Vägen till Tokyo

Plötsligt står jag inför något som jag inte trodde var möjligt.
Det finns en chans att det inte är något gradkrav för att ställa upp i shiai i EM.
SM är ju meriterande… Sen beror det på hur många landslagscoachen har att välja mellan, vilka som är intresserade av att åka med till Holland. Vilka som varit med förut. Som är mer meriterade än jag.
Och kanske jag och Senpai K ställer oss till landslagscoachens förfogande som engi-par. Om det bara funkar bra mellan oss. Vi får se vad sommaren ger oss för svar.

Jag som trodde att det enda jag skulle göra i samband med EM var att gradera ikkyu.
Nu börjar jag tänka tanken.

Att jag kanske också kan tävla.

På EM!

Jag håller just på och betar av dag 5 av dunderförkylningen Snoras.
Jag har ägnat mina dagar åt att först ligga väldigt stilla på soffan och ta mig igenom två dagar med feber. Efter det har jag ägnat tre dagar åt att toffla runt, ibland göra lite småsaker hemma, en promenad per dag som involverat inhandling av middag och näsdukar model supermjuk och fluffig.

Joråsatte… Dagarna blir rätt långa. Jag börjar bli förbaskat less på att bara ha sällskap per MSN.

Söndag nästa vecka är jag en av tre som leder graderingarna så då vareväl sjutton om jag inte skulle vara tillräkligt frisk för att stå i ett hörn i dojon och se barsk ut samtidigt som jag talar om för våra två som ska gradera vad de ska göra.

Nu ska jag bara bli tillräkligt frisk för att faktiskt jobba också…
*grinig*

Ikväll var sista träningen med Senpai J på obestämd tid.
Jätte, jätte, jätte konstigt. Han har funnits så länge jag har tränat. Det är han som lett mig fram inom shiai; pushat, stöttat, tröstat, visat vägen, förklarat, klurat, bjudit in och skällt på.

Det är inte bara vår lilla klubb som förlorar Senpai J, hela Sverige naginata tappar en otrolig talang som har utecklat shiai i Sverige på ett helt makalöst sätt. Och killen har nyligen fyllt 20 år…!

Jag hoppas verkligen att han inte slutar helt. Jag hoppas också att han kommer hem lite nu och då och piskar upp oss fast han inte tränar, våra egon får inte bli för stora. Men allra mest hoppas jag att han hittar hem, sig själv och vägen in i framtiden. Det har han verkligen förtjänat!

Så nu blir allt väldigt annorlunda. Nu är det upp till oss som är kvar att ta det här arvet och låta det växa vidare. Jag vet var jag har min roll och var jag kommer utmana mig. Isshu-jiai kommer det bli mer av och framför allt mer regelbundet. Sen måste jag komma ihåg allt som Senpai J ägnat så mycket tid åt att förmedla.
Vikten av bra grundteknik.
Vikten av långsamhet.
Vikten av tanke.
Vikten av att nöta, nöta, nöta.
Vikten av höfen och förflyttningen.
Vikten av balans och koordination.

Jag hoppas verkligen att han blir vår egen lilla forum-sensei med egna tråden “Tips från Coachen”.

Så Senpai! Du är min shiai-sensei.
*rei*
Sensei-ni, domo arigato gozaimashite!

Jag har under en längre tid funderat på hur jag vill utveckla mig själv i min träning. Att komplettera naginata har jag funderat på fram och tillbaka och nu börjar det kännas än mer påtagligt. Så länge jag tränar så pass mycket naginata som jag gör så finns det en risk att jag blir för ensidigt tränad. Jag vet att jag behöver med kondition och mer all-round-styrka. Jag bollar nu med tanken på att köpa klippkort på lämpligt gym och träna ca 2-4 ggr/månad i någon form av gruppträning. Box/boxersice ligger mig varmt om hjärtat och är en gammal favorit som känns bra, kanske även tankar kring bålstabilitet/koordination/balans i form av pilates eller liknande.

