Vägen till Tokyo

Imorgon ökar passet med 5 minuter och jag kör 30 min cykel på 80% av maxpuls.
Jag har bestämt att jag är tillräckligt frisk för att kunna gå vidare med vecka två av mina 17 v konditionsträning. Nya skor, nya kläder, gammal vattenflaska, snorpapper.

Jag är redo!
Och förbaskat träningssugen.

Jag hade som mål att komma igång med konditionsträning och rulla på med naginata under julledigheten men se det blev det inget av med. Inte än.
Jag ligger förkyld och har så gjort sedan dagen före julafton. Jag är på bättringsvägen men det går irriterande långsamt. Ett pass konditionsträning hann jag med innan förkylningen blommade ut till fullo.
Idag hade jag tänkt gå till dojon för att, om inget annat, titta på engi-träningen men jag har lagt ner det med. Jag gick upp i tid och allt men nu har jag visst börjat hosta så att ta en promenad i -6 och sen sitta på ett trägolv i dojon 1½ timme, alternativt vara där själv och sen bara gå hem igen, känns som en utomordentligt dålig idé. Det blir en kopp varm te med honung och färsk ingefära, en dusch och morgonfilm istället.
Jag hoppas verkligen att det är någon med nyckel som ska dit om det faktiskt står någon där i kylan och väntar. *har ytterst dåligt samvete för att jag stannar hemma*

Men, men, jag försöker ge mig själv en eloge för att jag inte drar igång en massa aktivteter i förtid utan ser till att bli riktigt med på banan igen innan jag börjar träna.

Imorse var jag och fick min instruktion och genomgång av gymmet och inte nog med det, nu har jag 17 veckor med planerad konditonsträning på ett papper i en pärm. Som inledning försökte instruktör M få mig att bemästra crosstrainingmaskinen men vi fick ge upp…! Den var faktiskt bara konstig och antingen är jag för liten eller felkonstruerad eller så handlar det bara om att köra många gånger för att lära sig, idag blev det cykel istället. Crosstraining ser så roligt ut och helkroppsträning är definitivt något jag vill ägna mig åt, jag hoppas att jag klarar av att få maskineländet att röra sig för jag höll på att ramla av eftersom det var så enormt trögt…! o.O Nästa gång kanske det går bättre, eller gången där efter. Äsch, jag håller på tills jag ramlar av då får jag nog ge upp.

Nästa vecka börjar jag på riktigt med mina två första pass om 25 min cardio med 80% av maxpuls under hela passet. Mina 25 min idag var nästan löjligt lätta så jag misstänker att det kommer börja kännas ordentligt om två veckor när jag är uppe i 35 min, om inte så får jag nog be om assistans för att tuffa till programmet. Jag trodde att mina 25 min på cykel idag skulle kännas mer vilket säger mig att min grundkondis är bättre än jag har trott. Det finns roliga maskiner som jag vill prova och jag ska fråga om roddmaskinen vid tillfälle. Jag övar tålamod och måttlighet och har därför belagt mig med en månad som strikt följer det planerade träningsschemat, varken mer eller mindre, sen får jag göra annat också. Nu ska jag få in rutinen på själva träningen och då är det bra att inte blanda in för mycket på en gång.

Och jag _älskar_ gymmet! Jag var där kl 07.00 och förutom jag och instruktören var det två till där. Vid 07.45 när jag lämnade stället kom det in en till men mellan 07.20 och 07.45 var jag helt ensam. Fatta lyxen! Helt ensam med schysst musik i ett gym med utsikt över äventyrsbadet vilket gör att det känns som att man sitter och tittar ut över en halvdjungel. Jag satt till och med och sjöng med när jag trampade mig igenom mina 25 min. På lite drygt en timme hade jag bytt om, fått instruktion, kört mitt pass, strechat, duschat och klätt på mig igen. Häpp! Jag gick upp en timme tidigare än vanligt och var på jobbet i vanlig tid och förutom att jag var tvungen att stödäta en banan på grund av akuthunger så var jag varken trött eller sliten, förr tvärs om.

En rolig sak jag kunde konstatera när jag skulle packa väskan var att jag knappt kommer ihåg vad sjutton man ska ha med sig när man _inte_ ska träna i hakama och gi…! Som tur var har jag mina löpartights för det är det enda jag har som funkar att träna på gym i. Jag behöver skaffa träningskläder som inte är stor fladdrig byxkjol. Två kompletta uppsättningar med typ tights och schysst stor t-shirt eller stort löst linne och två sport-bh ska inhandlas under julrean för annars kommer jag konstant vara utan fräscha träningskläder, fröken senil behöver hjälp. Sen måste jag komma fram till om jag vill ha skor eller inte. Jag gillar att träna barfota eller i strumplästen men det är ganska läskiga trampor på alla konditionsmaskiner som inte var särskilt bekväma att ha bara strumptassen på. Jag ska spana efter något som inte är så stort och klumpigt utan lätt och mer som ett skydd än träningssko. Förhoppningsvis inte så jäblans dyra heller…

Sammanfattning; det här kommer bli så grymt bra! På tisdag är jag där och då ska jag få feting-frukost på Doppingen efter att jag bubblat och bastat lite. *utför glädjedans*

Den 18:e december ska jag få instruktion på gymmet, sen är det bara att köra hårt. Hai!
Det känns väldigt skönt och inspirerande att få sätta den här bollen i rullning nu. Julledigheten kommer ägnas en del åt att konditionsträna och relaxa på Fyrishov för i mitt nyinköpta morgonkort så ingår både relax och simhall. Schyssta grejer!
Vi får se om jag orkar hålla koll, gissningsvis kommer jag kort efter påbörjat projekt att glömma bort det, men jag ska försöka notera min träning utifrån mängd och innehåll. Jag tror det är intressant och utvecklande att få konkret se vad man gör med sin träning.

