Vägen till Tokyo

Först skulle vi fika för att prata om Etsuko-helgen. Sen kunde inte sötnosen.
Sen kunde hon. Så då fikade vi. Och pratade en massa annat!
Hon är rätt grym den däringa snyggingen Kendoflickan.

Det är så ovärderligt skönt att få prata utveckling, budo, tävling, filosofi, livet, världen, underverken i tillvaron i största allmänhet med någon som ligger på samma nivå som en själv. Vår utveckling går hand i hand om än inte alltid i fas med varandra. Vi delar så mycket erfarenheter och insikter och det är så skööööönt att inte alltid behöva förklara utan jag kan bara slänga ur mig saker och hon förstår, på riktigt, så förståååår hon!
Det ger så mycket att bara prata igenom saker, ventilera, hitta egna små insikter i andras upplevelser.

Jag har mer än någonsin greppat insikten om att jag inte får låta prestige eller krav komma i vägen för SM. Jag får inte låta andras förväntningar knäcka mig, bara ignorera och ha så där grymt askul som jag hade på SM 2008! Det är den glädjen och lusten som kan bära mig hur långt som helst, allt annat är rent skitsnack som ska behandlas som det skitsnack det är. Jag ska ägna mina tre månader till SM åt att hoppa mellan ångestpölarna och bara landa på stora härliga torra glädjefläckar. Någon gång emellanåt ska jag dra på mig regnställ och gummistövlar fetplaska i ångestpölarna så att det stänker åt alla håll!

Det är vad jag ska göra till i maj.

Jamenar.
Oavsett vad det blir för resultat så kommer jag ju som vanligt var dunderkool och helt klart snyggast.

Även igår provade jag lite snabbt Lilla Tjockis och Höftskynket, gode vännen Fröken IQ ville titta på de däringa konstiga sakerna jag envisas med att skutta runt och svettas i.
Det slog mig då att det inte är så konstigt att tare känns kort och do lite konstig. Jag har ju faktiskt ägnat ett halvår åt att träna i på tok för stora grejjer! Lånad kendo-do är så stor att jag ser ut att väga en 15 kg mer än jag gör och tare går ner till knäna. Tare kanske faktiskt inte ska gå ner till knäna, den kanske ska sluta mitt på låret som den nya gör. Min nya tare ska ju vara anpassad för min storlek och jag är ju bara en liten junior, när det kommer till höjd över havet. Ord som “tax” och “pygmée” är ju trots allt frekvent förekommande när det kommer till beskrivning av min resliga lekamen, min älskade lilla familj sprudlar av kärlek när det kommer till smeknamn. Personligen går jag på Sensei’s benämning: “Du är japansk i storlek”. Hai, sensei!

Nu antar jag att jag måste jobba.

Igår spenderade jag några timmar i dojon. En utav dom väntandes…
En god vän tillika TigerSyster ville prova på naginata och det säger man ju inte nej till. Sen gick hon vilse och blev en halvtimme sen men det gör ju inget. Inte med tanke på hur hon såg ut i ögonen när vi började närma oss en timme med naginata.

Att hon hade alla förutsättningar för att fastna visste jag redan från början. För det första har ägnat sig åt att slåss med yxa för ett par år sedan, för det andra hade hon tänkt på det ett tag och tog sedan upp det självmant med mig. När man gått och fundilerat på något en rejäl stund och sedan smyger upp för att försiktigt fråga har man kommit långt på frälsartrappan alldeles själv. Hon var också tydlig med att hon tyckte det var väldigt läskigt att göra något sånt här för första gången med massor av okända människor. Hon har aldrig hållt på med budo eller någon form av kampsport med japanskt ursprung så den miljön i sig är okänd och kanske lite skrämmande. I tvåsamhet gick vi igenom en löjligt kort och grundläggande kurs i budo, budoetikett och hur vi beter oss när vi tränar naginata. Sen greppade vi naginata…

Jösses vad det började lysa i blicken!
Kort, blond och lycklig. Jag tror det är det man kan sammanfatta henne med!
Vi är ju ganska lika, jag och min lilla TigerSyster, så jag kände så väl igen mig. Jag såg hur hon klurade och tänkte men nästan omgående lyckades hitta grunderna rätt i det kaos som naginata är i början. Händerna låg ungefär som de skulle, fötterna strävade åt att komma rätt, rörelserna var på väg åt rätt håll. Inte nog med att hon aldrig varit i en dojo och tränat förut och skulle för första gången få kroppen på rätt plats OCH hantera 2.15 m lång naginata. Hon gjorde ett lysande första försök! *stolt och glad*
Och utan att hon riktigt var förberedd så hade hon plötsligt gjort första serien, ipponme.

