Vägen till Tokyo

Mamma ska sälja sin do. *sobb sobb snörvel sobb* Mammas do sitter perfekt på SvenskaMästaren i Shiai och han blev alldeles glansig på ögonen när han fick prova Mammas vackra do. Mammas vackra, röda, tigerpimpade, supersnygga stajlish do. Mammas do passar henne inte särskilt bra. Inte alls faktiskt. Rent av passar den mamma väldigt dåligt.

Mammas do kommer för alltid vara mammas alldeles första egna do. Och jättefin. Med sitt diskreta rödglitter. Och gulditgern under mune.

*fulgrinar i hörnet*
*snyter sig i tenugui*
*ber till budo-gudarna om att det väntar något väldigt bra som ersättning runt hörnet*

Här kan man se hur snygga vi är ihop, mamma och hennes do. *sobb*
Bilder från UppCon09
Och här…
Film från UppCon09

Så var det måndag och jag gaskade upp mig och försökte komma i senpai-mode. Det gick… Sådär. När jag nästan gett upp om bogu-träning och ställt in mig på engi med en halvdöd A som enda träningskamrat ramlade plötsligt Vår Japanska in! Bara att ladda om ställa in sig på bogu.
Hon är så sjukt bra. Hon har inte haft bogu på sig på 6 år. *dör i ren avundsjuka* Det jag måste komma ihåg är att hon tränade i ålder 11-21 och hon behöver inte kämpa med språket. Jag har faktiskt bara tränat i drygt tre år. Jag var 29 år när jag började. Och jag är sjuuuuukt mycket bättre på harrai än henne. *peppa peppa*

Det är jätteroligt med Vår Japanska! Supertrevlig, angelägen om att lära sig svenska och mer naginata. Hon säger att det är väldigt roligt men ovant och konstigt att träna igen. Hon tror att hon är ikkyu, men kommer inte riktigt ihåg. *ser lite konstig ut mest bara för att*

Idag var första gången på en dryg månad jag hade men på mig. Den passade inte alls ihop med min nya do… De hakade i varandra och min do knöt upp sig hela tiden. Surt. Jag hoppas att det blir bättre när min nya men kommer. Om ett par veckor eller så. *barnsligt förtjust*

I övrigt så tror jag att jag kan bli en riktigt bra senpai. För tillfället letar jag efter min egen undervisningsstil, hitta mitt sätt att lära ut. Det faller nog på plats så småningom, när jag har börjat lita på min egen kunskap och förmåga fullt ut. För tillfället tror jag mer på min förmåga att växa än min kunskap om naginata. Ett eller två pass till så har det fallit på plats.

Och när jag blir stor ska jag bli lika duktig som Vår Japanska!

Sisådärja. Nu sparkar vi igång höstterminen och från och med nu är jag ansvarig för måndagsträningarna, rustningsträning. Beroende på vilka som kommer så blir det antingen basic-rustningskunskap (vi har två noobs när det kommer till rustning) eller så blir det uchikaeshi gånger många med olika inriktningar.

Det finns viss risk att jag blir helt själv och då vet jag vad jag ska göra; förflyttningar, förflyttningar, förflyttningar och så lite happô-buri.

*putsar senpai-skylten och hänger upp ovanför dörren*

Även igår provade jag lite snabbt Lilla Tjockis och Höftskynket, gode vännen Fröken IQ ville titta på de däringa konstiga sakerna jag envisas med att skutta runt och svettas i.
Det slog mig då att det inte är så konstigt att tare känns kort och do lite konstig. Jag har ju faktiskt ägnat ett halvår åt att träna i på tok för stora grejjer! Lånad kendo-do är så stor att jag ser ut att väga en 15 kg mer än jag gör och tare går ner till knäna. Tare kanske faktiskt inte ska gå ner till knäna, den kanske ska sluta mitt på låret som den nya gör. Min nya tare ska ju vara anpassad för min storlek och jag är ju bara en liten junior, när det kommer till höjd över havet. Ord som “tax” och “pygmée” är ju trots allt frekvent förekommande när det kommer till beskrivning av min resliga lekamen, min älskade lilla familj sprudlar av kärlek när det kommer till smeknamn. Personligen går jag på Sensei’s benämning: “Du är japansk i storlek”. Hai, sensei!

Nu antar jag att jag måste jobba.

