Naginata kommer att få stå tillbaka för andra saker i livet och om det blir Japan eller inte är omöjligt att säga. Stora beslut kring prioriteringar av tid och pengar har tagits och för mig känns det mest rätt att satsa engagemang i företaget och konditionsträning som får mig att må fysiskt bra. För min fysik mår inte så bra som den har gjort.

Jag är trött på att prestera, jag har inget behov att vinna medaljer och lägga på hög. Jag vill kunna gå och träna och gå hem igen utan att det finns krav eller måsten. Min utveckling har tagit mig förbi vad naginata kan ge mig mer än som rent nöje. Och idag är nöjet inte tillräkligt för att det ska vara värt allt det andra som jag inte kommer undan.

Ordförandeskapet ska kapas så snart det är möjligt, min naginataträning ska ske efter lust och längtan inte efter måsten och tidskrav.

Nu väntar nya utmaningar för nu ska jag bygga allmän kondition och styrka. Min astma ska kontrolleras och jag ska slåss till jag får en spirometri. Basta!

Med andra ord kommer temat för den här bloggen att förändras något den närmaste tiden, men man vet aldrig, kanske kommer målet om VM 2011 tillbaka.

Lusten att träna ha fullständigt försvunnit. Jag ger mig ut i spåret någon gång emellanåt men inte av lust och längtan. Naginata känns långt borta och ointressant. Konditonsträningen dog en månad innan SM när jag blev förkyld, följt av astma, följt av SM, följt av… Allt.

Jag är helt och fullt övertygad om att min dipp för tillfället är en kombination av många saker och jag har börjat vidta åtgärdar som förhoppningsvis påverkar det hela i rätt riktning.

Jag tycker inte om den här känslan av likgiltighet. Det känns inte särskilt viktigt med naginata och träning för att utveckla min naginata. Det finns annat som känns viktigare. Som företaget, att äntligen få ta tag i lägenheten, att få vara ledig utan krav och måsten.
Det suger hårt att jag har shodangradering första helgen i september vilket gör att jag måste hålla ångan uppe i sommar och inte alls kan slappa ner mig.

Men helt ärligt.
Så känns det totalt oviktigt med shodan i september just nu.

Egentligen borde jag vara på saynaraparty just nu men istället sitter jag hemma i soffan.
SM är över och Tanaka-sensei leder seminarium imorgon. Jag vet inte om jag är där eller inte…

Det är ofattbart men jag är numera en Svensk Mästare i engi naginata!
Tillsammans med Sensei K blev det SM-guld och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det står en vacker glasskulptur och det finns en guldmedalj som bekräftar det men jag har inte förstått.

En stor anledning till att det är så märkligt att efter engi på förmiddagen blev det shiai på eftermiddagen och omladdningen var tuff. Det gick ganska bra för mig fram till match nr 4, då gick det inte längre. Mitt i full fight fick jag bryta på grund av astman. Knäna vek sig och det började dansa svarta prickar framför ögonen. Jag sjönk ihop och ville bara slita av mig hela rustningen för att få luft. Eftersom jag själv är så ovan vid hela konceptet astma och bara haft diagnos i en vecka så tog det långt tid innan jag fick bricanyl, tack vara tävlingsläkaren!
Jag är otroligt besviken men inte missnöjd om ni förstår vad jag menar. Jag körde så hårt och så länge som jag orkade och sen tog det tvärstopp. Helt enkelt.
Självklart har jag ältat miljoner gånger i bilen hem huruvida jag hade kunnat gå upp och fortsätta turneringen om än inte just den matchen. Hur långt hade jag kunnat pusha mig? Å ena sidan ville jag prova för att se hur jag fungerar å andra sidan är jag jätterädd och vet inte vad det skulle innebära. Paniken att plötsligt inte få luft och dessutom vara instängd i en bur, på riktigt (!), var otroligt skrämmande.

Att se höra sitt namn bli uppropat, att se en ensam motståndare gå fram och få två gratispoäng var otroligt jobbigt. Det kommer aldrig någonsin hända igen!

Jag tror verkligen att det var rätt beslut att både avbryta hela turneringen och att åka hem. Underbara Fröken Fotograf kom som åskådare och tack vare henne fick jag mat och skjuts hem. När jag ätit bort en del av utmattningen men fortfarnade nästan inte orkade resa mig från stolen var beslutet inte svårt att ta.
Min rustning är kvar tillsammans med min naginata, om jag orkar och vill åker jag tillbaka för träningsläger imorgon.

SM fick ett mycket märkligt slut för mig och det har definitivt gjort att SM-guldet inte alls har sjunkit in än. Det kommer när det kommer. Insikten om att vi faktiskt tagit SM-guld!