Två viktiga varningar med det här är att jag inte vill vara för uppbokad varje vecka och heller inte riskerar att köra slut på mig därför att det helt enkelt blir för mycket träning. Naginata när nummer ett på priolistan utan någon som helst konkurrens. Därefter kommer motion och träning utifrån vad jag mår _bra_ av.

Det kommer vara svårt att komma igång med träning utanför naginatan eftersom jag inte kommer vara saknad när jag inte dyker upp. Det finns inget skitsnack och ingen gemenskap. Jag har ingen särskild som jag tror skulle vara intresserad av att hänga på som draghjälp. Dessutom är det inte särskilt många gym i stan som både har den träning jag är intresserad av, tider som passar runt naginataträning OCH faktiskt har klippkort. Jag vägrar betala 400 kr/månad för träning som max kommer ske en gång i veckan. Som sagt, naginata är prio ett.
Det må så vara att mitt lilla företag kan betala gymavgift men det finns ingen anledning att ha en inofficiell sponsring av lokalt gym…!

Så där är jag nu. Bollande tankar och idéer kring hur jag vidareutvecklar mig själv och min naginata. Och inte nödvändigtvis med just naginata!

Och då har jag ännu inte börjat att aktivt fundera på hur min kosthållning ser ut i förhållande till hur aktiv jag är…

Jag har ägnat kvällen åt att fokuserat stirra på kendoka som gick shiai. Jag var till och med shimpan… Det var otroligt lärorikt! Så mycket är lika med naginata shiai och vissa saker är olika. Kommandon och namn på domslut är desamma
 om än upplägget är lite olika. Det var tråkigt att det var så få av kendoka som var där men det gick ju rätt bra ändå. Sista omgången med 4-pool blev det lite att jobba med även för sekretariatet.
Det är intressant att vistas med kendoka, diskutera träning och shiai, lära sig genom likheter och olikheter. Bygga broar. Det var lugnt och sansat och det blev både shiaiträning, domarträning och sekretariatsträning. Tre önskningar på en gång!

Jag ser fram emot hösten och kendo-sm! Det ska bli roligt att vara sekretariats-slav åt arrangörer. Det ska bli roligt att lära sig än mer om tävlingsarrangerande utan att ha en massa ansvar. Det kommer samlas erfarenheter som definitivt kommer vara vår klubb och kommande tävlingsarrangemang till gagn.

Men nu.
Soooooova!
Imorgon ska jag strosa runt i Stockholm med Fröken Fotograf hela dagen.

Ikväll blir det kanske lite happô-buri men troligen inte ens det.
Jag ska stå i danssalen och öva på att vara funktionär inför kendo-sm.
Så jag misstänker att jag kommer hålla koll på tid och protokollföra poäng.
Medans galna kendoker vrålar och försöker spöa varandra.

Jag lär ju inte somna iallafall!

Vad väntar vid horisonten?
Vad är nästa delmål?

Idag fanns möjlighet till shiai-träning som vanligt men jag tog den inte. Jag valde att stanna hemme och fokusera på träning på onsdag istället. Jag höll i passet igår, tränar på onsdag, ska agera funktionär åt kendon på fredag och träna söndag. Måndagen fick stå tillbaka idag. för jag vill inte köra mig mätt, överdoserad, på bogu. Balansen är det absolut viktigaste för mig just nu. Bibehållen balans och blandad träning.

För nu väntar nya mål.

EM november 2008. Gradering till ikkyu!

Den graderingen ska innehålla första prövningen i rustning och det oroar mig inte det minsta. Den graderingen ska jag hålla samma höga standard som jag gjort min två föregående graderingar. Jag ska ha min blandade träning, min fokuserade träning, min roliga träning och göra mitt absolut bästa utan att köra slut på mig själv eller min lust.
Det är märkligt att känna sådan trygghet när man ser framåt och ser en internationell gradering i samband med ett europeiskt mästerskap. Det finns inga tvivel om att jag redan idag skulle kunna gradera ikkyu utan några som helst problem. Och nu kan jag bara bli bättre.

