Vägen till Tokyo

Egentligen borde jag vara på saynaraparty just nu men istället sitter jag hemma i soffan.
SM är över och Tanaka-sensei leder seminarium imorgon. Jag vet inte om jag är där eller inte…

Det är ofattbart men jag är numera en Svensk Mästare i engi naginata!
Tillsammans med Sensei K blev det SM-guld och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det står en vacker glasskulptur och det finns en guldmedalj som bekräftar det men jag har inte förstått.

En stor anledning till att det är så märkligt att efter engi på förmiddagen blev det shiai på eftermiddagen och omladdningen var tuff. Det gick ganska bra för mig fram till match nr 4, då gick det inte längre. Mitt i full fight fick jag bryta på grund av astman. Knäna vek sig och det började dansa svarta prickar framför ögonen. Jag sjönk ihop och ville bara slita av mig hela rustningen för att få luft. Eftersom jag själv är så ovan vid hela konceptet astma och bara haft diagnos i en vecka så tog det långt tid innan jag fick bricanyl, tack vara tävlingsläkaren!
Jag är otroligt besviken men inte missnöjd om ni förstår vad jag menar. Jag körde så hårt och så länge som jag orkade och sen tog det tvärstopp. Helt enkelt.
Självklart har jag ältat miljoner gånger i bilen hem huruvida jag hade kunnat gå upp och fortsätta turneringen om än inte just den matchen. Hur långt hade jag kunnat pusha mig? Å ena sidan ville jag prova för att se hur jag fungerar å andra sidan är jag jätterädd och vet inte vad det skulle innebära. Paniken att plötsligt inte få luft och dessutom vara instängd i en bur, på riktigt (!), var otroligt skrämmande.

Att se höra sitt namn bli uppropat, att se en ensam motståndare gå fram och få två gratispoäng var otroligt jobbigt. Det kommer aldrig någonsin hända igen!

Jag tror verkligen att det var rätt beslut att både avbryta hela turneringen och att åka hem. Underbara Fröken Fotograf kom som åskådare och tack vare henne fick jag mat och skjuts hem. När jag ätit bort en del av utmattningen men fortfarnade nästan inte orkade resa mig från stolen var beslutet inte svårt att ta.
Min rustning är kvar tillsammans med min naginata, om jag orkar och vill åker jag tillbaka för träningsläger imorgon.

SM fick ett mycket märkligt slut för mig och det har definitivt gjort att SM-guldet inte alls har sjunkit in än. Det kommer när det kommer. Insikten om att vi faktiskt tagit SM-guld!

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och lägga mig igen…

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

För tillfället sitter jag i 1:a klass på väg mot en helg i Malmö så nog rullar det alltid.
Förutom det så rullar det på bra med naginataträningen! Som tur är är både jag och Sensei bortresta samma helg så trots att jag varken kommer träna ikväll eller på söndag kommer vi inte tappa någon gemensam träning. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt bra med vår engi, min shiai har jag inte så mycket koll på eftersom den blivit ganska eftersatt. Sjukdom, barnvaktande, nackvärk och nu resa…! I påsk blir det både shiai- och konditionsträning å det bestämdaste! Hai! *rei*

Jag känner ingen som helst stress eller press, mina mål är mina mål, men fanijäsiken vad roligt jag ska ha på vägen. Det är också så otroligt roligt att ha någon som tassar bredvid när det kommer till mentalträning och mentalutveckling. Kendoflickan gör en snarlik resa som jag håller på med och det är väldigt utvecklande att få följa både sin egen och någon annans resa samtidigt. Det gör att man hela tiden hittar nya vinklar på sina egna idéer och samtidigt får rätt schysst perspektiv på vad jag själv sysslar med. När jag är hemma igen så tror jag att jag ska försöka få Kendoflickan att läsa min Stefan Holms bok om mental träning, om den inte ger så mycket nytt så tror jag att den ger den bekräftelse på att vi är på rätt väg. Efter att boken var utläst så var det just den insikten jag tyckte var riktigt härlig, det jag gör är rätt och om det funkade för Stefan Holm var det välan sjutton om det inte ska funka för en amatör som jag!

