Engi, shiai, motivation, tävlingsinstinkt
Söndag, engi! Det var på tiden det med. Det blev ett riktigt skönt pass med tempoväxlingar, shikake-oji waza 1-5 och blandad träning. Det som kändes väldigt positivt för mig var att trots att jag inte varit på söndagsträning med engi på ca 6 veckor så hade jag inte alls tappat så mycket som jag trodde att jag skulle ha gjort. Det faktum att jag tränat så mycket engi innan jag började med shiai har gjort att jag utför min shiai med engiteknik i botten, vilket resulterar i att jag faktiskt behåller mycket engi när jag kör shiai, och därför inte tappar så mycket engi när jag tränar shiai. Eller…. Blev det där rätt?? *läser igen* Jo, jag tror faktiskt det. 
Om det blev begripligt vet jag inte men va sjutton. Min blogg, mitt svammel.
Nu på kvällen efter träningen har jag pratat träning, shiai och tävlingsinstinkt med Stilig Shodan Kendo som jag envisas att umgås med. Vi är olika (himskans tur!) och kendo och naginata är olika. Jag är inte helt säker på att jag får fram vad jag fundilerar på men jag tror jag ska svamla ner det här för min egen skull.
Jag har sedan så länge jag kan minnas aldrig haft någon större tävlingsinstinkt. Jag har ingen vinnarskalle varken i spel eller idrott. Jag har aldrig hållit på någon idrott där tävlingsmoment har varit en del av träningen förren nu. Det faller sig inte det minsta naturligt för mig. Om du har ett så stort behov av att vinna så har jag inga problem att låta dig vinna, det får inte kosta mig skador och elände för att vinna då lägger jag mig hellre. För mig finns helt enkelt inget egenvärde i Att Vinna Över Dig. Det här ställer naturligtvis till det för mig nu när jag faktiskt håller på med en sport där tävling är en del av det jag utövar.
Jag tycker att shiai är vansinnigt roligt, det ger en dimension till naginata som engi inte kan ge. Det sätter in teknikerna i en lämplingsform som är ögonöppnande och ger allt en touch av realism. Om engi är finslipning är shiai tillämpning.
Vad är det då jag tycker är roligt i shiai, vad är det som får mig att bli helt galet glad och lycklig efter shiai-träning?
Det spelar ingen roll om jag inte har tagit en enda poäng så länge jag gjort mitt bästa och blivit bättre än förra gången. De gånger jag tagit poäng så är det kul men det får mig inte alls lika lycklig som när jag tar mig över en tröskel och plötsligt hittar hem med någon jag slitit och haft problem med. När tekniken blir perfekt men blockeras av motståndaren är en större glädje än när tekniken är halvdan men ger poäng.
Jag tränar det här uteslutande för att jag har så roligt, för att det utvecklar mig och för mig framåt som människa. Jag har definitivt en nyfikenhet kring om jag kan väcka tävlingsinstinkten i mig men det finns, i mina ögon, inget egenvärde i det. Visst, jag säger att jag ska vara med i landslaget och representera Sverige i VM i naginata i Tokyo 2011 och för att det ska vara rimligt måste jag ha kommit så långt att jag faktiskt vill vinna matcher men där jag befinner mig nu i min utveckling är det inte en ingrediens som är huvudkrydda. Det är något som ligger och mognar och som jag försöker pusha inom mig men när det inte finns kraft och energi att göra allt så prioriterar jag det som jag tycker känns viktigast här och nu. Som att ha riktigt jävla roligt!
Jag har flera gånger fått frågan om det faktum att jag varje gång jag tränar möter världsfyran bland damerna eller svenska mästaren i shiai är hämmande, att jag från början redan känner mig slagen.