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och lägga mig igen…

Om en och en halv timme rullar tåget mot Stockholm och SM i naginata.
Om några minuter ska jag göra iordning min fruostpackning, slå igen resväskan och vila en stund innan det är dags bege sig.

Det känns märkligt. Jag noterar vad jag är bra på och vad jag är dålig på och konstaterar att jag inte kommer fortsätta vara ordförande efter det här året. Jag är trött på att vara mamma och se till att alla andra vet vad de ska göra istället för att ta hand om mig själv. Jag kommer alltid i sista hand.

Jag kan inte vara Klubben och Reseledare. Det finns nämligen inte ork att både vara det och ta hand om mig själv och min träning. Jag har ett för dåligt lager av energi och då är det bara att välja. Jag är evinnerligt tacksam över att det är en sommar innan min shodangradering för jag vill inte vara Ordförande samtidigt som jag shodantränar. Hur mycket jag än vill göra båda sakerna så måste jag välja.

Hur det går i morgon? Inte den blekaste aning!
Men jag ska göra mitt bästa för att komma hem med dubbla medaljer runt halsen.

Nu är det bara att köra.
Imorgon är Nu!

2½ dygn sen är det “SM pågår”.
Plattan i mattan och askalas jätteroligt. Juppers. Så är det.

*slocknar*

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

För tillfället sitter jag i 1:a klass på väg mot en helg i Malmö så nog rullar det alltid.
Förutom det så rullar det på bra med naginataträningen! Som tur är är både jag och Sensei bortresta samma helg så trots att jag varken kommer träna ikväll eller på söndag kommer vi inte tappa någon gemensam träning. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt bra med vår engi, min shiai har jag inte så mycket koll på eftersom den blivit ganska eftersatt. Sjukdom, barnvaktande, nackvärk och nu resa…! I påsk blir det både shiai- och konditionsträning å det bestämdaste! Hai! *rei*

Jag känner ingen som helst stress eller press, mina mål är mina mål, men fanijäsiken vad roligt jag ska ha på vägen. Det är också så otroligt roligt att ha någon som tassar bredvid när det kommer till mentalträning och mentalutveckling. Kendoflickan gör en snarlik resa som jag håller på med och det är väldigt utvecklande att få följa både sin egen och någon annans resa samtidigt. Det gör att man hela tiden hittar nya vinklar på sina egna idéer och samtidigt får rätt schysst perspektiv på vad jag själv sysslar med. När jag är hemma igen så tror jag att jag ska försöka få Kendoflickan att läsa min Stefan Holms bok om mental träning, om den inte ger så mycket nytt så tror jag att den ger den bekräftelse på att vi är på rätt väg. Efter att boken var utläst så var det just den insikten jag tyckte var riktigt härlig, det jag gör är rätt och om det funkade för Stefan Holm var det välan sjutton om det inte ska funka för en amatör som jag!

Jag inser att min träning nu är så målfokuserad att det egentligen inte finns så värst mycket nytt att skriva regelbundet om här på naginatabloggen. Det är naginata tre gånger i veckan och det ska bli konditonsträning minst en gång i veckan igen. Allt liksom bara rullar på vilket är precis så som det ska vara. Det är inte så mycket stora uppenbarelser mer än i detaljnivå på naginata det är så förbaskat svårt att förklara här i vilket fall. För helt ärligt, att inse att jag inte behöver flytta handen när jag ska göra kaeshi-men i yonhonme eftersom naginata redan är perfekt balanserad så länge jag inte försöker smacka på någon som är över 180 cm är en schysst insikt för mig men inte särskilt upphetsande för någon annan. Jag gör tekniken så otroligt enkelt och bra i yonhonme eftersom jag är rätt. Helt enkelt! *ego-nöjd* Oftast får jag kämpa som en liten gnu med mina korta små taxben för att ligga rätt i avstånd men för en gång skull är jag rätt! Så. Nu slutar jag tjata om det.

Utanför fönstret passerar det platt åkerlandskap och i öronen sjunger Jem med sin mjuka, sköna stämma. Det är fredag och jag är på väg mot några dagar med musik, muséeum, umgänge och tid för eftertanke i solen. Det kommer garanterat bli naginatatänk och blir det något smart så hamnar det här. Annars blir det nog kvar i lilla luddiga huvudknoppen.

Nu. Bok + musik.
*sjunker djupt ner i 1:a klass fåtöljen…*

Det rullar på! Det känns bra. Det är detaljer i mängder men helt och hållet hanterbart.
Jag tror det kommer bli kanon det här.