Jag inser att min träning nu är så målfokuserad att det egentligen inte finns så värst mycket nytt att skriva regelbundet om här på naginatabloggen. Det är naginata tre gånger i veckan och det ska bli konditonsträning minst en gång i veckan igen. Allt liksom bara rullar på vilket är precis så som det ska vara. Det är inte så mycket stora uppenbarelser mer än i detaljnivå på naginata det är så förbaskat svårt att förklara här i vilket fall. För helt ärligt, att inse att jag inte behöver flytta handen när jag ska göra kaeshi-men i yonhonme eftersom naginata redan är perfekt balanserad så länge jag inte försöker smacka på någon som är över 180 cm är en schysst insikt för mig men inte särskilt upphetsande för någon annan. Jag gör tekniken så otroligt enkelt och bra i yonhonme eftersom jag är rätt. Helt enkelt! *ego-nöjd* Oftast får jag kämpa som en liten gnu med mina korta små taxben för att ligga rätt i avstånd men för en gång skull är jag rätt! Så. Nu slutar jag tjata om det.

Utanför fönstret passerar det platt åkerlandskap och i öronen sjunger Jem med sin mjuka, sköna stämma. Det är fredag och jag är på väg mot några dagar med musik, muséeum, umgänge och tid för eftertanke i solen. Det kommer garanterat bli naginatatänk och blir det något smart så hamnar det här. Annars blir det nog kvar i lilla luddiga huvudknoppen.

Nu. Bok + musik.
*sjunker djupt ner i 1:a klass fåtöljen…*

Det rullar på! Det känns bra. Det är detaljer i mängder men helt och hållet hanterbart.
Jag tror det kommer bli kanon det här.

Jösses, det är energi i klubben nu…! Gårdagens pass var bra på många sätt, förutom att det blev mer uppenbart än någonsin att jag kommer må bra av min naprapattid imorgon förmiddag. Sensei och jag kommer råkka hårt. Vi har schysst energi och efter ett snabbt byte av mig från shikake till oji så faller bitar på plats i rasande tempo. Efter 30 min ren engi-träning oss emellan var jag tvungen att bryta eftersom nacken började gnälla men de 30 min gav mig en trygg grund att träna vidare ifrån. Jag var så övertygad om att det skulle vara massor med saker jag måste jobba på, och det är det, men de är små. Det är saker som bara kan tränas bort med ren och skär samträning. Det är inte min bristande teknik som är grejjen utan saknad smaträning och tävlings-inriktning på min engi som är bristen.

SM kommer att bli sjukt roligt! Jag skiter fullständigt i hur det går i engi, men jag vet att vi kan gå hela vägen till guld om vi fortsätter rulla på och behåller vår positiva energi i paret. Basta!

Plötsligt får vårkänslor en heeeeelt annan innebörd.

Kvällens extraträning var riktigt, riktigt bra för mig. Självförtroendet stärktes, kroppen vaknade till liv och våra kohai är grymma! Det kommer bli riktigt hård konkurrens i engi på SM.

Förutom att min nacke är helt totalt körd, ryggen mår kass och vänster skinka har värsta domningarna så mår jag grymt bra! Det var precis det här jag behövde för att hitta rakt in i naginatahjärtat igen, grymt skönt. Att få pilla på sin egen teknik utan att känna sig totalt manglad i hjärnan, att få slappna av men ändå vara totalt fokuserad. Skönt, helt enkelt.

Nu ska jag bara få en tid hos min naprapat och knaka loss hela ryggraden så ska det här nog bli riktigt bra!

Imorgon är det sju timmar engi som gäller. Sju. Timmar. SJU!
*woohooooo* Gunilla-sensei anländer från Örebro till mitt lilla B&B ikväll sen kör vi tills vi stupar söndag kväll för på söndag förmiddag är det graderingar.

Gissningsvis kommer jag vara ett lallande fån som inte kommer hitta hem när allt är avklarat.
Det kan det vara värt!

Ganbatte ne!

Idag är det söndag och söndagar betyder engi. Sedan vi flyttade passet från kvällen till förmiddagen och därigenom kan träna i danssalen har söndagaspasset blivit väldigt bra. Vår engi utvecklas.
Och idag…

Wow!