Jag kan inte sia om den långsiktiga framtiden för henne men jag ser den enorma potential hon besitter. Jag riktigt ser hur det lyser innifrån av längtan efter träning, utveckling och att få slåss med vapen. Hon har en mordisk själ, det lilla trollet, men jösses när den har blivit tämjd på rätt sätt…! Det finns igen gräns för hur långt hon kan gå om hon vill.
Det enda jag vet om framtiden är att hon kommer att göra fler försök och jag tror att hon kommer att börja träna till hösten. Har hon väl tagit sig igenom första terminen och köpt kläder (vilket hon redan pratat om…!) så kommer hon fortsätta. Det vet jag med övertygelse. Jag ser mina egna känslor för tre år sedan speglas i hennes ansikte. Hur känslan av att kanske ha hittat hem dansa runt i magen och vara lite lagom fjärilsfladdrig. Att veta att oavsett hur det blir sen så är nu rätt.
Jag har tänkt på henne tidigare i år och funderat på om jag inte skulle försöka få ner till dojon. Jag har kännt henne så pass länge att tanken på att sätta en naginata i händerna på henne defintivt inte har kännts främmande. När hon sedan själv kom med tanken för en månad sedan så var det dags helt enkelt. Att locka till sig istället för att tjata är nog det som funkar allra bäst…! Jag väntade ut henne i trygg vetskap att hon förr eller senare skulle hitta hem. *fnissar*

Sen insåg jag en sak om mig själv.
Jag är ruggigt bra som nybörjar-senpai! Om vi någon gång drar igång en ren nybörjar grupp så är det där jag kommer stå och spruta entusiasm och beröm. Jag har så lätt att sätta mig in i första-gångs-viftarens förvirrade lilla hjärna och inte bara skratta bort det utan faktiskt utnyttja det. Lyfta det som är riktigt bra och dessutom pusha och utmana. Visa vad man är bra på när man är alldeles ny och dessutom tydligt visa åt vilket håll man kommer att gå.
Nästa insikt som landade så där hela vägen in var hur ruggigt jävla bra jag blivit!
Med yttersta förvåning såg och kände jag mig själv utföra hugg på hugg med utmärkt precision fast jag stod och pratade och tittade på TigerSyster. Att jag sedan snubblade på hakama i slutet av passet bjuder jag gladeligen på! Man behöver få se sin Senpai göra fel för att veta att det inte är ouppnåligt att komma dit. Jag räddade stackars TigerSyster genom att skicka naginata åt ett håll och mig själv åt ett annat, lite fallteknik finns det allt kvar även om det inte blev ett framåtfall.

Jag hör Senpai J och hans lågmälda tjatande. Jag _har_ talang för naginata! Jag _kommer_ att bli en uttalad senpai (och så småning om sensei)! Och långt in viskar hans röst om det han sa efter vår sista gemensamma träning… “En dag kommer du vara huvudtränare. Du har det som behövs för att få folk att lära sig utan att riktigt förstå varför.”
Nu har jag slutat leka bingo i hörnet av rädsla för att ta på mig för mycket. Nu kan jag luta mig tillbaka och för första gången känna mig riktigt jäblans bra på något som är av fysisk sort. För jag kommer ju faktiskt vara senpai i höst! Senpai för shiai varannan måndag. Shiai-senpai!

För jag är riktigt duktig på naginata.
Jag kommer bli en utmärkt senpai.

Jag äger ett vikingasvärd, mycket vackert smitt. Jag äger en riktigt kool testikeldolk, nästintill kortsvärd eftersom bladet är längre än min underarm. Båda två ligger nedpackade i min träkista på vinden, vackra men ointressanta.