Jag har beställt do och tare nu. jag hittade en inre reparationsfond till lägenheten och behövde inte ta av mina sparade pengar för att köpa kyl/frys. Så nu har jag beställt do och tare. *studsar nervöst runt* Hoppas det blir bra, hoppas det blir bra, hoppas det blir bra…!

Jag var omgående tvungen att e-posta levernatören eftersom jag i min beställning aldrig fick skicka in några mått. Mått på do vore ju utmärkt att lämna ifrån sig. Typ!
Så nu är jag nervös. Men jag får säkert svar imorgon och då vet jag om jag ska skicka in måtten i efterhand eller om do är standardiserad och om måtten passar mig. Det värsta som händer är att jag får häva beställningen och göra en ny någon annanstans. Det blir nog bra. Nehej. Det _blir_ bra! Juppers. Jajamensan! Egen do. Egen tare.

Nu är det snart bara men kvar…
*studs studs studs*

Jag hittade en inre reparationsfond till min lägenhet. Den innehöll en massa pengar.
De pengarna kan betala min nya kyl/frys.

Men… Men… Men!

Det innebär att jag faktiskt _har_ pengar att köpa bogu-delar för!
Nästa vecka beställs do och tare och jag ska börja detektivarbetet att hitta möjligheten att köpa en lös naginata-men.

Nu gör det inte lika ont länger. och inte är jag lika ledsen heller!

Idag insåg jag att det faktiskt var läge att köpa kyl/frys till mitt lilla hem. Min nuvarande gamla hedenhösare från -83 håller på att långsamt dör vilket sällan är bra när det är sommar och utlovat närmare +30 grader.

4000 kr.

Det var min naginatarustning det.

Jahapp. Så var det med.
Ingen egen rustning den här sommaren heller.

*ledsen på riktigt*

Ikväll blev det träning. Det blev ensamträning och därefter ca 10 min isshu-jiai.
Jag var helt inställd på att det skulle gå rätt kasst, det var säket 2 månader sedan jag hade bogu på mig och jag kommer inte ens ihåg när jag gick mot kendoka senast.

Men se där fick jag fel.
Jösses. Det gick jättebra. Lugnt, kallt, fokuserat, intensivt och jätte-jätteroligt! Det kändes inte alls som att det gått så långt tid sedan sist jag körde i rustning. Det kändes som hemma. Så otroligt skön känsla! Jag har nog aldrig kännt mig så hemma i bogu som jag gjorde ikväll. Så enkelt. Nu vill jag än mer ha en alldeles egen, för mig tillverkad, bogu. Då kommer det nog kännas så hemma att jag inte ens märka att jag har den på mig.

Ibland får jag frågan om jag är träningsnarkoman.
Nej, egentligen inte. Klart jag mår bra av träning men inte känns det så här när jag varit ute och gått eller motionerat på annat sätt. Nu vet jag mer än någonsin vad jag är.
Naginatanarkoman!!

Vad väntar vid horisonten?
Vad är nästa delmål?

Idag fanns möjlighet till shiai-träning som vanligt men jag tog den inte. Jag valde att stanna hemme och fokusera på träning på onsdag istället. Jag höll i passet igår, tränar på onsdag, ska agera funktionär åt kendon på fredag och träna söndag. Måndagen fick stå tillbaka idag. för jag vill inte köra mig mätt, överdoserad, på bogu. Balansen är det absolut viktigaste för mig just nu. Bibehållen balans och blandad träning.

För nu väntar nya mål.

EM november 2008. Gradering till ikkyu!

Den graderingen ska innehålla första prövningen i rustning och det oroar mig inte det minsta. Den graderingen ska jag hålla samma höga standard som jag gjort min två föregående graderingar. Jag ska ha min blandade träning, min fokuserade träning, min roliga träning och göra mitt absolut bästa utan att köra slut på mig själv eller min lust.
Det är märkligt att känna sådan trygghet när man ser framåt och ser en internationell gradering i samband med ett europeiskt mästerskap. Det finns inga tvivel om att jag redan idag skulle kunna gradera ikkyu utan några som helst problem. Och nu kan jag bara bli bättre.

På väg mot nästa mål ska jag ha riktigt, riktigt roligt.
Hai!

Ibland händer det saker på min balkong som gissingsvis inte händer på alla balkonger.
Idag var det en solbadande… Ja…