Och helt ärligt så är det inte deras meriter som är det tyngsta motståndet utan det faktum att de så väldigt lätt klår mig om de vill. Jag är inte tillräkligt snabb än. Jag har en massa trösklar och motstånd i kroppen som jag måste lära mig förbi och då spelar det ingen roll vem jag möter. Egentligen. Om jag kunde möta någon som var på min nivå eller lägre så skulle jag säkert få mer bekräftelse på att min teknik går framåt men nu har det alltid varit Senpai J eller Senpai K som är mitt motstånd så jag kan bara mäta mig mot mig själv vilket gör det svårt att se framstegen.
Jag känner mig inte på förhand slagen av dem, jag känner mig på förhand slagen av mig själv. Självklart är det här något som jag måste jobba med och det är därför jag väljer att fokusera på gradering och shiai till SM. Att utmana mig själv, att se mina egna framsteg, att arbeta indviduellt och få ut min tanke i kropp och naginata.
Det finns två väldigt viktiga saker som jag lärt mig om mig själv sedan tre år. Efter en andra omgång med totalt sönderstressad och panikångest i hallen. Efter en andra gång sjukskrivning och total omläggning av livet så har jag upptäckt begränsningar.
Jag har en mycket längre inlärningssträcka innan smäll nr 2. Jag som alltid haft väldigt lätt för att lära mig nya fysiska saker (fd dansare i unga år, fd nästan-friskis&svettis-instruktör, fd ju-jutsuka) måste nu upprepa, upprepa, upprepa, upprepa och upprepa. Ibland tar det månader innan kroppen lärt sig saker. sånt som tidigare räckte med ett träningspass kan nu ta en hel termin. Det naginata hjälpt mig att landa i är att det inte gör något, det spelar ingen roll. Det blir inte bättre av att jag gråter i frustration och försöker pressa fram något för det blir inte annorlunda. Alltså kan jag bara konstatera att jag fungerar så är nu och så får det ta den tid det tar.
Jag har också lärt mig att jag inte kan pressa fram något mentalt. För jag tränar mentalt. Ibland på kvällarna ligger jag i sängen och hugger mig igenom happô-buri gång på gång på gång. Varje omgång är lika perfekt och jag vet att det ger mig trygghet när jag väl står i dojon och genomför det. Det jag också vet är att om jag inte kan visualisera det så är jag inte där. När jag inte kan forma det i huvudet så kan jag inte forma det i huvudet, helt enkelt. Ingen idé att försöka träna något jag inte förstår. Det tar den tid det tar.
Alltså har jag slutat pressa och forcera fram utveckling. Jag lutar mig tillbaka och njuter av resan istället. Att plötsligt ta ett kliv på utvecklingstrappa kommer oftast som en enorm lyckorusig överraskning för mig precis som för min omgivning. Inför julens gradering hittade jag en lugn och trygg inlärningsform som slutade med att jag fick ordning på mina, av ju-jutsun totalt förstörda, förflyttningar och i slutändan fick minimalt med negativ kritik. Och sättet jag använde var lååååångsiktig träning där jag bestämde tempo och nötte och nötte och nötte. Jag skapar trygghet och avslappning utifrån mina förutsättningar och först då har jag en chans att få tanke, själ och kropp i harmoni så att tekniken blir så bra den bara kan bli.
Jag tänker göra allt jag kan för att kunna träna naginata resten av mitt liv. Jag ska njuta av rörelserna, formen, glädjen och låta den gör mig glad och nöjd. Jag ska bli en gammal gråhårig tant som glider (läs: stapplar) in på nybörjarträningen, blir tilltalad “Sensei!” med stor respekt och sen har askul när jag möter en noob i shikake-oji waza 1. Jag ska le lika glittrande spvjueraktigt som min underbara lilla morfar när han lärde grannbondens femåring tälja och sen ska jag berömma brallorna av noobsen så att de snart sitter lika fast i naginata som jag.
Sett med lite perspektiv på vad jag vill med min fritidssysselsättning, min hobby, så är min eventuella långsamma utveckling nu väldigt oviktigt. Allt har sin tid. Saker mognar och faller på plats när det är dags.
På vägen ska jag ha roligt!