När jag fyllde 30 år fick jag en otroligt vacker tvåhands dan-yxa som nästan är lika lång som jag själv är. Vackra, vackra, mörka, lockande Nemain. ett svett ekskaft och en vackert linoljebränt yxhuvud. Åsså har jag en ätyxa, en kort slåssas-yxa och en liten vedhuggaryxa. Jag har min naginata, lång smäcker ekstav med ha-bu i bambu, mer än dödlig rätt hanterad. Jag läääängtar mig sjuk efter en skarpslipad smidd naginata och på vägen dit kommer jag att plocka upp en naginata-ki, naginata helt i ek med tsuba, det är jag fullständigt övertygade om.

Idag har jag ängat en dryg timme åt att förundras över muso shinden ryu iaido. De vackra, samurajiga och urjapanaska rörelserna som förstärks av de svischande blanka bladen på iaito eller katana (det är skillnad men jag vet inte vad det var de hade idag…!) och de fladdrande vidderna i giernas ärmar och hakamas vecka. Jag fascineras över de komplicerade rörelsemönstren och uppskattade de tydliga nivåskillnaderna mellan högre och lägre grader. Detaljerna, mjukheten i vissa rörelser och den distinkta skarpheten i andra. Vacker budo i en fantastisk form!

Så kommer dom.
Med sina jo.

Som en liten snorunge med sitt livs högsta veckopeng i en stans billigaste godisaffär får jag lust att studsa upp och ner och klappa händerna. Bara för att det plötsligt är en ekstav inblandad!
Direkt så pinglar det till i lilla hjärtat. Rörelser som är helt nya och väldigt bekanta. Den dubbelsida rörelsen som gör vapnet så oväntat användbart och rörligt. Fascinationen i att det är en pinne. Som är synnerligen dödlig. Vacker! Och så makalöst enkel.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad över upplevelsen. När jag började med naginata så var det liksom så självklart att det var där jag skulle vara. Svärd har aldrig lockat mig, egentligen. Svärd är vackra men ointressanta, för mig. Ge mig något med ett rejält träskaft och jag känner mig hemma.

Var det kommer ifrån har jag ingen aning men det verkar som att jag har drabbats av en äkta patetisk pinn-fetisch…
Och det verkar även gälla korta pinnar! Så länge de är av ek.

Söndag, engi! Det var på tiden det med. Det blev ett riktigt skönt pass med tempoväxlingar, shikake-oji waza 1-5 och blandad träning. Det som kändes väldigt positivt för mig var att trots att jag inte varit på söndagsträning med engi på ca 6 veckor så hade jag inte alls tappat så mycket som jag trodde att jag skulle ha gjort. Det faktum att jag tränat så mycket engi innan jag började med shiai har gjort att jag utför min shiai med engiteknik i botten, vilket resulterar i att jag faktiskt behåller mycket engi när jag kör shiai, och därför inte tappar så mycket engi när jag tränar shiai. Eller…. Blev det där rätt?? *läser igen* Jo, jag tror faktiskt det. Om det blev begripligt vet jag inte men va sjutton. Min blogg, mitt svammel.

Nu på kvällen efter träningen har jag pratat träning, shiai och tävlingsinstinkt med Stilig Shodan Kendo som jag envisas att umgås med. Vi är olika (himskans tur!) och kendo och naginata är olika. Jag är inte helt säker på att jag får fram vad jag fundilerar på men jag tror jag ska svamla ner det här för min egen skull.

