Det rullar på! Det känns bra. Det är detaljer i mängder men helt och hållet hanterbart.
Jag tror det kommer bli kanon det här.
Jösses, det är energi i klubben nu…! Gårdagens pass var bra på många sätt, förutom att det blev mer uppenbart än någonsin att jag kommer må bra av min naprapattid imorgon förmiddag. Sensei och jag kommer råkka hårt. Vi har schysst energi och efter ett snabbt byte av mig från shikake till oji så faller bitar på plats i rasande tempo. Efter 30 min ren engi-träning oss emellan var jag tvungen att bryta eftersom nacken började gnälla men de 30 min gav mig en trygg grund att träna vidare ifrån. Jag var så övertygad om att det skulle vara massor med saker jag måste jobba på, och det är det, men de är små. Det är saker som bara kan tränas bort med ren och skär samträning. Det är inte min bristande teknik som är grejjen utan saknad smaträning och tävlings-inriktning på min engi som är bristen.
SM kommer att bli sjukt roligt! Jag skiter fullständigt i hur det går i engi, men jag vet att vi kan gå hela vägen till guld om vi fortsätter rulla på och behåller vår positiva energi i paret. Basta!
Plötsligt får vårkänslor en heeeeelt annan innebörd. 
Kvällens extraträning var riktigt, riktigt bra för mig. Självförtroendet stärktes, kroppen vaknade till liv och våra kohai är grymma! Det kommer bli riktigt hård konkurrens i engi på SM.
Förutom att min nacke är helt totalt körd, ryggen mår kass och vänster skinka har värsta domningarna så mår jag grymt bra! Det var precis det här jag behövde för att hitta rakt in i naginatahjärtat igen, grymt skönt. Att få pilla på sin egen teknik utan att känna sig totalt manglad i hjärnan, att få slappna av men ändå vara totalt fokuserad. Skönt, helt enkelt.
Nu ska jag bara få en tid hos min naprapat och knaka loss hela ryggraden så ska det här nog bli riktigt bra!
Jag fortsätter läsa Stefan Holms bok “Höjdhoppare” skriven tillsammans med Christian Augustsson och jag fortsätter att förundras. Stefan Holm har alltid var en person som har intresserat mig, ju mer jag lär mig om honom desto intressantare blir han. Han är en ytterst skum, komplex och grundligt skruvad människa och jag vet inte riktigt vad det säger om mig när jag så uppenbart känner igen mig och gillar honom. Han verkar även vara väldigt trevlig och rolig men det är inte riktigt det boken handlar om.
Det mest intressanta är egentligen inte höjdhoppningen i sig, det är heller inte det som är det egentliga fokuset i boken. Fokus är mental träning. Hur han har arbetat målmedvetet med mental träning tillsammans med Christian Augustsson, idrottsforskare vid Karlstad Universitet och mental coach.
De har gemensamt tagit fram en träningsstrategi anpassat efter Stefan som person och vad som är målet med träningen. Det är otroligt inspirerande att läsa om hur de integrerar den mentala biten i hela livet, inte bara träningslivet.
En sak som jag hela tiden hittar och återkommer till när det gäller mig själv är att Våga Välja att Vinna. Jag hör mig själv tänka det i olika sammanhang och nu väljer jag att även skriva det.
Mitt mål med nästa SM är att jag ska Våga Välja att Vinna. Dessa tre V ska vara mina vänner hela tiden, hela vägen. Jag ska våga säga att jag vill vinna, jag ska våga vara en av dom som tror på sig själv så pass mycket att jag vågar att säga det högt. För det handlar inte om att jag Måste Vinna, jag ska Våga Välja att Vinna. Det spelar ingen roll hur det i slutändan går så länge jag gör mitt bästa och känner mig som en vinnare! Jag Vågar Välja att Vinna.
Till er som läser här regelbundet kan jag nu bara förvarna om att nu kommer det handla mycket om mental träning och vad jag behöver för att peppa mig själv att vinna SM. För så är det.
