Jag kommer boka resa till och från SM under nästa vecka. Till och från SM. SM som det är meningen att jag ska tävla i. Med en naginata. Och bli instruerad av en sensei från Japan. I samband med SM.
Fattar ni hur sjukt, galet, gigantiskt, koolt, häftigt, kaosartat och totalt nervknäckande det här är?!?
Fast jag glömde. Det är så roligt att jag nästan slår i taket!!
Senpai J och jag rockar hårt på måndagskvällarna i danssalen ovanpå Budohuset. Vi plockar ner shiai-tekniker i dess beståndsdelar, pratar sönder, analyserar och tränar. Vi har helt enkelt galet roligt!
Till exempel så tränade vi massor med furiyagi men och soku sune utan naginata. Man ser helt galen ut men förbaskat nyttigt är det. Att verkligen KÄNNA hur tekniken rör sig i kroppen utan att bry sig om var pinnen är eller rör sig. Hitta den totala tajmingen i fötter, höft och överkropp.
Och jag gör framsteg. Hoppettiskutteti-framsteg!
Det är inte lätt men skillnaden mellan måndag förra veckan och den här veckan var riktigt stor. Saker hittade ut i kroppen som förra veckan var omöjligt. Otroligt skönt.
Dessutom tränar vi på hemliga tricks. Och hittar snabbhet på oväntade ställen.
När vi avslutat, packat ihop bogu och stod och småsnackade utanför naginataförrådet så säger Senpai något som nästan fick mig att börja gråta.
- En vacker dag kommer du vara huvudtränare. Du är som gjord för det.
- Ja, nybörjartränare kommer jag säkert bli. Det är jätteroligt!
- Det är väl en jättebra kombination, huvudtränare och nybörjartränare. Det är en tidsfråga.
Det är nog den största komplimang jag någonsin fått av Senapi! Fast det ligger i delad ledning med förra måndagens “Det är bra! Du ser verligen ut som att du vill DÖDA mig!”
Nu är det dags att ta trötta tassar och stupa i säng. Imorgon är en ny dag och arbete väntar. Tillsammans med ekonomisk uppordnande både för mig och företaget. Dessutom vanKas det besök…
Summa: 9 v till SM och jag är PÅ. Dessutom är jag är i måndagar. Så är det.
Jupp. Så är det. Nu är jag diktator för lilla klubben. Eller så skulle man kunna säga att jag är den som ska försöka se till att vår lilla båt fortsätter tuffa fram i bra fart, rida shyssta vågor och ha det bra.
Igår blev det shiai med Senpai J. Det var bara vi två där så det blev verkligen privatlektion. Det var superbra, men jag var inte superbra. Jag var tung och seg i kroppen även om huvudet var med. Mina veckor, mitt flyttande och mitt generella liv gjorde sig påminnt och jag grävde inte ner mig för det. Det var en inte fullt så bra dag men det blir säkert en mycket bättre måndag nästa vecka.
Det var grundläggade shiai som var temat. Jag körde i kendo-lånad tare och do men fick hoppa men. Den passade helt enkelt för dåligt. Som tur är så tränar inte A på måndagar vilket innebär att jag kan ta sune-ate och men från den rustningen. Häpp! Jag kan träna shiai även om E är där, vars rustning jag brukar låna. Dock är jag i skriande behov av kote som är i min storlek!! Senpai K’s kendo-kote är för stora och alldeles för hårda för mig. Eftersom de inte sitter rätt på handen så blir de extra tuffa att försöka öppna. A’s kendo-kote är alldeles för stora och åker av när jag blir utsatt för harrai. E’s naginata-kote är bra och snälla men lite svåra att träna med om E är där…
Jag skulle behöva beställa naginata-kote och hoppas på att de hinner komma före SM. jag tror bestämt att jag får leta lite djupt i besparingarna och se om jag ha råd… Jag har iallafall blivit lovad att få låna men av kendon över SM även om jag inte kan låna resten av terminen. Jag får helt enkelt låna ur en uthyrd rustning eller någons privata. *lycka*
Min förhoppning och mitt mål är att träna alla måndagar fram till SM. Min prio är gradering, shiai och sen kanske det blir engi också vi får se. Det finns bara ett krav på mitt deltagande i shiai, jag ska RIKTIGT roligt.
Väskan är packad och står i hallen. Den innehållar även sån däringa orka-hela-passet-energi i for av bit med prassligt papper runt. Ikväll blir det ingen bastu för det blev för sent för min smak.
Jag ska även ta chansen att prata SM och mina prioriteringar med mina två senpais, be om coachning inför gradering och shiai.
Men kanske viktigast av allt, jag ska inviga min lånade kendo-rustning!
Vi får se om det går. Det kan vara så att min kendo-men är alldeles för stor… Då blir det jåbbit. 