På väg mot nästa mål ska jag ha riktigt, riktigt roligt.
Hai!

Jag gick shiai mot Senpai J.

Jag åkte på storstryk!

Det var nyttigt men lite ledsamt att inte få glida på vågen liiiite längre. Och det är helt och hållet sant som Kendoflickan sa i imklädningsrummet, den där känslan går bara att hitta fullt ut i skarp shiai med domare.
Så nu är allt som vanligt igen. Och jag får stryk av Senpai J.

Nu blir det vila, kanske blir det lite mjuk och fin happô-buri på fredag och lite mysbastu med kendoka, eller så blir det helvila fram till söndag. Nu ska min lilla trötta kropp få återhämta sig i lugn och ro.

Efter en lååååång tågresa var jag framme i Luleå. I en gymnastikhall stod jag och såg 26 stycken tränande naginata-doka och tre sensei. Jag var överväldigande trött men gjorde mitt bästa tills en dryg timme hade gått och jag fick ställa mig vid sidan av. Tårarna rann och jag var helt slut. Jag hade fått nästan en timme med happô-buri och var nöjd med det. Det tog stopp.

I mitt inre darrade självkänslan. Mitt mål att vara i Tokyo 2011 kändes så långt, långt bort. Jag såg alla duktiga naginata-doka, höggraderade som redan varit med i landslaget. Så många…

Lördagens mål var att orka träna till lunch och det gjorde jag. Efter lunch tränade jag vidare och orkade hela vägen till slut kl 16. Jag fick i en övning köra direkt mot Yamauchi sensei och till min enorma förvåning fick jag direkt ut hennes feedback i kroppen. På första försöket. När hon såg det lät hon mig köra hela kombinationen och efter tre upprepningar var hon nöjd. När hon sen stötte på samma problem hos en klubbkamrat beordrade hon mig att instruera honom.

På söndagens morgon var det dags för gradering. Efter löjligt mycket bortkastad tid på strul och annat så kom vi tillslut igång 1½ timme efter utsatt tid. Då var jag så less och ville bara ha det avklarat. Min partner var klubbkamrat S och i hörnet stod Sempai K och ropade ut komandon. Det var som att stå i Domarringens gympasal dock med tre Senseis vid ett bedömningsbord. På nästan löjligt kort tid var det avklarat och hur det gått var höjt i dunkel…

Vi hälsade på och de fjärde svenska mästerskapen i naginata var inledda. Först körde engi-mästerskapet igång. Det blev round robin, dvs alla möter alla. Det tog en evinnerlig tid men var ändå intressant att se från läktaren. Jag såg utvecklingen under tävlingens gång. Jag såg också det som jag aldrig förstod. jag såg inte hur den slutgiltiga vinnaren var vinnare. Kanske något större jämnhet men verkligen inte bättre teknik än alla andra. När väl tävlingen var avslutade visade det sig att det var ytterst jämnt, en poäng mellan guld och silver, en poäng mellan silver och brons, en poäng mellan brons och fyra. Jösses! Senpai K tog hem bronspengen tillsammans med A och vi är nu rörande överens om att om hon och jag satsar så har vi väldigt stor chans att vinna. Samkönade par är visst det som krävs för att det ska bli guld i engi.

Efter engi var det uppvisning. Två par nidan naginata visade alla shikake-oji waza ett till åtta. Det finns nu på film!
och efter det visade Yamauchi sensei tillsammans med Jakob sensei kata waza ett till sex (tror jag…) vilket även det nu finns på film är guld värt. Kata börjar man träna från sandan och senpai K hoppas på att klara sandan i november. Snart kommer det nya sandanpartners som hon kan träna med!

Så var det dags för shiai.
Pool A benämndes snabbt för dödens grupp… Det var tre nidan, en shodan och jag. Sankyu. Jahapp. Men va sjutton! Skulle jag gå under i dödens grupp så skulle jag göra det snyggt och jag skulle ha roligt i fyra matcher. Så enkelt var det med det!