Jag har sedan så länge jag kan minnas aldrig haft någon större tävlingsinstinkt. Jag har ingen vinnarskalle varken i spel eller idrott. Jag har aldrig hållit på någon idrott där tävlingsmoment har varit en del av träningen förren nu. Det faller sig inte det minsta naturligt för mig. Om du har ett så stort behov av att vinna så har jag inga problem att låta dig vinna, det får inte kosta mig skador och elände för att vinna då lägger jag mig hellre. För mig finns helt enkelt inget egenvärde i Att Vinna Över Dig. Det här ställer naturligtvis till det för mig nu när jag faktiskt håller på med en sport där tävling är en del av det jag utövar.
Jag tycker att shiai är vansinnigt roligt, det ger en dimension till naginata som engi inte kan ge. Det sätter in teknikerna i en lämplingsform som är ögonöppnande och ger allt en touch av realism. Om engi är finslipning är shiai tillämpning.
Vad är det då jag tycker är roligt i shiai, vad är det som får mig att bli helt galet glad och lycklig efter shiai-träning?
Det spelar ingen roll om jag inte har tagit en enda poäng så länge jag gjort mitt bästa och blivit bättre än förra gången. De gånger jag tagit poäng så är det kul men det får mig inte alls lika lycklig som när jag tar mig över en tröskel och plötsligt hittar hem med någon jag slitit och haft problem med. När tekniken blir perfekt men blockeras av motståndaren är en större glädje än när tekniken är halvdan men ger poäng.
Jag tränar det här uteslutande för att jag har så roligt, för att det utvecklar mig och för mig framåt som människa. Jag har definitivt en nyfikenhet kring om jag kan väcka tävlingsinstinkten i mig men det finns, i mina ögon, inget egenvärde i det. Visst, jag säger att jag ska vara med i landslaget och representera Sverige i VM i naginata i Tokyo 2011 och för att det ska vara rimligt måste jag ha kommit så långt att jag faktiskt vill vinna matcher men där jag befinner mig nu i min utveckling är det inte en ingrediens som är huvudkrydda. Det är något som ligger och mognar och som jag försöker pusha inom mig men när det inte finns kraft och energi att göra allt så prioriterar jag det som jag tycker känns viktigast här och nu. Som att ha riktigt jävla roligt!

Jag har flera gånger fått frågan om det faktum att jag varje gång jag tränar möter världsfyran bland damerna eller svenska mästaren i shiai är hämmande, att jag från början redan känner mig slagen.
Och helt ärligt så är det inte deras meriter som är det tyngsta motståndet utan det faktum att de så väldigt lätt klår mig om de vill. Jag är inte tillräkligt snabb än. Jag har en massa trösklar och motstånd i kroppen som jag måste lära mig förbi och då spelar det ingen roll vem jag möter. Egentligen. Om jag kunde möta någon som var på min nivå eller lägre så skulle jag säkert få mer bekräftelse på att min teknik går framåt men nu har det alltid varit Senpai J eller Senpai K som är mitt motstånd så jag kan bara mäta mig mot mig själv vilket gör det svårt att se framstegen.

Jag känner mig inte på förhand slagen av dem, jag känner mig på förhand slagen av mig själv. Självklart är det här något som jag måste jobba med och det är därför jag väljer att fokusera på gradering och shiai till SM. Att utmana mig själv, att se mina egna framsteg, att arbeta indviduellt och få ut min tanke i kropp och naginata.

Det finns två väldigt viktiga saker som jag lärt mig om mig själv sedan tre år. Efter en andra omgång med totalt sönderstressad och panikångest i hallen. Efter en andra gång sjukskrivning och total omläggning av livet så har jag upptäckt begränsningar.
Jag har en mycket längre inlärningssträcka innan smäll nr 2. Jag som alltid haft väldigt lätt för att lära mig nya fysiska saker (fd dansare i unga år, fd nästan-friskis&svettis-instruktör, fd ju-jutsuka) måste nu upprepa, upprepa, upprepa, upprepa och upprepa. Ibland tar det månader innan kroppen lärt sig saker. sånt som tidigare räckte med ett träningspass kan nu ta en hel termin. Det naginata hjälpt mig att landa i är att det inte gör något, det spelar ingen roll. Det blir inte bättre av att jag gråter i frustration och försöker pressa fram något för det blir inte annorlunda. Alltså kan jag bara konstatera att jag fungerar så är nu och så får det ta den tid det tar.
Jag har också lärt mig att jag inte kan pressa fram något mentalt. För jag tränar mentalt. Ibland på kvällarna ligger jag i sängen och hugger mig igenom happô-buri gång på gång på gång. Varje omgång är lika perfekt och jag vet att det ger mig trygghet när jag väl står i dojon och genomför det. Det jag också vet är att om jag inte kan visualisera det så är jag inte där. När jag inte kan forma det i huvudet så kan jag inte forma det i huvudet, helt enkelt. Ingen idé att försöka träna något jag inte förstår. Det tar den tid det tar.
Alltså har jag slutat pressa och forcera fram utveckling. Jag lutar mig tillbaka och njuter av resan istället. Att plötsligt ta ett kliv på utvecklingstrappa kommer oftast som en enorm lyckorusig överraskning för mig precis som för min omgivning. Inför julens gradering hittade jag en lugn och trygg inlärningsform som slutade med att jag fick ordning på mina, av ju-jutsun totalt förstörda, förflyttningar och i slutändan fick minimalt med negativ kritik. Och sättet jag använde var lååååångsiktig träning där jag bestämde tempo och nötte och nötte och nötte. Jag skapar trygghet och avslappning utifrån mina förutsättningar och först då har jag en chans att få tanke, själ och kropp i harmoni så att tekniken blir så bra den bara kan bli.