Nu är företaget flyttat och jag ska förhoppningsvis kunna fokusera mer på träningen igen. Äntligen!
Jag har funderat på vad jag vill med SM och vad som är viktigt för mig. Jag insåg raskt att det som ligger allra överst på listan inför SM är faktiskt min gradering till nkyu. Om tid inte finns till något annat så är det just det jag kommer ägna mig åt. Som nummer två ligger faktiskt shiai! Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva men när jag tittar på bakomliggande orsak så förvånar det inte ett dugg. Shiai är individuellt, det är träning jag kan ägna mig åt utan att ha en specifik partner att anpassa mig efter eller försöka pussla ihop gemensam träning med. Det måste jag med engi och då går det bort. Som det känns just nu är det inte rimligt att försöka graderingsträna, träna inför shiai och träna tillsammans med en ny partner i engi. Engi får vänta till nästa år. Och saken är ju den att om det visar sig att det finns någon lämplig i Luleå att ställa upp med så är det ju bara att köra på, det måste inte bestämmas nu.
Så nu ska jag fokusera på den träning jag tycker är roligt och som inte innebär ansvar för någon annan än mig själv. För är det något jag kan så är det att ta ansvar för min egen träning!
Det verkar som att jag med min grad sankyu kommer få ställa up i shiai. *bock*
*skräckblandad förtjusning*
Inte bara medlemsantalet växar utan även klubben som organisation. Vi har på en vecka inte bara blivit med en e-post lista nu har vi blivit med ett eget litet forum också. Inom kort har vi kanske även en sprillans ny hemsida.
Det som gör mig allra gladast och stoltast är att det är tre olika personer som gjort tre olika saker! Kanske lyckas vi sprida ut det ideella engagemanget så att ingen sliter ut sig utan alla har roligt på vägen.
Och snart är jag ordförande…
Ikväll blev jag med kendo-bogu; tare, do, men. Förhoppningsvis iallafall… Men (hjälmen) sitter kanske bra med viss vadering men det visar sig på måndag. Kote och sune-ate har jag till låns från klubben.
Så nu är jag bärare av kendo-bogu under vårterminen sen var det väl sjutton om jag inte har haft råd att köpa mig en riktig naginata-bogu!
Snaaaaart…
Åh! Underbart, skönhet, kärlek, smisk. Det kan inte bli bättre än så här.
Mitt första rustningspass för terminen, mitt första måndagspass, mitt första rustningspass i dess nya form. Senpai J bossade med hela handen och gjorde det bra. Blandningen av tränande naginata-doka var perfekt för min smak. Jag känner mig äntligen trygg med klubbkamrat M när han svingar naginata i shiai. K är suverän på feedback och när jag förstår vad hon vill att jag ska göra är det oftast väldigt lätt att korrigera mig. Senpai J är ju bara underbar på nästan alla sätt så där finns inget att klaga på.
Träningen var helt enkelt kanon! Förutom uchikaeshi baklänges som jag aldrig gjort förut *tilt i huvudet* så gick det mesta förvånansvärt bra. Kote var temat och det var väldigt lärorikt. Mina kote sitter bra i grundform men är inte mogna i shiai. Jag börjar hitta känslan i shiai, jag till och med såg öppningar och försökte skapa egna. Jag fick massor med tummar upp för Fighting Spirit och många goda försök, det jag behöver jobba på är att lita på mina tekniker - fullfölja! Jag behöver också lära mig att släppa engin när jag kliver in i shiai. För tillfället så jobbar jag hårt på att hålla min teknik vilket gör mig lite långsam och engi-mässig men ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte jättemycket. Heller förlora med bäst utförda tekniker än vinna med en chansning, det är naginata jag tränar inte fultricks för att vinna till varje pris. Min morot och mitt mål är att jobba vidare teknikmässigt och sen ta den rena tävlingsbiten, vad som behövs för att vinna. Det som ibland får mig att bli lite grinig är just när jag inser att bra tekniker inte per automatik leder till vinst utan den som är bäst tävlingstränad och taktisk. Men jag har roligt! Och det är faktiskt det enda som räknas.
Det som jag oroade mig för med måndagsträning visade sig inte vara ett problem. Det var lugnt att komma iväg till dojon fast jag varit hemma rätt många timmar. Det var inga problem att orka träna fram till kl 22 och fast jag kom i säng efter midnatt så var jag trött men utvilad i morse när klockan ringde.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag tror måndagar är en ny favoritdag i veckan!
Dagens uppgift i relation till naginata är att ta kontakt med Senpai M i Luleå och ta reda på om jag får ställa upp i shiai på SM som sankyu. För om jag får det så måste jag skaffa den nya (läs: totalt onödiga och svindyra) tävlingslicensen för då ska jag tävla i shiai! *lyckopirr*
