Vägen till Tokyo

2½ dygn sen är det “SM pågår”.
Plattan i mattan och askalas jätteroligt. Juppers. Så är det.

*slocknar*

Me in action SM 2008

Me and Sensei K in action!

Och så här gick det för Uppsala 2008: Sensei K - brons i engi, Sempai E - silver i shiai, Fröken Själv - brons i shiai, The Swedish Bear A - brons i engi och guld i shiai

Om en vecka är jag halvvägs igenom SM i naginata (förhoppningsvis…!). Det troliga är väl att vi redan är försenade men va fan, jag tänker positivt!
Igår kväll tränade jag och Sensei och det börjar kännas riktigt bra. Det känns liksom lätt. Och jätteroligt!

Jag känner hur jag står vid en tröskel. Antingen kliver jag över den och tar reda på vad som finns på andra sidan eller så står jag kvar här hemma och möjligen möblerar om lite med det som redan finns.
För de som känner mig så tror jag ni vet vart jag är på väg… *laddar för att kliva över ytterligare en tröskel*

Det går fort min utveckling nu. Tekniskt, ja, men framför allt mentalt och målrelaterat. Jag har för första gången väldigt tydliga mål med vad jag vill med olika saker. Jag är otroligt sugen på shodan! I september är det dags och jag längtar. Till en gradering…?!? Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det.
Jag har också landat i att det är dags att spräcka skalet och kläckas ordentligt. För att kunna ligga på den nivå som jag vill så måste det till något med min träning och mat. Jag behöver tappa några kilo fett (ca 5 om mina beräkningar är korrekta) och så behöver jag få upp konditionen. Jag har sett det här under ett års tid ungefär men jag har inte riktigt klarat av att ta tag i omställningen av livet som det kommer att innebära. För det kommer innebära en kraftansträngning! Nya sorters mat, mer tid som läggs på fokuserad träning till exempel. Jag kommer att offra saker för att kunna genomföra det här och fram till nu har jag inte varit helt villig att göra det. Jag tror jag är där nu.
Jag önskar att jag hade en coach att bolla idéer och tankar med för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all information jag sitter på kring träning och mat. Det är så svårt att sålla när man aldrig har gjort det här förut.

Javisst ja. Jag har astma också! Och pollenallergi som gör min astma värre. Och inte hinner jag få OK på mina astmamediciner så att jag kan tävla med dom i kroppen heller. Men tänk så fantastiskt bra det kommer vara nästa SM när jag faktiskt får tävla med bricanyl.

Jag känner att det finns ordentligt med muskler i min lilla kropp.
De gömmer sig under ett skyddande lager av kurvor.
Nu ska de fram, ut i ljuset.

*stirrar på tröskeln och satsar*

För tillfället sitter jag i 1:a klass på väg mot en helg i Malmö så nog rullar det alltid.
Förutom det så rullar det på bra med naginataträningen! Som tur är är både jag och Sensei bortresta samma helg så trots att jag varken kommer träna ikväll eller på söndag kommer vi inte tappa någon gemensam träning. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt bra med vår engi, min shiai har jag inte så mycket koll på eftersom den blivit ganska eftersatt. Sjukdom, barnvaktande, nackvärk och nu resa…! I påsk blir det både shiai- och konditionsträning å det bestämdaste! Hai! *rei*

Jag känner ingen som helst stress eller press, mina mål är mina mål, men fanijäsiken vad roligt jag ska ha på vägen. Det är också så otroligt roligt att ha någon som tassar bredvid när det kommer till mentalträning och mentalutveckling. Kendoflickan gör en snarlik resa som jag håller på med och det är väldigt utvecklande att få följa både sin egen och någon annans resa samtidigt. Det gör att man hela tiden hittar nya vinklar på sina egna idéer och samtidigt får rätt schysst perspektiv på vad jag själv sysslar med. När jag är hemma igen så tror jag att jag ska försöka få Kendoflickan att läsa min Stefan Holms bok om mental träning, om den inte ger så mycket nytt så tror jag att den ger den bekräftelse på att vi är på rätt väg. Efter att boken var utläst så var det just den insikten jag tyckte var riktigt härlig, det jag gör är rätt och om det funkade för Stefan Holm var det välan sjutton om det inte ska funka för en amatör som jag!

Jag inser att min träning nu är så målfokuserad att det egentligen inte finns så värst mycket nytt att skriva regelbundet om här på naginatabloggen. Det är naginata tre gånger i veckan och det ska bli konditonsträning minst en gång i veckan igen. Allt liksom bara rullar på vilket är precis så som det ska vara. Det är inte så mycket stora uppenbarelser mer än i detaljnivå på naginata det är så förbaskat svårt att förklara här i vilket fall. För helt ärligt, att inse att jag inte behöver flytta handen när jag ska göra kaeshi-men i yonhonme eftersom naginata redan är perfekt balanserad så länge jag inte försöker smacka på någon som är över 180 cm är en schysst insikt för mig men inte särskilt upphetsande för någon annan. Jag gör tekniken så otroligt enkelt och bra i yonhonme eftersom jag är rätt. Helt enkelt! *ego-nöjd* Oftast får jag kämpa som en liten gnu med mina korta små taxben för att ligga rätt i avstånd men för en gång skull är jag rätt! Så. Nu slutar jag tjata om det.

Utanför fönstret passerar det platt åkerlandskap och i öronen sjunger Jem med sin mjuka, sköna stämma. Det är fredag och jag är på väg mot några dagar med musik, muséeum, umgänge och tid för eftertanke i solen. Det kommer garanterat bli naginatatänk och blir det något smart så hamnar det här. Annars blir det nog kvar i lilla luddiga huvudknoppen.

Nu. Bok + musik.
*sjunker djupt ner i 1:a klass fåtöljen…*