Jag tänker göra allt jag kan för att kunna träna naginata resten av mitt liv. Jag ska njuta av rörelserna, formen, glädjen och låta den gör mig glad och nöjd. Jag ska bli en gammal gråhårig tant som glider (läs: stapplar) in på nybörjarträningen, blir tilltalad “Sensei!” med stor respekt och sen har askul när jag möter en noob i shikake-oji waza 1. Jag ska le lika glittrande spvjueraktigt som min underbara lilla morfar när han lärde grannbondens femåring tälja och sen ska jag berömma brallorna av noobsen så att de snart sitter lika fast i naginata som jag.

Sett med lite perspektiv på vad jag vill med min fritidssysselsättning, min hobby, så är min eventuella långsamma utveckling nu väldigt oviktigt. Allt har sin tid. Saker mognar och faller på plats när det är dags.

På vägen ska jag ha roligt!

Jag kommer boka resa till och från SM under nästa vecka. Till och från SM. SM som det är meningen att jag ska tävla i. Med en naginata. Och bli instruerad av en sensei från Japan. I samband med SM.

Fattar ni hur sjukt, galet, gigantiskt, koolt, häftigt, kaosartat och totalt nervknäckande det här är?!?

Fast jag glömde. Det är så roligt att jag nästan slår i taket!!

Jupp. Så är det. Nu är jag diktator för lilla klubben. Eller så skulle man kunna säga att jag är den som ska försöka se till att vår lilla båt fortsätter tuffa fram i bra fart, rida shyssta vågor och ha det bra.

Det verkar som att jag med min grad sankyu kommer få ställa up i shiai. *bock*

*skräckblandad förtjusning*

Kendoflickan/AnnaL vill veta hur vi egentligen tränar när vi tränar naginata. Så nu tänkte jag berätta det.

I Uppsala så tränar vi från och med den här terminen tre gånger i veckan. Måndagar Shiai, onsdagar grundteknik engi/shiai och söndagar engi. Det är olika ansvariga instruktörer för de tre olika passen.

Vi börjar med måndagar, 19.30-21.30 (flyttat från onsdagar), Danssalen vid Budohuset
Måndagarna är vårt nya pass. Vi provar att utöka vår träning med ett rent shiai-pass (kamp). Senpai J är ansvarig och eftersom han här regerande svensk mästare i shiai två år i rad så är det inte så konstigt att han håller i det. Vi brukar börja med uppvärmning; springa på rad, sjunga röstuppvärmning, värma upp nacke, vader, etc. När vi är varma och lite lagom svettiga så är det dags för seiza med naginata. Efter seiza börjar teknikpasset med vad nu Senpai vill att vi ska träna på. Ofta inleder vi med happô-buri och uchikaeshi, sen blir det teknik. Det kan vara huggkombinationer, det kan vara ett hugg hela passet, lite vad som helt enkelt. Oftast blir det en sväng av shiai, dvs sparring, eller geiko i någon form. Fokus är ofta att försöka tillämpa just de saker vi övat på i teknikform. Få upp farten eller få en riktigt snygg teknik även när det blir kamp av det. Våga slappna av och ha roligt!
Sedan hösten så avslutar vi ofta med ett rejält fyspass; armhävningar, sit-ups, tåhävningar, märkliga och utmattande hopp etc. Senpai vill att vi ska komma i form…
När vi sen är riktigt, riktigt trötta är det dags för seiza och sen får vi duscha!
Målet med måndagsträningen är i dagsläget att de som har tränat en del i rustning ska få ett rejält teknik- och shiaipass. Det är inte fokus på nybörjaren utan på den avancerande. När träningen var på onsdagar och var ett av två pass i veckan var det mer blandad träning men nu renodlar vi och hoppas att det ska ge våra avancerade riktigt utmanande träning.

