvecklas.
Och idag…

Wow!

Efter gemensam uppvärming tog Sensei K hand om mig och H. Vi gick igenom ipponme till gohonme och vi gjorde det på detaljnivå. När vi var tränade och klara ägnade jag, Sensei och Senpai en dryg timme åt att bara snacka om allt möjligt.

Väl hemma igen så landade jag. Jag insåg plötsligt vad Sensei sa när vi inledde vår knappa timme med detalj-engi: “Vill du att vi tar detaljer? Du ligger på en sån nivå att du med lätthet klarar din gradering men det finns alltid saker att titta på.” Med lätthet… Wow. Egentligen är jag inte förvånad för jag vet att jag ligger på en hög nivå men att höra Sensei säga det med tre veckor kvar till ikkyu-gradering var så otroligt skönt, det skapade trygghet i träningen.
Nästa insikt som nästan skapade hallelulja-kör i hjärteroten var det enkla faktum att fast jag inte klarade av att använda kiai idag (min röst sprack ganska direkt) så kände jag alla saker som Sensei påpekade även om jag inte alltid visste vad som var fel så kände jag _att_ det var fel. När hon påpekade så fick jag oftast ut det omgående.
Den sista stora insikten kom i samtalet efter. Kommentarer om andra som levlar och gör stora framsteg gör att jag ibland undrar om det bara är andra som gör det, har jag slutat att levla? När man aldrig får höra det kan det ibland vara svårt att hitta det själv. När jag i samtalet landar att det handlar inte bara om teknik utan förståelse så känner jag att jag har klivit stora steg uppåt på utvecklingsstegen utan att det kanske nödvändigtvis är så stora steg på den tekniska utvecklingen. Även om jag har kännt mig tvingad och obekväm som Senpai på måndagar så har jag utvecklats. En större trygghet har infunnit sig, även om jag har en lång väg kvar att gå. Att vara Senpai är inte bara att lära ut teknik. Det är att kunna förklara på ett pedagogiskt sätt, det är att kunna sätta sig in i mottagaren av instruktionen, ha förståelse för olika människors förutsättningar och att sprida glädje. Att skapa förutsättningar för sig själv att kunna göra just den här sakerna kan ibland nästan vara viktigare än att ha gjort ett träningspass i förväg. Jag kanske inte får hör att jag levlar, då får jag försöka se till att ge mig själv tid att försöka komma till insikt om det själv.

Som idag.

Att veta att jag redan med råge ligger på en teknisk och mental nivå som mer än väl räcker till ikkyu.
Och vara otroligt stolt och glad över den egna prestationen!

Så var det måndag och jag gaskade upp mig och försökte komma i senpai-mode. Det gick… Sådär. När jag nästan gett upp om bogu-träning och ställt in mig på engi med en halvdöd A som enda träningskamrat ramlade plötsligt Vår Japanska in! Bara att ladda om ställa in sig på bogu.
Hon är så sjukt bra. Hon har inte haft bogu på sig på 6 år. *dör i ren avundsjuka* Det jag måste komma ihåg är att hon tränade i ålder 11-21 och hon behöver inte kämpa med språket. Jag har faktiskt bara tränat i drygt tre år. Jag var 29 år när jag började. Och jag är sjuuuuukt mycket bättre på harrai än henne. *peppa peppa*

Det är jätteroligt med Vår Japanska! Supertrevlig, angelägen om att lära sig svenska och mer naginata. Hon säger att det är väldigt roligt men ovant och konstigt att träna igen. Hon tror att hon är ikkyu, men kommer inte riktigt ihåg. *ser lite konstig ut mest bara för att*

Idag var första gången på en dryg månad jag hade men på mig. Den passade inte alls ihop med min nya do… De hakade i varandra och min do knöt upp sig hela tiden. Surt. Jag hoppas att det blir bättre när min nya men kommer. Om ett par veckor eller så. *barnsligt förtjust*

I övrigt så tror jag att jag kan bli en riktigt bra senpai. För tillfället letar jag efter min egen undervisningsstil, hitta mitt sätt att lära ut. Det faller nog på plats så småningom, när jag har börjat lita på min egen kunskap och förmåga fullt ut. För tillfället tror jag mer på min förmåga att växa än min kunskap om naginata. Ett eller två pass till så har det fallit på plats.

Och när jag blir stor ska jag bli lika duktig som Vår Japanska!

Jag äger ett vikingasvärd, mycket vackert smitt. Jag äger en riktigt kool testikeldolk, nästintill kortsvärd eftersom bladet är längre än min underarm. Båda två ligger nedpackade i min träkista på vinden, vackra men ointressanta.

