Vägen till Tokyo

Efter att ha konstaterat vilken mängd arbete och ansvar det faktiskt är att vara djurvaktare hos släkten så kan jag nu förlika mig med tanken på att det inte blir något läger för mig på lördag. Krassliga missar ska ha medicin i tid och jag lovade redan i maj att ta hand om alla tisse-missarna och gap-gojjorna. Då var inte missarna krassliga och jag hade inte en susning om att det skulle ligga ett elitläger just precis den här helgen. Alltså; Senpai och Senpai får åka själva utan mig och jag tar hand om söndagspasset så de kan ägna sig åt sin träning i lugn och ro. De får helt enkelt leka svampar och suga åt sig allt och sen dela med sig. Hoppas jag.

Häpp.
Prioriteringar i livet.

Idag kom mammas lilla men! Och söta små blommiga tabi-sockar. Och bogu-bling i form av söta små klistermärken! Guh va jag ska pimpa min bogu ikväll. *lycklig, lyckligare, lyckligas*

Nu måste jag bara få tillbaka glädjen för shiai för den är inte där för tillfället. Jag hittar inte hem i senpai-rollen när det kommer till shiai. Jag gör saker som Senpai J gjorde men jag har inte känslan i det, jag har inte längtan efter utvecklig på samma sätt som han. Jag är inte helt hemma i shiai. Inte än, i vilket fall.
I engi är det en helt annan sak! I söndags hoppade jag in och var impro-senpai för först avancerade och bytte sen med Senpai E för att ta hand om nybörjarna. Där är jag hemma, där är jag helt bombis på att jag vet exakt vad jag pratar om.

Det känns som att den här terminen kommer innebära mååååånga utmaningar för vår lilla klubb och oss tre tappra senpai. Klarar vi det här kan vi nog egentligen klara vad som helst.
Hantera fem-nio nybörjare (all time high!), vara senpai, vara med i landslaget OCH så ska vi alla tre gradera nya grader i samband med EM. Jag är den första att erkänna att det nog är ett par saker för mycket på en och samma höst…

Om vi överlever det här klarar vi vad som helst!

Kulturnatten verkar ha orsakat något form av halsviruselände. Jag har kraxat och haft ont i halsen idag vilket innebar att det inte blev någon rustningsträning alls. Ont i halsen är aldrig en bra idé att träna på… Har jag nu faktiskt blivit av med min ansträngningsastma som utlöstes av flera halsinfektioner samma höst/vinter så tänker jag faktiskt inte locka tillbaka eländet. Nu verkar det som att kvällens vila från fysisk aktivitet, tillsammans med örtte med ingefära och lite whiskey faktiskt har gjort nytta. Det känns iallafall mycket bättre! Eller så är jag halvfull… Typ.

Ja, ja, jag har i vilket fall fått en jäblans massa ordförande-relaterat gjort. Styrelsepärmen är strukturerad, organiserad och rensad. Den har dessutom fått två kompisar som är Klubbpärmen och Kuriosapärmen. Klubbpärmen innehållande bra-att-ha-tillgång-till-för-medlemmar och Kuriosapärmen som bara innehåller sånt som är roligt att spara men verkligen inte behöver släpas runt på i en Styrelsepärm.
Imorgon ska ett protokoll slutgiltigt justeras, protokollmall göras, klubbskåpet snabbrensas och alla närvarolister gås igenom och vissa arkiveras. När den här veckan är över kommer jag vara helt i fas med allt styrelsearbete vilket känns väldigt skönt. Sen är det dags att kalla till nytt möte i början på oktober så håller vi oss flytande med god marginal. Dessutom ska jag ställa lite frågor till KFUK-KFUM Uppsala om våra stadgar för jag hittar en del rejält märkliga saker utfirån vad jag är van vid när det kommer till föreningsstadgar och föreningsdemokrati… Ska bli spännande att höra vad de säger.

Så. Kvällen är snart slut och jag är ytterst nöjd med vad jag trots allt producerat. När nu kvällen blev utan träning är det ändå väldigt skönt att utnyttja den lediga kvällen till att bli av med sånt som legat och väntat alldeles för länge.

Nu. Borsta tanden, boken, sängen. *snark*

Asså. Jag tänkte jag skulle skriva en lång rapport om uppvisningen på Forumtorget idag men jag är för trött…

Vi sammanfattar det med att vi var bra, vi var snygga och vi är nöjda. Häpp. Får jag sova nu?

Efter öppet hus kände jag av vänster knä, underben och fot och gjorde en liten notering om det hela. En notering som tydligen var alldeles för liten… I fortsättningen är det post-it-lapp i pannbiffen som gäller. För vad gjorde jag igår på måndagspasset? Hmmm? Jo, jag bestämde mig för att jobba med förflyttningar. Hela. Passet. Jättesmart. Fram och tillbaka, korta, långa, snabba, kraftfulla.