Min allra första och shiai-mästerskapets första match var mellan mig och Senpai K. In i shiai-jo och kör, ha roligt och gör ditt bästa. Det var det enda som snurrade i huvudet. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av matcherna så särket har jag fel på detaljer men så vitt jag minns så tog Senpai K ganska snabbt ett sune-poäng på mig och jag bara kände att jobba på. Andas, ta det lugnt, fokusera och kör på. Helt utan förvarning, på ren instinkt, tog jag ett sune-päng på henne. Och strax efter var matchen över. Plötsligt insåg jag att jag inte bara tävlat för första gången, jag hade för första gången tagit poäng på Senpai K och jag gjorde det i SM!! Den kicken slog till mig som hästspark och nu fanns inga gränser längre. Jag kände ett totalt lugn och känslan av att nu kan jag gå hur lång som helst. Det var bara att slappna av, ta en match i taget och köra järnet.

Match nr 2 var mot Senpai E. Shit. Ytterligare en hemmakompis. Vi hade konstaterat att vi nog aldrig möts vilket gav det hela en rätt skön tvist. Senpai E körde tufft men inte så värst hårt eller oschysst. Han tog ganska snabbt två poäng och det som hände var att jag vaknade till ordentligt. Jag insåg att jag varit för mjäkig. Jag måste jobba bättre när jag parerade. Att vara defensiv var inget problem utan att jag inte fullföljde när jag hade chansen.

I väntan på match nummer 3 tittade jag på en match mellan 2 x FSKA. Jag lärde mig väldigt mycket och såg hur jag troligen skulle hantera de två. Den ena var ganska pushig och gick på men egentligen var det inte så jättebra tekniker. De två borde känna varandra bra men de utnyttjade inte varandras svagheter. Det var många öppningar som ingen av dom tog. Visst är det svårt att se öppningar när man är mitt i det men det finns gränser. Och de är faktiskt nidan…!

Så var det dags för match nr 3 mot FSKA Y. Jag kommer inte ihåg jättemycket av den mer än att hon var ganska avvaktande. Jag provade att vara lite mer aktiv men lyckade sinte så jättebra. Det blev lite fumligt samtidigt som jag jobbade på väldigt bra defensivt. Jag identifierade snabbt hennes teknik att trycka undan min naginata så det gick inte. Så plötsligt tog jag poäng på henne. Jag är osäker på om hon tog poäng på mig, jag tror det, men i slutändan var jag det jag som vann med två poäng.

När jag sen gick upp mot FSKA L kände jag mig förberedd på henne. Jag visste att hon skulle öppna aggressivt och de gjorde hon. Hon matade attacker och jag både parerade och försökte följa upp. Det gick bra med det defensiva men inte fullt lika bra med uppföljandet. och så plötsligt satt det där igen! SUNE!!! jag har fortfarnde en overklig känsla över alla min poäng. Jag vet inte vad som triggade, vad jag såg, men när striking opportunity kom så reagerade instinkten och jag tog poäng. Ett snabbt sune och poängen var min.
Även i denna match är jag osäker på om jag fick någon poäng i emot mig men tillslut stod jag som vinnare med två poäng. Det enda jag inte är nöjd med är en sune över hennes ena knä som jag direkt bad om ursäkt för. Dock tror jag inte att det satt särskilt hårt, hoppas jag.

Totalt överväldigt gick jag av mattan och insåg att jag hade vunnit två matcher på två poäng, gått oavgjort en och förlorat en. Hur långt det skulle räcka hade jag inte koll på men ganska snart fick jag klart för mig att jag hade goda chanser att gå vidare.