Det är lite lagom knäppt men jag ser fram emot lite tidiga jullovsmorgnar med ett rejält konditionspass följt av bastu, bubbelbad, långduschning och kanske en rejäl frukost på Doppingen.
Jag tror jag kommer gilla det här!

Nu har jag arbetat som funktionär under SM i kendo. Det gick bra tror jag, endast ett fel i ett protokoll och några småmissar med tidtagning men inget som var något avgörande.
Massor med erfarenhet har jag samlat på mig och många små noteringar har jag tagit med mig kring var som är viktigt att tänka på både praktiskt kring arrangerande av mästerskap men även kring hur man tar hand om funktionärer.

Jag har haft väldigt roligt. Faktiskt! Jag är inte det minsta missnöjd med mitt val att ställa upp som funktionär. Jag har lärt känna lite fler kendoka, jag har fått fnissa och skratta en massa, jag har fått känna mig nyttig och uppskattad och jag har definitivt vuxit och fått mer kunskap som kommer göra mig än tryggare i min roll kring tävlande.

Och jag har konstaterat att mina kendoka är russinen i kakan! De är dom jag väljer att umgås med för att jag tycker de är så goda. Jag väljer att ge till dom jag tycker om för jag väljer att tycka om dom.
Naginata är La Familia, dom som finns där för att de delar min kärlek till naginata. De är familjen som man firar jul med, går på begravning med, skrattar med och ibland bara vill slå och då inte på ett särskilt snällt sätt. Naginata är familjen som man tar både på gott och på ont med en allra största kärlek.
Kendon är mina små söta russin! *nom nom nom nom*

Nu. Pannkakor.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med min summering av helgen. Lägret var bra, riktigt bra! Det var väldigt roligt att bedriva Hotell Sensei eftersom jag fick en chans att lära känna Sensei G lite bättre men kanske framför allt människan G. Det mesta flöt på bra med det praktiska kring lägret och folk verkade ha väldigt trevligt.

Sen var det dags för gradering på söndage. Det var ytterst märkligt. Jag var inte där. Inte alls.
Jag har i efterhand kunnat konstatera att jag var för trött, helt enkelt. Jag fick ägna så mycket energi åt att hantera information att jag helt ärligt inte kommer ihåg så värst mycket av min egen gradering. Det var liksom tunnelseende och ett konstant pågående snack inne i mitt huvud där jag febrilt försökte få mig själv att komma ikapp, vara där, slappna av och ha roligt. Jag hade inte roligt. Inte det minsta… Jag ville inte vara där längre. Jag ville egentligen bara toffla runt hemma och vara nöjd med att jag arrangerat läger och tränat enormt bra under lördagen. Inte lyfta mig och prestera. Igen.
Den feedback jag fick efter graderingen var helt och fullt befogad men jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Det jag var då var vad jag var, det hade inte räckt med någon micropaus för jag var inte där. Helt enkelt.

Jag tog min grad men det känns inte något särskilt. Jag är varken särskilt stolt eller nöjd för jag har ingen susning om vad jag gjorde, det enda jag kommer ihåg är nära jag är att börja gråta bakom gallret på min men för jag tappar hela tiden fotfästet eftersom jag inte orkar med att hålla kroppen. Jag försöker ge mig själv en mental örfil för att komma ur det lätt panikslagna tankesättet som snurrar i huvudet men det hjälper inte. Så är det över och jag skäms över mitt uppförande.

För den som tror att jag sitter och använder det här som någon form av självplågeri så gör jag inte det. Jag vet varför det blev som det blev och _den_ insikten är jag enormt stolt över! Istället för att försöka bortförklara och ursäkta så tar jag det som hände och gör upplevelsen till något positivt. Jag vet vad jag gjorde fel och i och med det så kan jag se till att inte hamna där igen. Jag vet också att om jag skulle bli utsatt för en surpise-gradering imorgon så skulle jag hantera det galant. Det var inte nervositet, det var inte prestationsångest, det var ren och skär mental utmattning. Det är bättre att fixa problemet istället för att behandla symtomen.

Så nu är jag ikkyu naginata.
Nu satsar jag på shodan och om jag inte måste vara på Fyrishov på fredag inför kendo-SM så ska jag till dojon och svinga naginata. Jag måste få ha genuint roligt med min lilla pinne igen! Bara roligt!

Imorgon är det sju timmar engi som gäller. Sju. Timmar. SJU!
*woohooooo* Gunilla-sensei anländer från Örebro till mitt lilla B&B ikväll sen kör vi tills vi stupar söndag kväll för på söndag förmiddag är det graderingar.

Gissningsvis kommer jag vara ett lallande fån som inte kommer hitta hem när allt är avklarat.
Det kan det vara värt!

Ganbatte ne!