Det är nu jag tackar alla gudar för att min vänstra lilla tass inte är helt död utan bara verkar lida av generell träningsvärk och gnissel i fotled. För att inte tala om vaderna, lite lår och en aningens rumpa.

Ja, vad ska man säga. Inte så smart, men förbannat bra träning!
Och snygga ben får man också.

Hai!

Okej. Nu börjar det bli klurigt.
Plötsligt möts jag av frågor kring min satsning på landslaget, min satsning på EM. *hmmmm* Jag gör ingen sån satsning. Jag satsar på min egen träning och utveckling av naginata. Borde jag göra det? Men jag tränar ju inte för att vara med i landslaget! Jag tränar inte för att tävla i EM. Om jag aldrig någonsin mer tävlade så skulle jag ändå inte sluta med naginata.
Min “sasning” ligger i att jag vill bli så bra jag känner att jag kan bli till EM men inte till vilket pris som helst. Det här är fortfarande en hobby och även om det pratas om att jag skulle tillhöra “elit” så är det fortfarande en helt vanligt dödlig jag, med ett alldeles vanligt liv vid sidan av som är denna “elit”.

En helg som var meningen att vara min alldeles egna, en helg med fyra gånger fyra tissemissetassar, två vassa aranäbbar och en liten vovvefröken, har nu blivit ställd mot ett landslagsläger. Ett läger där Yamauchi-sensei kommer från New York för att träna oss. Den där lediga helgen har varit en sån där glimrande belöning efter en fullsmetad månad, en helg i ett stort hus med skogen runt hörnet och mina små själsfränder tissemissarna som sambos. Efter de dagarna i ren vila skulle min “satsning” sätta fart, hemma i dojon. och nu sitter jag här och brottas. Ska jag lägga tid som egentligen var mening att vara minisemester på träning i Stockholm bara för att jag är med i landslaget och borde göra det? Vad finns det för skyldigheter med den där tunga benämningen? Eller sitter det här bara i mig och min bild av vad det ska innebära att vara en landslagsmedlem? Är det meningen att jag ska lägga allt annat i mitt liv på hyllan för det här?

Det här tål att tänkas på en stund.
Det finns ju ingen poäng i att köra slut på sig innan EM.

Nu är det officiellt att jag är med i landslaget i naginata och slåss för Sverige på EM 8:e november.

I onsdags på träningen fick jag veta det, igår på dagen var jag alldeles fnissig, nu försöker jag ta reda på hur sjutton man tar sig till Middelburg på den holländska landsbygden…! Det är inte så uppmuntrade när det står på en resesajt att det är lite svårt att ta sig från övriga Nederländerna till Middelburg i Zeeland. Men förhoppningsvis så ska det klarna inom kort, med bistånd från fd Rotterdams-bon CJG.

Så nu kan man titulera sig LandslagsMedlem minsann, minsann!

Så var det måndag och jag gaskade upp mig och försökte komma i senpai-mode. Det gick… Sådär. När jag nästan gett upp om bogu-träning och ställt in mig på engi med en halvdöd A som enda träningskamrat ramlade plötsligt Vår Japanska in! Bara att ladda om ställa in sig på bogu.
Hon är så sjukt bra. Hon har inte haft bogu på sig på 6 år. *dör i ren avundsjuka* Det jag måste komma ihåg är att hon tränade i ålder 11-21 och hon behöver inte kämpa med språket. Jag har faktiskt bara tränat i drygt tre år. Jag var 29 år när jag började. Och jag är sjuuuuukt mycket bättre på harrai än henne. *peppa peppa*

Det är jätteroligt med Vår Japanska! Supertrevlig, angelägen om att lära sig svenska och mer naginata. Hon säger att det är väldigt roligt men ovant och konstigt att träna igen. Hon tror att hon är ikkyu, men kommer inte riktigt ihåg. *ser lite konstig ut mest bara för att*

Idag var första gången på en dryg månad jag hade men på mig. Den passade inte alls ihop med min nya do… De hakade i varandra och min do knöt upp sig hela tiden. Surt. Jag hoppas att det blir bättre när min nya men kommer. Om ett par veckor eller så. *barnsligt förtjust*

I övrigt så tror jag att jag kan bli en riktigt bra senpai. För tillfället letar jag efter min egen undervisningsstil, hitta mitt sätt att lära ut. Det faller nog på plats så småningom, när jag har börjat lita på min egen kunskap och förmåga fullt ut. För tillfället tror jag mer på min förmåga att växa än min kunskap om naginata. Ett eller två pass till så har det fallit på plats.

Och när jag blir stor ska jag bli lika duktig som Vår Japanska!