Vägen till Tokyo

Nu har jag haft mitt sista måndagspass och det är en stor, stor lättnad. Man ska inte bli stressad av sina hobbys, man borde inte bli stressad någonting men framför allt inte det som är intresse på fritiden.
Just igår var jag väl inte särskilt glimrande direkt. Jag är för trött för att kunna vara den senpai de tränande förtjänar och jag blir förvirrad och har väldigt svårt att koncentrera mig. Jag tror att den bästa beskrivningen på mig när jag är på den nivån jag ligger nu är fokuseringssvårigheter. Koncentrationen går rätt bra, jag klarar ju av att jobba utan problem, men den fokusering och totala närvaro som krävs för att det ska bli ett bra pass är bara att glömma. Det märktes också en väldigt skillnad på kvaliteten på min naginata jämfört med när jag är 100% närvarande. Det går inte att vara 100% när det inte ens finns 100% från början, liksom…

Jag gjorde ett seriöst försök, jag provade mina galna idéer och jag gjorde det bitvis väldigt bra och bitvis lite mer halvdant. Jag är fortfarande nikyu naginata med ytterst lite shiai-erfarenhet, så om jag bara tänker efter så var jag inte förberedd eller erfaren nog att ta hand om shiai. Så enkelt är det! Jag kanske kommer tillbaka om ett år med nya krafter och stor lust att sätta fart som shiai-senpai igen men det är då. Nu är nu!
Och nu känns det otroligt skönt att slippa vara senpai på måndagar…
Det räcker alldeles utmärkt med att vara ordförande, arrangera läger och försöka hinna med att träna någon gång ibland.

Nu kommer det bli i stort sett naginata-uppehåll fram till lägret den 6:e december. Om ork och tid finns så blir det träning onsdag nästa vecka, men nu är det jobb-jobb-jobb som är grejjen och det känns också helt okej. Jag är inte stressad av arbetet nu när jag vet att jag kan fokusera på det.

Så… No more monday-senpai!

Jag vaknade i morse och kände mig stressad över allt som skulle göras idag. Det liksom knep till lite i magen på ett typiskt dåligt sätt.

Sen slog det mig.

Jag måste faktiskt inte rusa iväg och träna. Jag kan faktiskt ligga kvar en stund i sängen, ta en lugn och skön morgon och sen sätta fart på dagen.
Då släppte knipet och plötsligt var dagen mycket mer hanterbar.

Nu ska jag duscha och om ca två timmar är det dags för övningskörning och det är ta mig sjutton träning det med!

Jag har nu besökt gymmet på Fyrishov och jag är mycket nöjd.
Till det fascila priset av mindre än 2000 kr/år köper jag mig rätten att gymma, relaxa, simma och svettas alla dagar i veckan så länge jag stämplar in mig före kl 0900. Eftersom jag ändå hade tänkt träna en till två gånger i veckan före jobbet så var valet inte så svårt när det kom till vilket årskort som var aktuellt. Efter att ha pratat med några tränande på gymmet och där fått veta att både helg- och vardagsmorgnar är det i stort sett öde var det liksom klart.

Ett schysst gym med tillhörande relax. Jag menar… Kom igen! Hur man _inte_ vilja träna där!?

Efter Visbyresan köper jag kort och börjar så smått rulla igång konditionsträningen. När det nya året har börjat och vårt nya schema på naginata är klart så blir det naginata två gånger i veckan och konditionsträning två gånger i veckan. På sikt kommer jag troligen byta ut ett pass kondition mot styrka men till att börja med ligger fokus på kondition. Det är där det behövs ett rejält krafttag! Hjärtmuskelträning here I come.

Och jag är verkligen jättesugen. o.O Jag var det innan besöket och efter var det svårt att sluta flina åt mig. Jag kände mig välkommen utan att jag ens pratat med personal. Raskt var det flera tränande framme och undrade varför jag stod och såg förvirrad ut i jeans och raggsockor, så jag förklarade. Glatt fick jag berättat för mig hur de tränade, varför och vad de tyckte. Det är _så_ det ska vara på ett gym, då vill man komma tillbaka.

Dessutom gillar jag Fyrishov. Jag vet inte vad det är med anläggningen men jag blir alltid glad i magen när jag är där. Det känns hemma på nåt vis. Och när det känns så, då behöver man inte leta vidare efter träningsställe. Då har man hittat hem!

Idag är det söndag och söndagar betyder engi. Sedan vi flyttade passet från kvällen till förmiddagen och därigenom kan träna i danssalen har söndagaspasset blivit väldigt bra. Vår engi utvecklas.
Och idag…

Wow!