Pool B körde igång och där gick min sötnos A vidare obesegrad genom poolen. Obesegrad! Han vann alla matcher och jag tror att han bara hade en poäng emot sig. Killen är 18 år, tävlar för första gången och uppbär sankyu. Impnerade! Som tvåa i pool B gick M från Lule vidare.
Sen väntade vi på resultatet från pool A. Dödens grupp… Efter väldigt mycket räknande visade det sig att det var Senpai E och JAG som gick vidare som etta och tvåa!
Det innebar att Senpai E mötte M i semi nr 1 och jag mötte A i semi nr 2.

Fyra stycken nagianta-doka stod vända mot varandra, sträckte in våra kote i mitten, tryckte knogarna mot varandra. “Nu kör vi!!” “HAI!!”. Sen var vi redo för semifinaler och finaler. Mot varandra.

A och jag lutade gallren mot varandra och sa att nu jävlar är vi snygg! Teknik, tanke, zanshin. Inget bullshit, inget brötande. Nu ska vi visa var skåpet ska stå.

Och jäklar vad vi gjorde det!

Jag kommer inte ihåg så mycket av min semi men jag vet att A’s första poäng gav jag bort, den skulle han inte ha haft. Sune nr två tog han välförtjänt. Summa, A tog två poäng, vann matchen och gick vidare mot guldfinal där han skulle möta Senpai E. Jag tog en del stryk men inget allvarligt.

Själv fick jag stanna kvar vid shiai-jo för att direkt efter avslutad semi gå bronsfinal mot M som förlorat mot E i semi nr 1.

Så jag stod vid kanten av shiai-jo. Och andades. Jag gick igenom det jag visste om M. Jag visste att hans sune alltid kommer i par; sune/e-bu sune. Han är tuff men inte våldsam. Han mesar inte men är snabb mellan teknikerna vilket brukar kunna innebära blottor. Låt honom komma och vänta ut honom. Förr eller senare blottar han sig. Du är bara sankyu, låt honom jobba som den nidan han är.

Rei.

Fram till mitten.

Chudan no-kamae.

Hadjeme!

Jag vet inte hur det hela gick mer än att M kom som en furie. Det gick undan! Jag andades och parerade. Försökte med lite olika saker. Misslyckades. Fokuserade. Jobbade på. Så plötsligt kom tsuki som nästan slängde mig ut ur shiai-jo. Jag studsade! Jag trodde det var poäng men någonting var det som inte gav honom poäng. Kanske jag faktiskt hann parera trots allt, vet inte. Det enda jag tänkte var “Slappna av!”. Hade jag jobbat emot hade jag nog gått sönder.
Jag vet inte om jag hade tagit ett sune-poäng på honom innan tsuki eller om det var direkt efter. Oavsett så var även den poäng helt på instinkt och det var ett ordentligt tempobyte när det skedde. Efter min första poäng hörde jag från M “Snyggt jobbat!”, jag tror att jag sa tack men jag vet inte. Inte så långt efter det tog jag en snabb sune igen.
Efter chudan och domslut slpg det mig.

Jag hade gått bronsmatch.
Och jag hade vunnit.

Jag FICK inte brons. JAG TOG BRONS!!!
Jag slog en nidan i bronsmatch och jag gjorde det bra.

Guldmatchen slutade med yonkyu A som guldmedaljör och Senpai E som silvermedaljör.
Helt otroligt! Uppsala tog hem ALLA medlajer i shiai och en medlaj i engi.

I väntan på prisutdelning och avslutningscermoni så fick jag höra många positiva saker från alla möjliga. Jag fick höra om min fina teknik, Senpai K berättade att jag jobbat med acceleration och tempoväxling. Det var stora fina och snabba tekniker. Inget snack. Snyggt och fint.