Efter gemensam uppvärming tog Sensei K hand om mig och H. Vi gick igenom ipponme till gohonme och vi gjorde det på detaljnivå. När vi var tränade och klara ägnade jag, Sensei och Senpai en dryg timme åt att bara snacka om allt möjligt.

Väl hemma igen så landade jag. Jag insåg plötsligt vad Sensei sa när vi inledde vår knappa timme med detalj-engi: “Vill du att vi tar detaljer? Du ligger på en sån nivå att du med lätthet klarar din gradering men det finns alltid saker att titta på.” Med lätthet… Wow. Egentligen är jag inte förvånad för jag vet att jag ligger på en hög nivå men att höra Sensei säga det med tre veckor kvar till ikkyu-gradering var så otroligt skönt, det skapade trygghet i träningen.
Nästa insikt som nästan skapade hallelulja-kör i hjärteroten var det enkla faktum att fast jag inte klarade av att använda kiai idag (min röst sprack ganska direkt) så kände jag alla saker som Sensei påpekade även om jag inte alltid visste vad som var fel så kände jag _att_ det var fel. När hon påpekade så fick jag oftast ut det omgående.
Den sista stora insikten kom i samtalet efter. Kommentarer om andra som levlar och gör stora framsteg gör att jag ibland undrar om det bara är andra som gör det, har jag slutat att levla? När man aldrig får höra det kan det ibland vara svårt att hitta det själv. När jag i samtalet landar att det handlar inte bara om teknik utan förståelse så känner jag att jag har klivit stora steg uppåt på utvecklingsstegen utan att det kanske nödvändigtvis är så stora steg på den tekniska utvecklingen. Även om jag har kännt mig tvingad och obekväm som Senpai på måndagar så har jag utvecklats. En större trygghet har infunnit sig, även om jag har en lång väg kvar att gå. Att vara Senpai är inte bara att lära ut teknik. Det är att kunna förklara på ett pedagogiskt sätt, det är att kunna sätta sig in i mottagaren av instruktionen, ha förståelse för olika människors förutsättningar och att sprida glädje. Att skapa förutsättningar för sig själv att kunna göra just den här sakerna kan ibland nästan vara viktigare än att ha gjort ett träningspass i förväg. Jag kanske inte får hör att jag levlar, då får jag försöka se till att ge mig själv tid att försöka komma till insikt om det själv.

Som idag.

Att veta att jag redan med råge ligger på en teknisk och mental nivå som mer än väl räcker till ikkyu.
Och vara otroligt stolt och glad över den egna prestationen!

Så var det måndag och jag gaskade upp mig och försökte komma i senpai-mode. Det gick… Sådär. När jag nästan gett upp om bogu-träning och ställt in mig på engi med en halvdöd A som enda träningskamrat ramlade plötsligt Vår Japanska in! Bara att ladda om ställa in sig på bogu.
Hon är så sjukt bra. Hon har inte haft bogu på sig på 6 år. *dör i ren avundsjuka* Det jag måste komma ihåg är att hon tränade i ålder 11-21 och hon behöver inte kämpa med språket. Jag har faktiskt bara tränat i drygt tre år. Jag var 29 år när jag började. Och jag är sjuuuuukt mycket bättre på harrai än henne. *peppa peppa*

Det är jätteroligt med Vår Japanska! Supertrevlig, angelägen om att lära sig svenska och mer naginata. Hon säger att det är väldigt roligt men ovant och konstigt att träna igen. Hon tror att hon är ikkyu, men kommer inte riktigt ihåg. *ser lite konstig ut mest bara för att*

Idag var första gången på en dryg månad jag hade men på mig. Den passade inte alls ihop med min nya do… De hakade i varandra och min do knöt upp sig hela tiden. Surt. Jag hoppas att det blir bättre när min nya men kommer. Om ett par veckor eller så. *barnsligt förtjust*

I övrigt så tror jag att jag kan bli en riktigt bra senpai. För tillfället letar jag efter min egen undervisningsstil, hitta mitt sätt att lära ut. Det faller nog på plats så småningom, när jag har börjat lita på min egen kunskap och förmåga fullt ut. För tillfället tror jag mer på min förmåga att växa än min kunskap om naginata. Ett eller två pass till så har det fallit på plats.

Och när jag blir stor ska jag bli lika duktig som Vår Japanska!