Jag tänker göra mitt absolut bästa för att ta SM-guld i shiai. Om andra är bättre så blir det inget guld men jag ska göra Mitt Bästa för att Våga Välja att Vinna.
Inför SM 2008 så såg jag mig själv ta brons säkert 200 ggr hemma i sängen. Nästan varje kväll såg jag mig själv gå match på match och slutändan ta emot en bronsmedalj, det var så långt jag vågade tro att jag kanske skulle kunna gå. Inför EM vågade jag inte tänka alls och när sedan beslutet om att inte åka kom så blev det nästan en lättnad samtidigt som jag var otroligt besviken och hösten blev riktigt tung träningsmässigt. Jag vågade inte tro på mig själv, självförtroende var verkligen i botten.
Nu finns en helt annan känsla i både kropp och hjärna. Jag känner mig mentalt starkare än jag någonsin gjort, jag lyfter mig själv utan hjälp utifrån. Även om jag önskar att jag hade en coach som kunde hjälpa mig att lägga upp träningspass och långsiktig planering så klarar jag mig bra med förutsättningar jag har. Vid vissa enstaka svindlande ögonblick så slår det mig hur bra jag skulle kunna bli om jag hade en bra coach…!
Det viktigaste för mig är att inte lägga prestationskrav på mig själv, jag är precis lika bra oavsett hur långt jag når så länge jag gör mitt bästa för att nå så långt jag kan. Jag ser hela tiden till att hålla mig på rätt sidan om prestationspiskan för att bibehålla glädjen, lusten och självförtroendet. Jag vet hur jag laddade upp på tävlningsdagen och nu har jag ytterligare ett år av erfarenheter med mig i bagaget till nästa SM. Förutsättningarna finns där, jag ska bara utnyttja dom på bästa sätt!
Jag tar med mig ett citat från Stefan Holms bok som verkligen klickade till i mig:
“Den som vill lysa måste tåla att brinna” - Anton Wildgan
Jag lyser, jag vill lysa starkare och jag är tuff nog att även överleva en rejäl brasa.
Efter 2½ v utan någon som helst träning så drog jag igång igen i onsdags. Det var ringrostigt men lossade efter en stund. På tisdag blir det konditionsträning vilket även det är 2 v sedan sist… Oj, vad jag har saknat träningen!
Jag har konstaterat att jag är väldigt sugen på att tävla i engi på SM och jag skulle vilja göra det med Sensei eftersom jag tror stenhårt på oss som par, Sensei verkar dock mycket mer tveksam. Jag hoppas att hon bestämmer sig snart så vi får lite vettig uppladdningstid om hon bestämmer sig för att satsa på oss. Jag avskyr sista minuten träning när vi nu har två månader på oss att få till någonting riktigt bra om vi fokuserar på det positiva och kör regelbundet. Om Sensei inte vill så är jag inne på att fråga L, 5:e kyu! Ja, va sjutton! Jag har aldrig tävlat i engi, L har aldrig tävlat i engi, hon är supergo och rolig och hon är rolig att köra med. Spela roll om vi inte har en chans till högra placering så länge man har roligt.
Att jag ska tävla i shiai tror jag väl att ingen som läser här tvivlar på… 
Jag läser bok kring mentalträning och det är mycket matnyttigt i den. Jag inser också att mycket av det som den tar upp är sådant som jag gör och gjorde inför SM 2008. Det finns många viktiga punkter som handlar om vad man lägger sin energi på, saker som jag har med mig i hela livet och helt naturligt implementerar i min träning. Jag ägnar mig sedan dryga året åt att spela upp filmer i mitt huvud där jag vinner matcher, känslan av att våga vinna och våga tro på att jag kan. Jag kör stenhårt med att det viktiga är inte att vinna utan att vågra på att jag KAN vinna. För egentligen spelar slutresultatet inte någon roll för mig utan att jag lär mig att tro på mig själv och att jag med stolthet kan säga att jag gjorde mitt bästa, hur långt det räcker visar sig när SM är slut.
Jag tror på mig.
Jag tror att jag kan vinna.
DET är mitt fokus för de närmaste två månaderna.
