Vägen till Tokyo

Sisådärja. Nu sparkar vi igång höstterminen och från och med nu är jag ansvarig för måndagsträningarna, rustningsträning. Beroende på vilka som kommer så blir det antingen basic-rustningskunskap (vi har två noobs när det kommer till rustning) eller så blir det uchikaeshi gånger många med olika inriktningar.

Det finns viss risk att jag blir helt själv och då vet jag vad jag ska göra; förflyttningar, förflyttningar, förflyttningar och så lite happô-buri.

*putsar senpai-skylten och hänger upp ovanför dörren*

Även igår provade jag lite snabbt Lilla Tjockis och Höftskynket, gode vännen Fröken IQ ville titta på de däringa konstiga sakerna jag envisas med att skutta runt och svettas i.
Det slog mig då att det inte är så konstigt att tare känns kort och do lite konstig. Jag har ju faktiskt ägnat ett halvår åt att träna i på tok för stora grejjer! Lånad kendo-do är så stor att jag ser ut att väga en 15 kg mer än jag gör och tare går ner till knäna. Tare kanske faktiskt inte ska gå ner till knäna, den kanske ska sluta mitt på låret som den nya gör. Min nya tare ska ju vara anpassad för min storlek och jag är ju bara en liten junior, när det kommer till höjd över havet. Ord som “tax” och “pygmée” är ju trots allt frekvent förekommande när det kommer till beskrivning av min resliga lekamen, min älskade lilla familj sprudlar av kärlek när det kommer till smeknamn. Personligen går jag på Sensei’s benämning: “Du är japansk i storlek”. Hai, sensei!

Nu antar jag att jag måste jobba.

Idag hämtade jag do och tare! Do’n är så jäblans apsnygg att jag nästan blir blank på ögat av lycka och nöjdhet. Nej, det är ingen idé att lägga upp några bilder för den ser bara svart ut på bild. Men det är den inte, den är rödskimrande. *glimrar* Taren känns kort men jag är inte säker, jag har inte provat med gi och hakama… Känns den för kort så köper jag ny någon gång och donerar den är till klubben, eller så blir det till att sitta på den ett tag. Det finns någon som är på väg som är byggd ungefär som jag men några centimeter kortare. *nöjd*

När pengarna från bostadsrättsföreningen ramlat in på kontot blir det minsann men-beställning omgåendet!
*studsar runt och är allmänt nöjd och lycklig*

Det gick askalas kass igår. Men vad gör det! Nästa gång går det säkert bättre. Det är faktiskt väldigt nyttigt och bra att det går kass emellanåt, annars kanske man faktiskt tror att man är något och då kan det bara gå utför.

Fast den största humorn är nog att jag har lätt träningsvärk i större delen av kroppen. Efter att softtränat naginata två dagar i rad. Vadå att man tappar fort när man inte gör ett jota i tre veckor? Patetiskt, sa Bill. Patetiskt är ordet, sa Bull.

Nu är det dags att ge sig ut i regnet för att uträtta en hög med ärenden och sen fika med fantastiska Kendoflickan som försökte locka med dojodejt under eftermiddagen. Jag tackade nej. Jag har ju för bövelen träningsvärk! Tant ska hålla i tre månader och några dagar, sen får hon dö oepiskt om hon vill.

Naginata-EM i Holland. Wow!

Ikväll tränad jag engi, riktig engi-träning med senpai E, för första gången på 6 veckor. Det var kanske inte den mest tradtitionella engiträning vi haft men det gick bra. En dryg timmes tänkande och detaljfokuserande. Rysligt bra!
Imorgon blir det den knapp timmes egenträning innan det är dags för isshu-jiai med T.

Nu börjar den fokuserade träningen inför EM. Jag har en plan för hösten och det känns väldigt bra. En morgon i veckan blir det konditionsträning i spåret, varannan måndag är jag senpai för de avancerade som tränar shiai och varannan vecka är jag vanlig tränande, ungefär varannan fredag blir det extra träning med förhoppningsvis gott om isshu-jiai och söndagar blir det engi-engi-engi. Kanske blir det varannan onsdag eller åtminstone de veckor jag inte tränar fredag.

En plan. För höstens träning.
För jag ska åka på EM.

*stirrar storögt i hörnet och ser rätt borta ut*