Efter gemensam uppvärming tog Sensei K hand om mig och H. Vi gick igenom ipponme till gohonme och vi gjorde det på detaljnivå. När vi var tränade och klara ägnade jag, Sensei och Senpai en dryg timme åt att bara snacka om allt möjligt.

Väl hemma igen så landade jag. Jag insåg plötsligt vad Sensei sa när vi inledde vår knappa timme med detalj-engi: “Vill du att vi tar detaljer? Du ligger på en sån nivå att du med lätthet klarar din gradering men det finns alltid saker att titta på.” Med lätthet… Wow. Egentligen är jag inte förvånad för jag vet att jag ligger på en hög nivå men att höra Sensei säga det med tre veckor kvar till ikkyu-gradering var så otroligt skönt, det skapade trygghet i träningen.
Nästa insikt som nästan skapade hallelulja-kör i hjärteroten var det enkla faktum att fast jag inte klarade av att använda kiai idag (min röst sprack ganska direkt) så kände jag alla saker som Sensei påpekade även om jag inte alltid visste vad som var fel så kände jag _att_ det var fel. När hon påpekade så fick jag oftast ut det omgående.
Den sista stora insikten kom i samtalet efter. Kommentarer om andra som levlar och gör stora framsteg gör att jag ibland undrar om det bara är andra som gör det, har jag slutat att levla? När man aldrig får höra det kan det ibland vara svårt att hitta det själv. När jag i samtalet landar att det handlar inte bara om teknik utan förståelse så känner jag att jag har klivit stora steg uppåt på utvecklingsstegen utan att det kanske nödvändigtvis är så stora steg på den tekniska utvecklingen. Även om jag har kännt mig tvingad och obekväm som Senpai på måndagar så har jag utvecklats. En större trygghet har infunnit sig, även om jag har en lång väg kvar att gå. Att vara Senpai är inte bara att lära ut teknik. Det är att kunna förklara på ett pedagogiskt sätt, det är att kunna sätta sig in i mottagaren av instruktionen, ha förståelse för olika människors förutsättningar och att sprida glädje. Att skapa förutsättningar för sig själv att kunna göra just den här sakerna kan ibland nästan vara viktigare än att ha gjort ett träningspass i förväg. Jag kanske inte får hör att jag levlar, då får jag försöka se till att ge mig själv tid att försöka komma till insikt om det själv.

Som idag.

Att veta att jag redan med råge ligger på en teknisk och mental nivå som mer än väl räcker till ikkyu.
Och vara otroligt stolt och glad över den egna prestationen!

*blir alldeles glad i hela kroppen*

Senpai K har nu blivit Sensei. Så. I fortsättningen kommer hon omnämnas Sensei K i min lilla fåniga träningsblogg.

Så…
Sensei-ni rei!
*rei*

Idag var första passet naginata på två veckor och jäblans vad bra jag var. Och mina elever! Wow!
Jag var faktiskt en riktigt bra senpai, även om jag kanske slängde på dom lite för svåra övningar, och jag var riktigt bra utövare dessutom. Det var avslappnat, fokuserat men riktigt bra.
Trots att vi skulle hålla ner tempot så gled det långsamt upp utan att bli hafsigt eller stressigt. Jag fick dessutom grym feedback från H som var ärligt menad. Jätte, jätteskönt.

Det har känts lite jobbigt att graderingen närmar sig och jag kommer inte igång med träning på grund av förkylningen men nu känns det helt lugnt. Även om jag inte får med mig alla detaljer så vet jag vad det är jag ska få med mig även om inte alltid kroppen gör som jag tänker. Det känns väldigt bra.

Men framför allt, det känns otroligt roligt!

Idag tog jag mig till dojon för att hämta ha-bu. Imorgon blir det teoripass istället för ordinarie träning då kendon har läger med Sensei från England.
I 30 minuter var jag i dojon och var underbart social, goa människor! Sen rullade jag hem på lilla Rut och dog i soffan. Fullständigt packade ihop. Stirrade dumt på tv’n och undrade varför jag inte såg någn bild, tills jag insåg att tv’n faktiskt inte var på.

30 minuter dojo, 30 min social samvaro, 30 min med några av de bästa av människor.
Nu har jag vilat i 45 min och ätit lunch.
Man kanske skulle sova en stund…

Och varför får jag inga rapporter från EM!?!?! De slåss väl som bäst antar jag. *nyfiken och nervös*