Så blev det onsdag, 18.30-20.00 i Domarringens gymnastiksal
Hur onsdagarna ska se ut vet jag faktiskt inte eftersom det här passet är nytt för oss alla. Senpai E håller i passet och det handlar om grundtekniker. Hugg, pareringar och förflyttningar. Det kan antingen vara med inriktning mot engi eller mot shiai, det beror på vad Senpai känner för. Fokus ligger på att ha tid att ägna sig åt teknik och det viktiga kanske inte alla gånger är att tillämpa utan att jobba med den i detalj i dess grundform. Det blir spännande att se vad Senpai gör av det!
Målet med onsdagsträningen är att framför allt nybörjarna ska känna att det finns tid för grunderna utan att stressa eller försöka klämma in något för alla. Även de avancerade borde gå på passen eftersom grundteknik aldrig är fel att träna på men en anledning till att vi lagt till det här passet är att det kommit önskemål från nybörjare och lägre graderade att få ett pass där man känner att man får tid för det grundläggande.

Söndag, engi, 18.00-19.30, Stora dojon i Budohuset
Senpai K är boss på söndagar och då är det engi som gäller.
Oftast är det fri uppvärmning i ca 10 minuter som följs av seiza. Teknikpasset brukar inledas av att vi antingen gör tekniker mot spegeln eller så ställer vi oss i solfjädersform mot Senpai för att hon ska se hur vi utför teknikerna. Det kan vara happô-buri, tekniker i grundform, tekniker i huggkombinationer, förflyttningar etc. Därefter blir det oftast någon eller flera engi-former som vi över på. Engi består av åtta stycken olika serier som utförs i par och Senapi har utsett en eller två lämpliga som vi ska ägna oss åt mer eller mindre i detalj. hur vi tränar på dom kan variera lite men eftersom vi idagsläget är så många så får vi ofta dela upp oss med två par som kör och sen rotation så nästa två par får träna samtidigt som Senpai K eller E ger feedback. Senapi E är ju trots allt regerande svensk mästare i engi.
När klockan som vanligt sprungit förbi alldeles för fort så är det dags att tacka av i seiza.
Söndagsträningen är lugn, osvettig, teknikbaserad och engifokuserad. Det handlar om att hitta känsla i engi och få jobba med tillämpning av teknikerna i engi. Hitta tajming med fötter och naginata, hitta avslappning men energi.

Vi har på alla pass en öppen träning så tillvida att vi alla från första terminen ger varandra feedback. Ingen är för lågt graderad för att inte kunna kommentera saker som man tycker verkar konstigt eller ställa dumma frågor. Naginata är underbart på det sättet att det handlar om att anpassa teknikerna efter ens egna förutsättningar; jag är kort du är lång etc. Det finns inga krav på att du måste ligga på en specifik fysisk nivå för att träna utan du tränar helt och hållet utifrån dina egna förutsättningar.

Naturligtvis händer det att vi har en Senpai som får hjärnsläpp och får oss att svettas som bara den på söndagar för nu ska vi ha riktigt tempo i varje teknik! Eller så står vi pular med finlir ett helt shiaipass. Det varierar och det gör träningen till en ständig utmaning.

utöver det här så är vi några stycken som väljer att träna extra på onsdagsmorgnar eller fredagkvällar. Det är världsklass på onsdagsmorgnarna med Senpai K (världsfyra i shiai) och Senpai J (svensk mästare i shiai) som pushar och utmanar varandra…! Där kan vi snacka om egen fokuserad träning.

Själv kör jag lite nu och då på fredagar eftersom det är en väldigt skön kväll i veckan att träna på. Dessutom brukar jag allt som oftast kontaminera kendo-träningen med mina långa pinne och rycka i lämpliga gos-kendoka i ärmen för lite isshu-jiai. Utmanande, superklurigt och väldigt lärorikt! Jag vet att det gör mig till en bättre shiai-naginatadoka att möta kendoka i isshu-jiai, inte teknikmässigt men tävlingsmässigt.

Så där ja. Har du lite bättre koll på hur vi tränar naginata nu? Inte? Jamen, så kom och titta någon gång då. Stanna gärna en söndag och titta på vår engi, det är nog den som skiljer sig allra mest från gängse kendo-träning. Tror jag. Eller… Förresten!

Hur tränar ni kendo egentligen?