Vägen till Tokyo

Egentligen borde jag vara på saynaraparty just nu men istället sitter jag hemma i soffan.
SM är över och Tanaka-sensei leder seminarium imorgon. Jag vet inte om jag är där eller inte…

Det är ofattbart men jag är numera en Svensk Mästare i engi naginata!
Tillsammans med Sensei K blev det SM-guld och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det står en vacker glasskulptur och det finns en guldmedalj som bekräftar det men jag har inte förstått.

En stor anledning till att det är så märkligt att efter engi på förmiddagen blev det shiai på eftermiddagen och omladdningen var tuff. Det gick ganska bra för mig fram till match nr 4, då gick det inte längre. Mitt i full fight fick jag bryta på grund av astman. Knäna vek sig och det började dansa svarta prickar framför ögonen. Jag sjönk ihop och ville bara slita av mig hela rustningen för att få luft. Eftersom jag själv är så ovan vid hela konceptet astma och bara haft diagnos i en vecka så tog det långt tid innan jag fick bricanyl, tack vara tävlingsläkaren!
Jag är otroligt besviken men inte missnöjd om ni förstår vad jag menar. Jag körde så hårt och så länge som jag orkade och sen tog det tvärstopp. Helt enkelt.
Självklart har jag ältat miljoner gånger i bilen hem huruvida jag hade kunnat gå upp och fortsätta turneringen om än inte just den matchen. Hur långt hade jag kunnat pusha mig? Å ena sidan ville jag prova för att se hur jag fungerar å andra sidan är jag jätterädd och vet inte vad det skulle innebära. Paniken att plötsligt inte få luft och dessutom vara instängd i en bur, på riktigt (!), var otroligt skrämmande.

Att se höra sitt namn bli uppropat, att se en ensam motståndare gå fram och få två gratispoäng var otroligt jobbigt. Det kommer aldrig någonsin hända igen!

Jag tror verkligen att det var rätt beslut att både avbryta hela turneringen och att åka hem. Underbara Fröken Fotograf kom som åskådare och tack vare henne fick jag mat och skjuts hem. När jag ätit bort en del av utmattningen men fortfarnade nästan inte orkade resa mig från stolen var beslutet inte svårt att ta.
Min rustning är kvar tillsammans med min naginata, om jag orkar och vill åker jag tillbaka för träningsläger imorgon.

SM fick ett mycket märkligt slut för mig och det har definitivt gjort att SM-guldet inte alls har sjunkit in än. Det kommer när det kommer. Insikten om att vi faktiskt tagit SM-guld!

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och lägga mig igen…

Om en och en halv timme rullar tåget mot Stockholm och SM i naginata.
Om några minuter ska jag göra iordning min fruostpackning, slå igen resväskan och vila en stund innan det är dags bege sig.

Det känns märkligt. Jag noterar vad jag är bra på och vad jag är dålig på och konstaterar att jag inte kommer fortsätta vara ordförande efter det här året. Jag är trött på att vara mamma och se till att alla andra vet vad de ska göra istället för att ta hand om mig själv. Jag kommer alltid i sista hand.

Jag kan inte vara Klubben och Reseledare. Det finns nämligen inte ork att både vara det och ta hand om mig själv och min träning. Jag har ett för dåligt lager av energi och då är det bara att välja. Jag är evinnerligt tacksam över att det är en sommar innan min shodangradering för jag vill inte vara Ordförande samtidigt som jag shodantränar. Hur mycket jag än vill göra båda sakerna så måste jag välja.

Hur det går i morgon? Inte den blekaste aning!
Men jag ska göra mitt bästa för att komma hem med dubbla medaljer runt halsen.

Nu är det bara att köra.
Imorgon är Nu!