När jag fyllde 30 år fick jag en otroligt vacker tvåhands dan-yxa som nästan är lika lång som jag själv är. Vackra, vackra, mörka, lockande Nemain. ett svett ekskaft och en vackert linoljebränt yxhuvud. Åsså har jag en ätyxa, en kort slåssas-yxa och en liten vedhuggaryxa. Jag har min naginata, lång smäcker ekstav med ha-bu i bambu, mer än dödlig rätt hanterad. Jag läääängtar mig sjuk efter en skarpslipad smidd naginata och på vägen dit kommer jag att plocka upp en naginata-ki, naginata helt i ek med tsuba, det är jag fullständigt övertygade om.

Idag har jag ängat en dryg timme åt att förundras över muso shinden ryu iaido. De vackra, samurajiga och urjapanaska rörelserna som förstärks av de svischande blanka bladen på iaito eller katana (det är skillnad men jag vet inte vad det var de hade idag…!) och de fladdrande vidderna i giernas ärmar och hakamas vecka. Jag fascineras över de komplicerade rörelsemönstren och uppskattade de tydliga nivåskillnaderna mellan högre och lägre grader. Detaljerna, mjukheten i vissa rörelser och den distinkta skarpheten i andra. Vacker budo i en fantastisk form!

Så kommer dom.
Med sina jo.

Som en liten snorunge med sitt livs högsta veckopeng i en stans billigaste godisaffär får jag lust att studsa upp och ner och klappa händerna. Bara för att det plötsligt är en ekstav inblandad!
Direkt så pinglar det till i lilla hjärtat. Rörelser som är helt nya och väldigt bekanta. Den dubbelsida rörelsen som gör vapnet så oväntat användbart och rörligt. Fascinationen i att det är en pinne. Som är synnerligen dödlig. Vacker! Och så makalöst enkel.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad över upplevelsen. När jag började med naginata så var det liksom så självklart att det var där jag skulle vara. Svärd har aldrig lockat mig, egentligen. Svärd är vackra men ointressanta, för mig. Ge mig något med ett rejält träskaft och jag känner mig hemma.

Var det kommer ifrån har jag ingen aning men det verkar som att jag har drabbats av en äkta patetisk pinn-fetisch…
Och det verkar även gälla korta pinnar! Så länge de är av ek.

Söndag, engi! Det var på tiden det med. Det blev ett riktigt skönt pass med tempoväxlingar, shikake-oji waza 1-5 och blandad träning. Det som kändes väldigt positivt för mig var att trots att jag inte varit på söndagsträning med engi på ca 6 veckor så hade jag inte alls tappat så mycket som jag trodde att jag skulle ha gjort. Det faktum att jag tränat så mycket engi innan jag började med shiai har gjort att jag utför min shiai med engiteknik i botten, vilket resulterar i att jag faktiskt behåller mycket engi när jag kör shiai, och därför inte tappar så mycket engi när jag tränar shiai. Eller…. Blev det där rätt?? *läser igen* Jo, jag tror faktiskt det. Om det blev begripligt vet jag inte men va sjutton. Min blogg, mitt svammel.

Nu på kvällen efter träningen har jag pratat träning, shiai och tävlingsinstinkt med Stilig Shodan Kendo som jag envisas att umgås med. Vi är olika (himskans tur!) och kendo och naginata är olika. Jag är inte helt säker på att jag får fram vad jag fundilerar på men jag tror jag ska svamla ner det här för min egen skull.

Jag har sedan så länge jag kan minnas aldrig haft någon större tävlingsinstinkt. Jag har ingen vinnarskalle varken i spel eller idrott. Jag har aldrig hållit på någon idrott där tävlingsmoment har varit en del av träningen förren nu. Det faller sig inte det minsta naturligt för mig. Om du har ett så stort behov av att vinna så har jag inga problem att låta dig vinna, det får inte kosta mig skador och elände för att vinna då lägger jag mig hellre. För mig finns helt enkelt inget egenvärde i Att Vinna Över Dig. Det här ställer naturligtvis till det för mig nu när jag faktiskt håller på med en sport där tävling är en del av det jag utövar.
Jag tycker att shiai är vansinnigt roligt, det ger en dimension till naginata som engi inte kan ge. Det sätter in teknikerna i en lämplingsform som är ögonöppnande och ger allt en touch av realism. Om engi är finslipning är shiai tillämpning.
Vad är det då jag tycker är roligt i shiai, vad är det som får mig att bli helt galet glad och lycklig efter shiai-träning?
Det spelar ingen roll om jag inte har tagit en enda poäng så länge jag gjort mitt bästa och blivit bättre än förra gången. De gånger jag tagit poäng så är det kul men det får mig inte alls lika lycklig som när jag tar mig över en tröskel och plötsligt hittar hem med någon jag slitit och haft problem med. När tekniken blir perfekt men blockeras av motståndaren är en större glädje än när tekniken är halvdan men ger poäng.
Jag tränar det här uteslutande för att jag har så roligt, för att det utvecklar mig och för mig framåt som människa. Jag har definitivt en nyfikenhet kring om jag kan väcka tävlingsinstinkten i mig men det finns, i mina ögon, inget egenvärde i det. Visst, jag säger att jag ska vara med i landslaget och representera Sverige i VM i naginata i Tokyo 2011 och för att det ska vara rimligt måste jag ha kommit så långt att jag faktiskt vill vinna matcher men där jag befinner mig nu i min utveckling är det inte en ingrediens som är huvudkrydda. Det är något som ligger och mognar och som jag försöker pusha inom mig men när det inte finns kraft och energi att göra allt så prioriterar jag det som jag tycker känns viktigast här och nu. Som att ha riktigt jävla roligt!