Vid prisutdelningen kom nästa överväldigande upplevelse.
Inte nog med att jag fick höra mitt namn ropas upp och jag fick stå på ett svensk mästerskap i sällskap med sverigeeliten och klubbkamrater och få en medalj, jag fick ta emot en bronsmedlaj av Yamauchi sensei som sen greppade mig och axlarna, gav mig två kindpussar och sa bara till mig “I’m so happy for you! Congratulations!”. Det gjorde hon inte med någon annan. Jösses. Hur. Vad. Äsch. *blir alldeles konstig i huvudet igen*

Efter att prisutdelning och avtackning var klar så var det lite allmän förvirring, fotografering med alla i klubb, vår klubb med Yamauchi sensei och bild på Uppsalas medaljörer.
Sen ropades det plötsligt att resultatet från graderingarna skulle lämnas.

jösses. Det hade jag nästan glömt!
Vi stod i ring runt Jakob-sensei som gav feedback utifrån Yamauchi senseis noteringar. Det var saker här och där.
Så kom han till mig. “Ja, just det. Kommentar: Very, very good. Pass.” Han tittade på mig och LOG och sa utmärkt.

Nikyu naginata. Med beröm från Yamauchi sensei. Den enda som fick en sån uttalad kommentar. Några fick pointers några fick good. Jag fick very very good.

När jag sen satt och packade ihop bogu så ramlade tankarna runt. jag var alldeles överväldigad. Omtumlad. Skakad.

Fyra dagar tidigare hade jag tvivlat på om jag över huvudtaget skulle klara av att åka.
Nu satt jag efter avslutat svenskt mäster som bronsmedaljör i shiai och med beröm graderad nikyu.

Precis som det nu avslutade förhållandet med Blåmärket så satsade jag. Jag höll koll på mig själv, lyssnade hela vägen in och satsade hela tiden på det som kändes rätt. Jag pressade inte för pressandets skull. Jag höll huvudet högt och kallt och bara körde på att ha galet roligt. Inga krav, inga prestationer. Ha KUL!

Jag är otroligt stolt över min prestation. Vägen till Tokyo känns inte alls oändlig längre. Mitt självförtroende är stärkt ända in i själen. Om jag vill och lägger mig på en nivå som passar mig, mina behov och mitt liv så kan jag gå hur långt som helst. Precis hur långt som helst.
Det här innebär inte att jag är oövervinnerlig. Det här innebär inte att jag är färdig. Det här innebär att jag vet att det jag gör är bra. Att jag kan lyfta mig själv när det verkligen behövs. Det innebär att nästa SM ska jag bara ha precis lika askul så får vi se hur långt det räcker!

Nästa match är ett oskrivet kort. Vem som helst som kliver in i shiai-jo mot mig kan vinna. Det var nidan och shodan som blev slagna av en sankyu på SM. En, då förhoppningsvis ikkyu, kan bli slagen av en yonkyu på sin första shiai. Inget är självklart. Men allt är möjligt! och den enda som kan stoppa mig är jag själv.

Ikväll ska jag gå till dojon och uppdatera vår klubbtavla. Nya grader har hämtats till klubben och dessutom har jag lovat Senpai J att vi faktiskt ska träna. Tänker han köra hårt med mig kommer jag skratta honom rätt upp i ansiktet! Jag är seg i kroppen, har ont i ryggen och vaderna av träningsvärk och är rätt rädd om mitt vänstra knä som har en fet BULA av ett blåmärke. Men jag ska dit och motionera min naginata, min hakama, min gi och min själ.

Dessutom bara MÅSTE jag ju flasha medaljen för mina älskade adoptivkendoka!
Kendo-mamma har gjort något bra som hon måste visa för sina små kycklingar.
Kendo-mamma nikyu naginata med siktet inställt på ikkyu naginata i samband med EM i Nederländerna.
Och kanske blir det shodan i Stockholm i samband med SM 2009.

De fjärde svenska mästerskapen i naginata är avslutade.
Och satsar framåt!

HAI!

Jag har graderat till Nikyu naginata med bravur och beröm

Jag har i min första shiai-tävling någonsin slutat som bronsmedaljör.

Javisst ja. Tävlingen var SM.

*döööööööööööööör*

PS. Imorgon kommer mer. Jag måste smälta. Och sova. Eller ja. Alltså. Jösses. Jag är ju bra juh!