Jag har flera gånger fått frågan om det faktum att jag varje gång jag tränar möter världsfyran bland damerna eller svenska mästaren i shiai är hämmande, att jag från början redan känner mig slagen.
Och helt ärligt så är det inte deras meriter som är det tyngsta motståndet utan det faktum att de så väldigt lätt klår mig om de vill. Jag är inte tillräkligt snabb än. Jag har en massa trösklar och motstånd i kroppen som jag måste lära mig förbi och då spelar det ingen roll vem jag möter. Egentligen. Om jag kunde möta någon som var på min nivå eller lägre så skulle jag säkert få mer bekräftelse på att min teknik går framåt men nu har det alltid varit Senpai J eller Senpai K som är mitt motstånd så jag kan bara mäta mig mot mig själv vilket gör det svårt att se framstegen.

Jag känner mig inte på förhand slagen av dem, jag känner mig på förhand slagen av mig själv. Självklart är det här något som jag måste jobba med och det är därför jag väljer att fokusera på gradering och shiai till SM. Att utmana mig själv, att se mina egna framsteg, att arbeta indviduellt och få ut min tanke i kropp och naginata.

Det finns två väldigt viktiga saker som jag lärt mig om mig själv sedan tre år. Efter en andra omgång med totalt sönderstressad och panikångest i hallen. Efter en andra gång sjukskrivning och total omläggning av livet så har jag upptäckt begränsningar.
Jag har en mycket längre inlärningssträcka innan smäll nr 2. Jag som alltid haft väldigt lätt för att lära mig nya fysiska saker (fd dansare i unga år, fd nästan-friskis&svettis-instruktör, fd ju-jutsuka) måste nu upprepa, upprepa, upprepa, upprepa och upprepa. Ibland tar det månader innan kroppen lärt sig saker. sånt som tidigare räckte med ett träningspass kan nu ta en hel termin. Det naginata hjälpt mig att landa i är att det inte gör något, det spelar ingen roll. Det blir inte bättre av att jag gråter i frustration och försöker pressa fram något för det blir inte annorlunda. Alltså kan jag bara konstatera att jag fungerar så är nu och så får det ta den tid det tar.
Jag har också lärt mig att jag inte kan pressa fram något mentalt. För jag tränar mentalt. Ibland på kvällarna ligger jag i sängen och hugger mig igenom happô-buri gång på gång på gång. Varje omgång är lika perfekt och jag vet att det ger mig trygghet när jag väl står i dojon och genomför det. Det jag också vet är att om jag inte kan visualisera det så är jag inte där. När jag inte kan forma det i huvudet så kan jag inte forma det i huvudet, helt enkelt. Ingen idé att försöka träna något jag inte förstår. Det tar den tid det tar.
Alltså har jag slutat pressa och forcera fram utveckling. Jag lutar mig tillbaka och njuter av resan istället. Att plötsligt ta ett kliv på utvecklingstrappa kommer oftast som en enorm lyckorusig överraskning för mig precis som för min omgivning. Inför julens gradering hittade jag en lugn och trygg inlärningsform som slutade med att jag fick ordning på mina, av ju-jutsun totalt förstörda, förflyttningar och i slutändan fick minimalt med negativ kritik. Och sättet jag använde var lååååångsiktig träning där jag bestämde tempo och nötte och nötte och nötte. Jag skapar trygghet och avslappning utifrån mina förutsättningar och först då har jag en chans att få tanke, själ och kropp i harmoni så att tekniken blir så bra den bara kan bli.

Jag tänker göra allt jag kan för att kunna träna naginata resten av mitt liv. Jag ska njuta av rörelserna, formen, glädjen och låta den gör mig glad och nöjd. Jag ska bli en gammal gråhårig tant som glider (läs: stapplar) in på nybörjarträningen, blir tilltalad “Sensei!” med stor respekt och sen har askul när jag möter en noob i shikake-oji waza 1. Jag ska le lika glittrande spvjueraktigt som min underbara lilla morfar när han lärde grannbondens femåring tälja och sen ska jag berömma brallorna av noobsen så att de snart sitter lika fast i naginata som jag.

Sett med lite perspektiv på vad jag vill med min fritidssysselsättning, min hobby, så är min eventuella långsamma utveckling nu väldigt oviktigt. Allt har sin tid. Saker mognar och faller på plats när det är dags.

På vägen ska jag ha roligt!